Om våren lyssnar jag på Granada

2013-03-01


Jag vet inte hur länge jag gjort det nu. Men kanske är det tio år eller mer som jag varje vår lyssnat på Granada och känt mig helt obotligt och olyckligt kär. Det är så jag gör, för jag behöver göra det. Precis här, i sprickan mellan vinter och vår, när solens tunna strålar åter snuddar huden med värme, när man kan börja ana en ton av jordens, bladens och asfaltens dofter i luften igen och flyttfåglarnas ljusa kvitter, då är det något jag bara måste göra, precis som fåglarna måste flyga hem.

Jag måste lyssna på Granada.
 

 
Om jag inte berättat det förut så kan jag berätta det nu: Jag har synestesi. Det är när hjärnan blandar ihop lite olika sinnen och framkallar som… ett sjätte sinne. För min del innebär det att jag ser färger och former när jag hör olika ljud. Speciellt musik. Speciellt musik jag tycker om. Fast jag vet inte om musiken framkallar färger för att den är bra, eller om den är bra för att den har rätt färger?

Granada går i varmt gult och ljust genomskinligt dimmigt vitt. Ett starkt gulvitt sken som lyser bakom ögonen. Gult och vitt som lyser så starkt i ögonen att man måste kisa. Det är överallt inuti och runt mig som den kalla luften och vårsolen.

Länge visste jag ingenting om dem. Jag visste inte vart de kom ifrån, hur de såg ut, vad de hette. Jag tänkte inte på vilka instrument de spelade. Ingenting. Jag tror det var bättre så. Det är alltid något som går förlorat när man vet för mycket. När man tänker för mycket på musiken. Jag undrar ibland om jag inte har ett väldigt annorlunda sätt att lyssna på musik på. Musik ska bara sväva i luften, den ska bara finnas där. Den ska inte vara gjord av människor med instrument hit och dit i olika material och former. Jag hatar när folk börjar prata om det riffet där, de trummorna där, det pianoklinket där. Det förstör för mig. Det plockar isär det magiska som brukar svepa in mig i ljuva tunna sjalar av färger. Anna Järvinens överjordiska röst tillsammans med den suddiga mjuka bakgrunden vars instrument jag knappt kan urskilja får mig att sväva.
 

 
Varje år. Varje gång är det som att jag går känslomässigt bakåt för varje år som jag lyssnat på dem, ett år i taget, som när man skalar en lök. Till sist når jag det innersta, tiden från min tonår. Där tar det stopp och mina ögon tåras. En plågsam njutning i en gul melankoli som jag behöver gå in i, och när våren är över, så är det hela över, för den gången. Blommor slår ut, livet går vidare, och jag glömmer dem tills nästa vår.

Jag vet inte hur kända de är idag. Deras ”hitlåt”, Amazing It Seems, var med i en Friendsreklam någonstans då jag gick på högstadiet – det var så jag upptäckte dem – och sedan dess har jag lyssnat på dem. Kanske känner man igen dem om man ser reklamen:
 

 
Anna Järvinen, sångerskan i bandet, har ju blivit ganska stor och folklig idag, till och med varit med i melodifestivalen där alla stora artister till slut hamnar, på musikens soptipp. Det känns underligt för mig att denna speciella röst hamnat just där. Men jag får anta att hon är glad. Jag lyssnar inte så mycket på hennes soloprojekt, kanske någon låt här och där, men det är framförallt Granadalåtarna som jag behöver, och om människor inte ens känner till dem så känns det ytterligt sorgligt. Därför blev jag nu tvungen att lägga upp några låtar med dem på youtube då de är relativt svåra att hitta över huvud taget nuförtiden. Även om det är oerhört svårt att välja ut de ”bästa” låtarna. Om jag måste tipsa om ett album så tror jag ändå att det få bli Takes A Lot Of Walking.

För mig är det märkligt att de knappt existerar längre då de så starkt präglat mitt liv. Alla mina vårar, alla mina lager som skapat mig till den jag är idag. Vet inte vem jag hade varit utan det.
 
Tack för det, Granada.
 

3 kommentarer “Om våren lyssnar jag på Granada”

  1. Straighta bruden skriver:

    Det är kul att se någon annan som också känner till Granada. Lyssnade också på dem när jag var yngre, och lyssnar på dem än idag och blir nostalgisk när jag hör Anna Järvinens skria stämma. Jag tror inte att folk förstår hur bra hon är egentligen.

    Jag minns att jag var 17 år gammal. Granada skulle spela på ett uteställa i min hemstad. Jag hade klätt mig fint och hoppades på att komma in. Det gjorde jag inte, hur mycket jag än bönade och bad. Jag var för ung.

  2. ling0n skriver:

    Ah ja, trevligt med någon som förstår deras storhet! :) Trodde verkligen inte att jag skulle få någon kommentar på det här inlägget, haha. Tråkigt det där med att du inte kom in. Jag såg hennes soloprojekt på Pustervik något år sedan, men det var så mycket fylla och prat bland publiken att jag mest blev arg då tyvärr.

  3. […] låten Helsinki av Anna Järvinen som tidigare var med i bandet Granada som jag också skrivit om här. Låten innehåller bara en mening på finska, men den betyder oerhört mycket för mig. En […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *