Nej, ingen jävla kraaaaam! Stoppa tvångskramarna!

2013-02-11

Det blir allt vanligare i Sverige med så kallade ”hej-kramar”. Man träffar en person, och så kramas man. Spelar ingen roll om man känt varandra länge, eller kanske precis träffats i ett sammanhang. Det ska kramas! Så gör normala människor. Det onormala är att vara som jag och le och säga ”Nej, jag kramas inte, men jag tar gärna i hand!”, om det är första och kanske enda gången man ses. Detta brukar inte ses som trevligt och artigt, utan snarare som socialt inkompetent och otrevligt. Besvärligt.

För mig tar kramar. De tar min energi och kraft ifrån mig. Även de i textform. Jag blir inte glad och varm av ett ”Kram!”. Jag blir trött. Känner obehag. För mig är du inte varm, hääärlig och innerlig när du kramar mig, du är påträngande. Jag känner inget behov av att få eller ge en kram med de allra flesta.

De jag kramar är min närmaste familj, folk jag har en romantisk/sexuell relation med, och någon gång ibland riktigt nära vänner. Jag kan ligga och skeda i ett dygn med någon jag tycker om, men jag har ingen lust att krama en person jag umgåtts med på krogen en kväll eller träffat på något möte. Varför? För mig finns det ingen poäng. Jag känner inget behov av att krama en människa jag inte ens vet om jag tycker om. Kramar är reserverade för människor jag tycker mycket om. Det är ett sätt för mig att uttrycka kärlek på. Kramar jag en okänd kommer det finnas noll känska bakom från min sida. Fint om folk uttrycker kärlek hejvilt omkring sig, men jag är inte sådan och jag uppskattar det inte. Jag uppskattar respekt för mina gränser mycket mer, det är också en form av kärlek. Att lyssna och ta hänsyn.

Det är inte det att jag inte förstår varför folk tar illa upp. De känner att jag tar avstånd. För att slippa känna mig som den konstiga som gör FEL och för att slippa diskussionen, pikarna och de arga minerna (åjo, för såna kommer!) så kramas jag helt enkelt ibland ändå, även om det tar emot i varje fiber av min kropp och nästan känns som ett övergrepp. Håll andan, stå ut, försök förtränga. Varje gång jag ska träffa nya människor är det en känslig grej att försöka få fram min åsikt kring detta på ett vettigt sätt.

Jag säger bara: Nej, du har inte nödvändigtvis mer rätt eller tolkningsföreträde för att din åsikt tillhör normen. Kom ihåg det. Jag förstår att människor menar väl. Människor vill bara dela med sig av, och få, lite oxytocin. Problem uppstår när dessa människor möter mig. Är det verkligen det mest socialt kompetenta att bara sträcka fram armarna till en relativt okänd person, eller till en person som man inte har någon uppfattning om och nästintill kräva en kram? (annars måste man ju förklara sig). Varför antar tvångskramare alltid att alla är så jävla okej med att trycka sin kropp mot dem? Jag kanske ska dra ner byxorna och förvänta mig att vi ska gnugga våra kön mot varandra som hejritual? Å nej, det vore onekligen socialt inkompetent…

Kan de som kramas med allt och alla förstå att jag tar illa upp över att de inte bryr sig om att fråga? De flesta har antagligen inte ens reflekterat över det hela, men då får de ju chansen att göra det nu!

Är det så svårt att fråga ”Får jag krama dig?”, ”Vill du ha en kram?”, ”Skulle jag kunna få en kram?”, ”Går det bra med en kram?”. Se, massa bra exempel på vad tvångskramare kan använda i framtiden!

2 kommentarer “Nej, ingen jävla kraaaaam! Stoppa tvångskramarna!”

  1. Niklas Persson skriver:

    Låter som en sund och bra relation till kramar tycker jag!

  2. […] har väldigt stort behov av oxytocin, men är samtidigt väldigt kräsen med vem det kommer ifrån. Som jag skrivit tidigare om att jag inte gillar det sociala tvånget på att hejkramas, så får jag väl snarare aktivering […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *