Vad jag saknade i SVT:s serie Kalifat

2020-02-15

Okej. Man får göra en underhållande superspännande thrillerserie, som bara råkar ha islamism som tema. Man får det. Det är konstnärlig frihet. Vi kan inte kräva av kulturen att den ska vara varken underhållande, korrekt eller lära oss något, egentligen.

Men när ämnet idag är så omdiskuterat och explosivt som det är i Sverige just nu, så är det svårt eller rentav omöjligt att förhålla sig till det helt neutralt. Nästan vad man än gör för skildring, så kommer risken för att man eldar på situationen finnas där, och gör man det alldeles för oförsiktigt, så är det oundvikligt att så sker. Det kan inte bara vara underhållning. Och eftersom serien ändå gjorts i samarbete med SVT, har jag kanske högre krav. Jag tror att jag och många andra som såg Kalifat, tittade för att vi så gärna vill försöka förstå. Kalifat är ett väldigt bra försök till en nyanserad diskussion, och jag är inte säker på om det hade kunnat göras bättre, men jag har ändå lite tankar kring utförandet och vissa val man gjort i produktionen.

Man kan hävda, att vi bara borde dragit igång någon av alla de dokumentärer som gjorts på temat istället, om det nu var kunskap och inte underhållning vi sökte. Men det finns ju en viss sorts tjusning med att se just en dramatisering av verkligheten, och med nyanserna det ger. Att också få komma så nära, att vi kan se de där glimtarna av diskbänksrealismens gråa kärlek mellan Pervin och Husam. Att de var människor, med fler känslor än hat, innan allt hände, och fortfarande är det, mitt i allting som sker, hur ofattbart det än kan verka. Att skillnaden mellan offer och förövare inte alltid är glasklar. Det ger helt enkelt en djupare förståelse, inte bara på ett intellektuellt men också känslomässigt plan. Något som torra intervjuer inte alltid kan ge.

Sedan tycker jag som sagt att en serie som görs i samarbete med SVT har ett extra ansvar när ett sådant komplicerat och brännhett ämne ska hanteras. Att upphovsmannen och manusförfattaren Wilhelm Behrman kan säga till expressen att ”Jag vill att tittarna ska vara helt knäckta och nedbrutna av sorg när serien är slut, samtidigt som de känner att serien varit spännande. Så banal är jag, och har inget djupare svar än så” på frågan om vad han vill att tittarna ska känna efteråt är begripligt. Som sagt, konstnärlig frihet. Kanske kan vi inte kräva av en manusförfattare att tänka längre än så för sitt verk. Men av SVT kan vi kräva att det måste finnas något mer där, än bara ren och skär underhållning. Kanske kan vi kräva fler nyanser och en större seriositet, i en tid då hatet mot muslimer växer stadigt. Hanteras ämnet fel, eller tolkas fel, så kan det få rentav livsfarliga konsekvenser för människor i vårt samhälle.

Man kan hävda att alla som är vettiga förstår att detta gäller radikalism och inte så kallade ”vanliga” muslimer. Att det inte kommer elda på hatet eller fördomarna. Men faktum är att allt för få människor förmår att hålla två saker i huvudet samtidigt. Jag uppskattar den optimistiska tron skaparna och SVT uppenbarligen har på svenskarna. Men jag är inte så säker på att alla som ser serien kommer klara av att inte någonstans i bakhuvudet ändå låta bilden hänga kvar, av att människor med slöjor och stora svarta skägg överlag skulle vara galna, farliga, och onda. Vi kategoriserar vår omgivning fort, för att det skyddar oss. Det är en ren biologisk mekanism, och den mekanismen påverkas lätt, och blir snabbt farlig.

Det är tydligt att de försökt, idén med chefen Nadir, säpoagenten Fatima, och Sulles föräldrar och så vidare. Det ska ge oss någon slags mer komplex bild av människor med muslimsk bakgrund. Att även muslimer tycker att radikalisering är fel. Men serien har med all rätta fått kritik för att ingen ”vanlig” men ändå troende muslim egentligen finns med i sammanhanget.

Fast, kanske är problemet inte egentligen så mycket att vanliga muslimer inte figurerar i just denna serie, utan att detta är den första svenska serie som görs med och om muslimer nästan över huvud taget. Om vi redan flera år sedan hade haft ett par serier om och med svenska muslimer hade det kanske varit en annan sak. Muslimer figurerar i regel inte i svenska tv-serier och filmer idag, de förekommer endast i media, och ofta i negativa ordalag. Antingen för att de utfört brott, eller blivit utsatta för brott. Bilden av muslimer är redan platt, vi behövde inte en platt representation till. Några minuter extra för lite mer bakgrund och vardagsliv hade kanske inte skadat. Det är inte skaparnas fel att de är några av de första, men kanske man måste ta ett extra ansvar ändå när läget ser ut som det gör idag, om man inte vill vara en del av problemet.

Rent underhållningsmässigt tycker jag det också finns vissa saker som hade kunnat vara bättre. Karaktären Fatima hade till exempel gärna fått utebli, eller krympts till en mindre roll, trots mycket trovärdigt skådespeleri och bra skrivna repliker i sig. Allt som kretsar kring henne tillför egentligen nästan ingenting alls. Temat i sig är så spännande redan som det är, utan detta. Snarare blir det så överdrivet och bombastiskt med den galna tajming de hela tiden har, att jag nästan stängde av inombords för att kunna fokusera på det riktiga dramat: den skrämmande processen och konsekvenserna av radikaliseringen. Det överdramatiska skapar istället bara någon slags distans till innehållet. Plötsligt är det hela mer actionfilm, som vilken actionfilm som helst, trots sitt unika tema. Ihåligt och fattigt, och långt ifrån den verklighet som mycket av storyn ändå kunde ha utspelat sig i.

Eftersom de nu gjorde detta val, att lägga massor av tid på Fatimas personliga vendetta med sin chef, hoppas jag att det blir en säsong 2 av det enkla skälet att den något platta bilden vi nu serverats, fortfarande behöver breddas (och för att slutet var för spännande att få sluta sådär såklart!). Jag vill fortfarande förstå, jag vill veta mer. Dramat hade fått ett större djup med mer faktabaserade händelser och mindre cool snutbrud, även om jag gillade den coola snutbruden.

Steget att gå från ung svennemuslim som äter ostmacka och oboy till frukost, till radikal terrorist i Raqqa, är ett enormt hopp, och det känns som att serien hoppade över att visa många av stegen som leder dit. Och alldeles för lite av omgivningens förtvivlan och kamp om att stoppa sina anhöriga, i en tid då det ofta gormas högt om att man behöver ta mer föräldraansvar i förorten. Men också förstås den misär hemma som ibland ligger bakom vilsna ungdomars val.

Med allt det negativa sagt, vill jag ändå avsluta med att säga att jag ändå tyckte om serien och dess karaktärer. Jag uppskattar att se thrillers i svensk miljö, då det ger en helt annan närhet till ämnet. Kalifat var onekligen spännande, hade bra realistisk dialog, scenografi och skådespelare. Serien en är frisk vind i vårt mediasverige, med ett så nytt och svårt tema och det utförande man valt.

Att dessutom låta det hela utspela sig främst ur kvinnors perspektiv bidrog helt klart med en ny synvinkel, då problematiken kring radikalisering och islamism så starkt hittills förknippats med män. Kvinnornas resa visar tydligare att alla kan hjärntvättas och radikaliseras, även om vägen dit ibland kanske ser någorlunda olika ut för olika individer. Ett steg närmare att förstå hur och varför hela denna tragedi kunnat ske, som världen kommer behöva leva med för en lång tid framöver. Ska det någonsin kunna få ett slut, så måste vi just förstå.

Kanske är det inget som låter sig göras på åtta avsnitt. Eller så kallar vi det bara konstnärlig frihet, att låta mycket av det utebli. Kanske ville de bara ställa frågor och låta oss själva tänka ut svaren. Kanske finns det inga svar. Hur som helst har det öppnat en dörr för en mer nyanserad diskussion i Sverige, och det tackar jag dem för.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *