Varför ska just vänrelationer vara så okomplicerade?

2013-02-19

Jag tycker det är dumt att man får kräva hur mycket som helst i parrelationer och helst inte kräva någonting alls i vänrelationer. Tycker att det är en jättetråkig inställning många har till sina vänrelationer, att de ska vara så enkla och okrävande, medan en parrelation får kräva nästan hur mycket som helst, gärna på vänrelationernas bekostnad också. Jag önskar att det vore lite mer jämt fördelat, lite mer balans, tack.

Som en person som tycker att relationsanarkismen med dess icke-hierarkiska inställning är en mer konstruktiv syn på relationer, tycker jag givetvis att det här uppdelandet mellan vem som ”får” känna vad och kräva vad är förkastlig. Jag kom att tänka på detta igen när jag läste HanaPees inlägg där hon skriver något som verkar vara en filosofi bland de flesta idag (använder alltså bara hennes inlägg som ett färskt exempel på vad jag tänkt på länge):

Det värsta jag vet är komplicerade kompisrelationer. Ofta ser mina komplicerade kompisrelationer ut på så sätt att jag går omkring med dåligt samvete mot en kompis. Detta i nio av tio fall för att jag vet att kompisen tycker att jag hör av mig för dåligt. Ringer för sällan. Inte svarar på varenda SMS. Jag poängterar ständigt till den här typen av kompisar att det inte handlar om dem, att det är mig det är fel på och att jag självklart vill ha dem i mitt liv men att jag bara är en person som är dålig på att höra av mig. Men så börjar jag ifrågasätta den här sidan hos mig själv nu – för är jag verkligen SÅ dålig på att höra av mig? När jag tänker efter och analyserar alla de kompisrelationer som finns i mitt liv så är de vänner jag trivs bäst med och umgås mest med – vänner som i princip aldrig påpekat att jag varit dålig på att höra av mig. Det här är vänner vars sms eller samtal jag också oftast orkar svara på med en gång eftersom det inte blir ett projekt, det blir ingen press på att låta visst mycket ”kärleksfull” eller glad.

Tänker dock att det väl inte är så konstigt att en vän som faktiskt får svar på sina sms inte gnäller lika mycket om det heller? Sedan skriver hon ändå att hon inte bara är dålig på att höra av sig, utan att hon inte vill det heller:

Men med kompisarna som ständigt poängterar att jag inte hör av mig, och där just den grejen är en ständig konflikt, vill jag till slut varken ringa eller sms:a. Istället skapas ett moment 22 där jag känner ett enorm osug på att behöva höra av mig för att ”förklara mig” och hitta på ”ursäkter” till varför jag inte hört av mig, ursäkter som i själva verket egentligen inte handlar om mig utan om dem och deras attityd kring varför jag inte hör av mig på det sätt de önskar. Och så växer deras besvikelse och ilska över att jag inte hör av mig ju längre jag väntar.

Man måste mötas halvvägs, precis som i parrelationer, om man ska kunna ha djupa bestående och stabila vänrelationer. Den som ständigt har dåligt samvete måste kanske bli bättre på att ge bekräftelse, och den som är i andra änden kanske måste bli bättre på att ta till sig den och hitta annat fokus om nu vännen är så upptagen.

Men att bara kräva att saker ska lösa sig av sig själva genom att den andre bara backar och inte längre ska ha några behov som helst och bara ”chilla” med att inte veta vart man står, det tycker jag är rent ut sagt fult, omoget, ytligt och ett sätt att slippa ta ansvar för sina handlingar. Varför får vänner inte behöva tid, engagemang, bekräftelse och stöd såsom en partner får?

Fråga dig själv vad ditt dåliga samvete beror på. Om det gått så långt att du känner att du måste ljuga för en person som du kallar vän om varför du inte vill umgås med den: GÖR SLUT för tusan! Släpp personen fri från din antibekräftelse. Eller skärp dig och bli bättre på att bekräfta den vännen så att den kan känna sig trygg och omtyckt även om ni inte hörs på ett tag. Det är enkel vett och hyfs.

De personer man gillar tar man sig tid och ork för. Klarar man inte av att hålla igång de relationer man har på ett tillfredsställande sätt kanske man ibland ska begränsa sig lite, nöja sig med några få, för ja, det tar på krafterna att vara en god vän åt allt för många. Alla kan inte vara vänner, det är okej, även om det är tråkigt, gör det som är rätt. Jag nöjer mig helt klart hellre med några få av god kvalitet än många ytliga kompisar och bekanta som tar fokus och energi från de som verkligen spelar roll. Vänner förtjänar mer!

2 kommentarer “Varför ska just vänrelationer vara så okomplicerade?”

  1. Dean skriver:

    Tror det kanske är för att vänskapsförhållanden är så lösa och luddiga. Vissa har ju nån eller några jättetajta vänner som man kanske också orkar lägga energi och kraft på om relationen skulle strula. Men har man väldigt många olika kontakter som man är olika mycket nära med, så har man kanske inte samma ork och tålamod med alla. Det läser iaf jag ut från Hannapee här, att de relationer hon har problem med är de som är lite mer avlägsna. Är du ”ihop” – monogam kärleksrelation – med någon så VET du att det krävs energi, men du kan lägga den på EN relation, EN person. Samma ork kanske finns för några personer till, men inte för alla mer eller mindre starka relationer man har i sitt liv.
    Sen tror jag att man tycker det är jobbigt med en krävande kärleksrelation också, det är klart att det göttigaste är om allt flyter på, oavsett om det gäller pojkvännen, morsan, kompisen eller grannen.

    Just det exemplet du tog upp gör mig förstås lite partisk, eftersom jag är precis den personen som aldrig hör av mig och är dålig på att bekräfta. Det gör att mina eventuella relationer till personer som är min motsats – sådana som hör av sig ofta, gör mycket beröm, visar känslor osv – blir komplicerad. Det är svårt att mötas halvvägs. Den ena vill ha allt, den andra har jättesvårt att ge, och ingen vill liksom vika sig. Känner verkligen igen det där… :P

  2. xyz skriver:

    En liten detalj: man har kanske olika rytm också. Som kan bero på både livsstil eller livsfas (typ olika fördelning mellan förpliktelser och fritid, självvalt eller bara inhalkat i) och personlighet (olika behov).

    Så långt torde det vara en fråga om kommunikation – först att man gör sig medveten om hur man själv fungerar jämfört med andra och sin egen situation jämfört med andras (vilket det inte är givet att man är), sedan så att man på ett realistiskt, oegocentriskt sätt är ärlig om det mot dem det gäller.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *