Varför jag tittar på konståkning!

2013-03-15

Jag förstår att detta inlägg antagligen inte kommer vara intressant för majoriteten som läser det (om folk ens läser det), men jag vill ge er en chans att bara för tillfället göra ett riktigt djupdyk ner i konståkningens värld och förklara för er varför man ska kolla på konståkning. Om inte annat kan ni väl läsa det av ren… solidaritet med tanke på hur många timmar jag lagt ner på detta?

Eftersom bloggen (åtminstone tillfälligt) antagit temat ”manliga rumpor” (eller så är det bara i mitt huvud?) så tänker jag mig att detta också kan passa in i den kategorin, i alla fall på ett hörn. Snygga män i tajta kläder med fasta rumpor som dessutom gör fantastiska konster? Vad mer kan man begära? En sport som går ut på att utövaren måste vara så skicklig att det blir så estetiskt tilltalande som möjligt, det tilltalar mig.

Jag har följt konståkningen sedan 2005 (då jag till och med skolkade från skolan för att titta) och är egentligen inte alls någon sportintresserad människa. Men en gång om året, från januari till mars då EM och VM (förhoppningsvis) sänds live så blir jag lite utav en sportfåne, på den nivån att jag börjar schhha åt mitt sällskap och säga åt hen att ”ta det i pausen”…

Egentligen tycker jag det är lite felaktigt att bara kalla det för en sport, för hade det bara varit en sport så hade jag antagligen inte tittat då jag egentligen inte bryr mig så mycket om tävlingar i allmänhet. Konståkningen är så mycket mer än så! Åkarna är förvisso elitidrottare, men de är också artister. Faktum är att jag varken gillar sport, dans eller teater så värst, men när alla dessa element kopplas samman i konståkningen så kan jag gång på gång bli berörd av åkarna, trots att jag ser dem på någon liten och pixlig youtubevideo med dåligt ljud. Duktiga åkare når verkligen ut och griper tag. Om och om igen.

Några av de bästa stunderna i mitt liv har definitivt varit vissa åk, när stämningen är perfekt och allting bara flyter, när rörelserna är i takt med musiken och allting runtomkring bara försvinner för en stund. Konståkning både erbjuder spänning (ska hen falla?! ska hen tappa den andre?!), estetik/konstnärlighet, och teknisk skicklighet (blir djupt impad), allt i ett paket. Stundtals kan man faktiskt glömma bort att de ju åker omkring på is, och gör allt fantastiskt som de gör på skridskor.

Jag har genom åren försökt lära mig hur alla hopp ser ut, salcow (uppfanns av en svensk), axel, loop, kvadruppel (fyra varvshopp) med innerskär och ytterskär och så vidare, och dessutom försöka avgöra vilket hopp en åkare nyss gjort, men det är oerhört svårt. Kanske kan jag klara det om några år till.

De mer komiska inslagen består av dräkter vars estetik inte uppdaterats sen mitten av 80-talet, klassisk musik med technoinslag (speciellt populärt hos de östeuropeiska länderna, fall (för en del), samt de helt meningslösa sportintervjuerna mellan åken där man kan få höra allehanda härlig brytning à la ”Iees ai skejjt veri goot todejj iees”. Gulligt. En video full med fall för den som kanske endast kan roas av det:

 

Jag tänkte introducera några av mina favoritåk. Några har till och med drivit mig till tårar, flertalet gånger faktiskt. När videosarna kommer så föreslår jag att du sätter på fullscreen, lutar dig tillbaka och bara njuter.

Jag tittar dock mest på herrarnas åkning (föga förvånande). Detta av tre anledningar:

1. Damernas innehåller andra/tråkigare element (systemet borde verkligen göras om)

2. Herrarnas är oftast vildare och personligare i val av både koreografi, dräkt och musik

3. Finns det någon sport som erbjuder riktigt fylliga manliga rumpor så är det väl ändå konståkning…

När man tittat på konståkning några år så blir man allt bättre på att avgöra ganska snabbt vilka som är bra åkare eller inte. De bra åkarna misslyckas förstås mer sällan, men de har även en snabbhet och explosivitet, och oftare ett större konstnärligt uttryck då all deras energi inte går åt till att hålla sig på benen. När någon får dig att tänka ”Hm, det där ser ju skitlätt ut, det skulle jag nog klara av”, då vet du att den är riktigt duktig och att det är något du absolut inte skulle klara av, eftersom det kräver enorm skicklighet att få något väldigt svårt att se väldigt enkelt ut.

Jag tänkte börja med att rekommendera en fransman som heter Alban Preaubert som inte kan beskrivas som annat än en riktig spelevink. Detta känns som en åkare man vill vara kompis med när han kliver av isen. Han är unik i sitt slag och gör verkligen åkningen till en konst med humorinslag och energi som ingen annan kan. Han får mig alltid att skratta och att vilja sittdansa på samma gång och visar att sporten inte bara handlar om hoppteknik och klassisk musik. Han kanske inte kommer vinna några guldmedaljer på sin teknik, men han vinner humorkategorin med hästlängder!

Och en till:

 

Ryssland är ett stoooort konståkningsland (Ryssland tog guld i herrarnas singelåkning, isdansen och paråkningen i OS i Turin 2006). Alexei Mishin är den stora tränaren som tränat typ… alla. Bland annat mästarnas mästare Evgeni Plushenko, som givetvis är från Ryssland, och som har sportat den här Gustav Vasa-frisyren år efter år:

Här är ett av hans bästa åk är från 2005 (notera technoversionen av låten från ”Gudfadern”):

 

En annan guldmedaljör, vars karriär jag tyvärr missade då den höll på, är ändå ett måste att nämna i konståkningssammanhang. Inte helt oväntat är även han ryss och heter Alexei Yagudin! Här gör han ett fantastiskt långprogram år 2002, med smakfull dräkt (faktiskt), bra musik och ett jävlans kraftfullt uttryck, det här har verkligen allt! Jag blir indragen och berörd varje gång jag ser det. Och jag kan se det, om och om igen.

 

Jag följer även paråkningen, då den ju… också innehåller män, hähä. Nä men paråkningen innehåller förstås, förutom piruett och hopp, helt andra element än singelåkningen, såsom dödsspiralen, lyft och kast plus att det ska utföras synkroniserat av två personer samtidigt. Ett par som verkligen fastnat hos mig men som tyvärr inte åker längre är det ryska paret Tatiana Totmianina och Maxim Marinin, som gjorde ett magiskt åk i Turin 2006:

 

Jag vill fortsätta med att berätta om en schweizare som heter Stéphane Lambiel. Det finns ingen i hela världen som gör piruetter som honom, och han är väldigt känslosam och mjuk i sina framträdanden (dessutom ser han ut att ha en fantastisk röv, en riktigt välvadderad fallkudde, titta bara!). Om du inte orkar se hela klippet så spola åtminstone fram till 04:30 för en helt överjordisk piruettsekvens, det är värt det, men blinka inte för då kanske du missar det!

 

Brian Joubert har länge varit en fransk favorit som det tyvärr gått allt sämre för med åren. Han framstår egentligen mer som en fotbollskille som någon lyckats lura in i konståkningen genom att säga ”Nej men du behöver inte ha eleganta handrörelser, det går lika bra med jättemanliga knytnävar och sånt, det är en bra sport!”, men är en ganska intressant kombination av ganska typisk kraftfull manlighet som han ändå tvingas kombinera med mjukare konstnärliga uttryck.

Det blir ju inte sämre av att han tydligen visat upp sig väldigt avklädd i någon tidning i sina yngre år (om detta är sant eller montage kan jag inte riktigt säga, men who cares!).

(se, fick in rumpor ändå)

 

Någon vänlig själ har dessutom slängt upp en video där han… ehhhehehhh… tränar? Till vår stora glädje.

 

Ajuste, kanske ska lägga in en video där han åker också… (Han är nog mest en favorit för att han är så jävla snygg, sen att han kan åka också skadar ju inte. Nåväl.)

 

Apropå ingenting alls förutom konståkning så måste jag lägga in två bilder på den äldre tidens konståkare, var de inte djävligt stiliga, speciellt ryssen Nikolai Panin? Vilken look!

Sonja Heine (norsk) med Karl Schäfer som ser hemskt helylle ut!

Ska vi slänga på en liten genusanalys ovanpå alltihop så kan man väl säga såhär: Jag hoppas att det i framtiden inte kommer finnas åtskilda kategorier för kön, och framförallt att inte damerna och herrarna tvingas göra olika program. Jag hoppas även att paråkarna kan blanda kön som de vill samt att det inte nödvändigtvis alltid måste vara mannen som lyfter kvinnan, även om jag förstår att det är första tanken för många med tanke på viktskillnaden som oftast råder.

2015 går EM i Stockholm, och då hoppas jag att jag har både pengar och tid (och gärna sällskap) för att åka dit och se det hela i verkligheten, då jag missade chansen i Göteborg 2008. De stjärnor jag följt en längre tid har deltagit allt mindre med åren då de börjat komma upp i åldern och antagligen nått sin topp, så det ska bli spännande att se vilka som blir mina nya favoriter. Tänk om jag även skulle ha lyckats locka någon mer till att skaffa sig konståkningsfavoriter? Det vore något det!

 

Och…. Brian Joubert, om du läser detta… CALL ME!!!!!!!!!!!!!! TELEPHONEZ-MOI!!!!! (Stéphane Lambiel går också bra i värsta fall)…

3 kommentarer “Varför jag tittar på konståkning!”

  1. Lisa - MondoCane skriver:

    No offence, men jag bara kollade på bilderna här. Säkert mycket intressant skrivet, jag blir helt enkelt distraherad. Så komplimanger för ditt val av illustration.

  2. ling0n skriver:

    Hehe, alltid något… :)

  3. Pia Sundh skriver:

    Skriv mer. Du har en röd tråd. Helt obegripligt varför vi fängslas av detta. Men då är det.Säsongsberoende?
    Vackert så! /Häxjön.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *