Nördar, hipsters och autister

2013-08-05

Nörd. Ett ord som blivit väldigt populärt de senaste åren. Kan idag tydligen användas av alla som har ett intresse. Matnörd. Boknörd. Musiknörd. Språknörd. Manganörd. Tv-serienörd. Tv-spelsnörd. Sci-finörd. Det är något med det hela som länge skavt i mig. Jag spyr på det, och känner ett starkt behov av att sticka upp ett finger i röven på diskussionen och röra runt lite. Jag tänker inte direkt prata om äkta och falska nördar även om det sannerligen är frestande och antagligen kommer jag tangera gränsen till den diskussionen också.

Det vore förstås otroligt barnsligt och löjligt av mig att försöka sätta någon slags gräns för hur intresserad man måste vara och hur mycket tid man måste ägna åt ett intresse för att få kalla sig nörd. Men någonstans måste man fråga sig, i tider som dessa, då ordet nörd används allt mer frekvent av allt fler, vad är då ens poängen med ordet? Fyller det sin funktion? Om alla med ett intresse är en nörd, varför ska vi då kalla oss nördar? Eller ska nörd betyda samma sak som att ha ett intresse, kort och gott? Det jag egentligen ifrågasätter är hur användbart ordet egentligen blir för att beskriva sig själv, om var och varannan använder det. Och vari ligger behovet av att kalla sig nörd?
 

Ordet kommer från engelskans knurd, alltså drunk skrivet baklänges. Användes för att beskriva tråkiga nyktra och töntiga personer på universitetet i USA. Det ligger inte särskilt hög social status i det. Och det är något som jag saknar från alla nördberättelser idag.

Berättelsen om alla de som inte hade något val. De som inte hade något val än att ägna sig åt något intresse eftersom ett fungerande socialt liv ändå inte fanns på kartan. Ser jag nördar omkring mig idag så har de alla stora grupper av nördvänner att umgås med där alla delar samma intresse. För mig låter det helt bakvänt. Varför behöver vi ett ord för människor med ett intresse som umgås i grupp? Och varför ska det ordet vara just ordet nörd? Sådana har väl alltid funnits. Hästtjejer. Fotbollskillar. Religiösa. Politiskt aktiva. Alla är de intressen som får folk att umgås mer eller mindre i grupp. Men de anses inte vara nördar, i alla fall inte tills väldigt nyligen.

Är jag kanske sådär barnslig och löjlig nu? Som kräver att kriteriet ensamhet ska ingå för att man ska ”få” kalla sig nörd?

En ickevald ensamhet är ännu idag inget som ger hög social status, mig veterligen. En del så kallade nördar säger sig vilja återta ordet, såsom feminister gjort med ”fitta”, för att det inte längre ska vara skamligt och tabu. Kanske är det så enkelt som att de som en gång var de där som var ensamma och utanför idag har hittat sina likar och därför inte längre behöver skämmas, och som nu både kan intressera sig och umgås med människor samtidigt. Jag bara undrar hur många ensamma människor där ute, som ägnar sig intensivt åt sina intressen för att de inte direkt har något val, som känner att ordet idag är även deras ord.


Tanja Suhinina
beskriver nörden mer som en oberoende passionerad person som väljer att gå sin egen väg och skiter i vad folk tycker om deras kläder (och därför blir ganska tråkig och ointressant för andra). Som att ensamheten blir en konsekvens för att man är så intresserad av sitt intresse. Jag är dock relativt säker på att det inte alltid börjar i den änden för många, vilket hon också nämner, men jag vill förstärka upp den delen lite.

Det blir snarare som en sorts rundgång, man har sina intressen för att man inte har någon att umgås med, och man har ingen att umgås med för att man inte har samma intressen och/eller samma sociala sätt att fungera på. Om man inte har turen att hamna i rätt socialt sammanhang, vilket visserligen och tack och lov blivit lättare och lättare tack vare internet.

Men ja. Det återkommande temat är att det där med det sociala stigmat är något som kanske var en gång i tiden i ens liv, men som nu är förbi och nu mår man bättre, man har lagt det bakom sig.

Eller som för troligen många hipsters del, aldrig faktiskt var något heller. För de fann sin grupp direkt där flera delade samma intresse och slapp kampen mot världen. De har, som de gör inom alla områden, roffat åt sig godbitarna och lämnat de dåliga utanför. Ordet nörd idag är definitivt ett ord för någon som vill känna sig lite speciell, men som aldrig behövt leva med sociala stigmat att faktiskt vara ”speciell” på riktigt. Så speciell att det är svårt eller omöjligt att få någon som helst relation med andra människor att fungera för att ingen i din närhet fungerar som du. Nörd och intressant, men inte fullkomligt socialt ickefungerande. ”Lite knäpp och galen”, men inte psykiskt sjuk. För det är fult. Och det fula vill hipstern, vars liv går ut på estetik, inte ha. Hipstern har privilegiet att välja, och att slippa det dåliga. Köpa ett gammalt rustikt hus men ha förmånen att välja om man vill ha värme och badrum inomhus eller inte. Välja den trasiga koftan men ha råd att köpa en ny om man skulle frysa och tröttna på hålen. Förmånen att välja att vara intressant, men inte så apart att samtal med andra människor är otänkbart. Det är något fint att vara unik och speciell, men en förbannelse när du blir för speciell.

Som någon sa någon gång någonstans på internet: ”En falsk nörd kallar sig för nörd för att få kompisar. En äkta nörd blir kallad nörd av andra och har därför inga kompisar.”. För mig ligger det något i detta, när jag försöker ta reda på vad det är som skaver. Jag gissar att skaparen av Nörduppropet är en av dem som kallar sig nörd för att få kompisar (eller social status helt enkelt). Tyvärr tror jag uppropet kom för sent, för det är ju redan coolt att vara nörd.
 

När och hur fick du all denna kunskap? Var det alla ensamma helgkvällar du satt hemma för att du inte hade ett val, eller valde du bort människor för att du ändå inte kunde fungera med dem? Om inte, så kanske du bara är väldigt passionerad? Eller var går skillnaden mellan en nörd och en normal passionerad människa idag? Finns gränsen ens? Var går skillnaden mellan en ickediagnostiserad nörd och en autist med ett specialintresse? Finns gränsen?

Det finns till och med böcker idag som Nördsyndromet : allt du behöver veta om Aspergers syndrom:

Att vara ”aspergare” innebär att vara avvikande, men det kan också vara något positivt. Ett av de utmärkande kriterierna för AS är specialintressen, samtidigt som de har svårt med de sociala kontakterna. Idag finns det företag som riktar in sig på människor med Aspergers syndrom och tar tillvara deras specialkunskaper.

Hurra, nu kan även autisterna passa in i arbetslivet som kapitalismen kräver. Om du är duglig på arbetsmarknaden så har ju allting ordnat sig, fritid med relationer spelar väl ingen roll. Är det därför det blivit så hett med kunskap? För att vår marknadsekonomi i väst allt mer kräver det? Kunskap som efterfrågas kommer ju garanterat ge dig ett jobb lättare, och dataexperter (som förr bara var nördar, eller autister, eller både och) är ju idag väldigt eftertraktade.

Förr var det viktigt att smälta in eftersom det annars kunde få oerhörda konsekvenser. Den risken minskar för varje år i och med ökade sociala skyddsnät och möjligheten att ta sig vidare om något inte passar, så nu kan man ändå kosta på sig att vara lite unik. Kapitalismens krav på socialt kompetenta identiska människor ökar antagligen behovet av att få vara unik framförallt på sin fritid, att få skilja sig från sitt yrke där man måste inneha en viss social roll, och fritiden där du väljer själv.

Men om det du har att erbjuda inte efterfrågas på marknaden? Inte på någon marknad, varken köttmarknaden eller arbetsmarknaden?

Jag antar att det är tack vare de mer socialt lyckade ”nördarna” som ordet fått sin popularitet och status, och kanske hjälper det någon socialt misslyckad stackare att inte känna sig lika misslyckad, för nu är det ju i alla fall coolt att ha ett intresse! Det är bra om vi uppmuntrar folk till att läsa på om saker och uppmuntrar andras intresse för något, men det här nördhyllandet har gått för långt. Det tycks allt mindre handla om intressena i sig, och allt mer handla om den sociala statusen. Det ska inte längre vara fult att vara intresserad. Men jag tror inte att det är en slump att starka intressen klumpas ihop med ”social inkompetens”, att inte passa ihop med andra människor och deras intressen skapar problem, helt enkelt.

Konnässör är ett bra ord som existerar för någon som vill skylta med att den har ett starkt intresse, utan den negativa klangen. ”Person med särskilt djupa kunskaper inom ett visst ämne, särskilt i fråga om matlagning, vin eller konst; ibland om person med stor passion för eller finsmakare av ett visst ämne”. Eller varför inte använda det fantastiska svenska ordet förståsigpåare! Om man vill skoja till det. Som ensam individ med sina intressen som ingen bryr sig om är man löjeväckande. Det är därför ordet nörd finns, trodde jag.

5 kommentarer “Nördar, hipsters och autister”

  1. Bollfrans skriver:

    Du uttrycker nästan exakt alla mina tankar om ny-nördarna (eller nörd-koketterna som jag oxå kallar dem). Själv gick jag för några år sen över till att kalla
    mig själv för det lite mer old school ”tönt”, då jag började inse att det inte längre räcker med att känna sig/vara allmänt apart och konstig för att kvala in som ”nörd” utan att en dessutom måste ha ett helt batteri mkt specifika intressen som en delar med en bekantskapskrets på ca 200 polare (IRL eller cyber).

  2. ling0n skriver:

    Haha. Tror också att man får börja säga tönt om de forna nördarna för att det verkligen ska gå fram vilken typ av människa man menar… Helt meningslöst att beskriva en ensam person med intressen som nörd om alla ser en lyckad social passionerad person framför sig.

  3. @franksuede skriver:

    Jag är ingen nörd och har aldrig utgett mig för att vara nörd med blivit kallad för pseudonörd. Det kom sig av att någon i min forna bekantskapskrets tydligen var väldigt stolt över att själv titulera sig med epitetet nörd och tyckte kanske att jag på något sett gjorde intrång i hans specialintresse. Det kan ha varit film, alternativ musik eller foto, jag minns inte vilket. På något sett retade han sig på att jag var intresserad av de här ämnena utan att på köpet ha offrat sömn, ekonomi och vänner. De äkta nördar som du pratar om verkar på något sätt ätits upp av tidens anda men jag minns dem. De var undflyende, överdrivet vänliga och hade dåligt självförtroende. De hade knappt några vänner men blev lyckliga om någon pratade med dem om just deras specialintresse. De var ”ute” och helt fel. Det var dem som hade en virvel bak i håret och mjukisbyxor, var med i UFO-klubben och gjode dinosaurier av hönsnät och tapetklister. Det jag menar är att äkta nördar är inte populära, har inte valt sitt utanförskap och de är inte medvetna om sin nördaproache. En äkta nörd blir heller inte förorättade av att träffa andra ”vanliga” vilka delar deras intresse. Du sätter fingret på en motbjudande elitistisk nörd-hipster-rörelse som har ett intresse i att profilera sig sjäva. Ja det är snarare hipsters det är frågan om idag, inte nördar utan pseudonördar! Själv är jag vanlig.

  4. emulen skriver:

    Jag får erkänna att jag inte läst hela din artikel än, eftersom jag bara är uppe och nattsurfar vid insomnia, men jag tror att du har helt sjukt rätt. Jag har själv funderar på att skriva om det. En nörd är ju en kuf, en socialt misslyckad person (möjligen med vissa slags intressen), har jag uppfattat det som från början. Det där med ”starka intressen” hade jag faktiskt aldrig riktigt fått grepp om tidigare, att det var ett del av konceptet, men nu är det det enda folk pratar om när det gäller ordet.. Det är sekunda, tycker jag (som kanske är en sådan som ses, eller sågs, som nörd mer än kallar någon annan för nörd. Nu är jag väl bara konstigt), och jag har svårt att se att någon förr skulle bli kallad typ ”festnörd” eller ”bilnörd”, eller ”ölnörd”. ”Fotbollsnörd” eller ”musiknörd”… jag tycker det blir fel, men det känns kanske som gränsfall. Det handlar ju alltså också om en viss typ av intressen. Utifrån min äldre (läs: korrektare :p) uppfattning.

    Detta är osynliggörande. För riktiga nördar, eller typ, nörd 1.0. (Cultural appropriation..? Eller, det blir ju långsökt förstås).

  5. Jens skriver:

    :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *