Monoamorös + Polyamorös = Sant?

2012-10-26


Frågan för dagen är: Kan en monoamorös och en polyamorös person ha en ickeplatonisk relation med varandra?

Som jag ser det, så borde det egentligen inte finnas några problem med att en monoamorös och polyamorös har en ickeplatonisk relation med varandra. Varför skulle dessa två läggningar, om vi väljer att se det så, inte gå att förena? Att problem i realiteten däremot ofta uppstår är jag fullt medveten om. Att människor oftast försöker undvika mono+poly beror givetvis på att den personen som är monoamorös också vill leva monogamt, och ser problem med den bristande sexuella exklusiviteten i relationen. Men monogami, att ”göra monogami” är egentligen bara ett sätt att organisera relationer på. Precis som att ”göra polyamori” är. Det har inget med kärlekskänslor i sig att göra.

En del av dem som säger sig vilja leva monogamt (en relation där även partnern håller sig till en), har jag märkt, verkar känna sig lite hotade av tanken på ett polyamoröst liv, eller känner någon slags press på, att man ska behöva vara en person som vill ha sex med så himla många hela tiden på en massa komplicerade sätt, alltså vara ”sexuellt frigjord” och ha sex på köksbordet med fem personer samtidigt, sju gånger i veckan. Jag kan säga att det måste man inte alls. Jag vill tydliggöra att sexuell frigörelse som jag ser det, är att göra det man själv vill med sin kropp. Det kan innebära att aldrig ha sex med en person i hela sitt liv, att bara ha sex med en person i hela sitt liv, eller ha sex med flera, och så givetvis helst få ha sexet på det sätt man själv faktiskt tänder på i så stor utsträckning som möjligt.

En ickemonogam ickeplatonisk relation (i brist på bättre ord), består av två individer. Två kroppar. Två viljor.

1. Den monoamoröse, som i en ickeplatonisk relation med en polyamorös kan vara precis så sexuellt frigjord som denne vill. Alltså, den kan ha sex med endast en person, om den så önskar.

2. Den polyamoröse, som i en ickeplatonisk relation med en monoamorös kan ha sex med en, eller flera personer, om den så önskar.

De väljer båda vilken och hur många personer de vill ha sex med i sitt gemensamma och separata liv. Var och en, efter behov, tycke och smak. De lever båda utefter sina sexuella val. Den polyamoröse försöker inte få den monoamoröse att ligga med fler, den monoamoröse försöker inte få den polyamoröse att ligga med färre.

Ja, så skulle det ju se ut i en idealsituation. Så varför dyker det då upp problem i verkligheten? Varför kan det inte vara såhär enkelt?

Skillnaden mellan de två, och vilket krav de har på relationen, visar sig först när kravet på en monogam relation dyker upp. Om den monoamoröse kan skilja på sin monoamori, från monogami, så är en relation genomförbar. Om den monoamoröse kan koppla loss sin föreställning om att sexuell exklusivitet och kärlek skulle ha med varandra att göra, så går det. En polyamorös uttrycker inte kärlek genom sexuell exklusivitet, utan genom att ge tid, engagemang, bekräftelse, att lyssna, ge närhet, sex och så vidare. Det är det som skapar en djup, nära och intim relation.

Vad är då poängen med det hela kanske man undrar? Varför kan inte bara monos vara med monos, och polys vara med polys? Varför krångla?

För att det så väldigt ofta händer att de två möts, faller för varandra, och sen inte lyckas relationera vettigt tillsammans utan tandagnisslan. Det finns givetvis alla möjliga fler olika anledningar till att folk inte relationerar bra, men nu väljer jag att fokusera specifikt på just den här biten.

Jag tror inte att det finns en mänsklig sexuell läggning där begränsning av en annan människas kropp ingår. När man vill börja begränsa vad någon annan gör med sin kropp så handlar det inte om någon form av läggning eller dylikt, då handlar det om att man inte lärt sig hantera svartsjukan, lärt sig hantera behovet av trygghet och bekräftelse på rätt sätt. För det är vad svartsjukan är när man plockar isär den, vilket blir alldeles nödvändigt om man ska kunna arbeta med den.

Jag använder helst inte ordet svartsjuka, eftersom det för vissa ger bilden av att det skulle vara någon slags grundkänsla, när det egentligen är en blandning av känslor. Om man ”gör polyamori” så hanterar man känslor som otrygghet och bekräftelsebehov genom att först och främst fokusera på SIN relation. Relationen mellan dig och personen du har problem med, inte eventuella relationer den andra personen har med andra personer. Vad du och jag gör och hur vi har det, inte hur du och hen där borta har det. Vad behöver du? Vad vill du? Hur vill du att relationen oss emellan ska se ut rent praktiskt? Var i dessa önskningar möts vi?

Många som lever i monogama relationer säger att de båda valt det och att de är nöjda med det. De vill ändå inte vara med någon annan. Det är alldeles i sin ordning, man behöver inte vilja vara med någon mer. Det är, som jag sa tidigare, att vara sexuellt frigjord att få välja själv.

Om två människor möts och därefter bara lever sida vid sida, och bara har sex med varandra för att de bara vill det just då, så finns det väl ingen vettig människa som kan invända mot det. Vem bryr sig? Inte jag. Men varför krävs det då en uttalad, eller i värsta fall outtalad förväntning om att relationen ska se ut så för båda personerna? Det finns ofta en outtalad eller uttalad idé om att ”Om du gnuggar dina könsdelar mot en till person så är det slut”. Varför måste det vara så? Varför kan den som inte vill ha sex med fler fortsätta på det viset, medan den andra individen gör vad den vill med sin kropp?

Det är skillnad på monoamori och monogami. Det finns inget som säger att monoamori automatiskt även måste innebära ett behov att kräva av sin sexuella partner att denne håller sig till den monoamoröse. En monoamorös måste inte automatiskt kräva sexuell exklusivitet bara för att denne inte har förmåga eller intresse att intressera sig för flera partners.

En monogam relation innebär inte större stabilitet, en monogam relation innebär inte större trygghet, en monogam relation innebär inte mindre krångel. En monogam relation innebär bara kravet på sexuell exklusivitet. Detta ser jag ingen logisk poäng med, för någon annan än den som inte lärt sig att hantera sina svartsjukeproblem på något annat sätt än att kräva att partnern löser det åt en, genom avhållsamhet med andra. Men det är i sig en ganska falsk trygghet.

Jag kan förstå att en del inte orkar sätta sig in i det och inte vill ta tag i det och helt enkelt kör på med en relation tills någon vill vara med en till och då gör man slut. Det är fullt förståeligt. Men ibland kan jag börja undra om inte den typen av människor tycker att relationsformen i sig är viktigare än personen de har relationen med. Att kasta bort en relation, kanske flera år lång, för att partnern gnuggade kön med någon annan, för det är ju vad det i praktiken handlar om, känns för mig ganska kärlekslöst. Är relationen inte värd mer än så?

Problemet är ju dock att det idag är så att otrohet är något av det största sveket någon kan göra och råka ut för, det bidrar förstås till katastrofkänslorna. Men om sex, med någon utanför relationen man redan har, inte var en så stor och blodigt allvarlig grej, så skulle ju problemet med otrohet försvinna. Varför smussla och ljuga om det, om det inte är förbjudet och fel längre? Så ser det nämligen ut för polyamorösa idag. Ingen behöver ljuga. Ärlighet, öppenhet och kommunikation är ledorden.

Jag tycker att det största problemet är att man lovat något man sedan inte håller, inte själva handlingen (köngnugg), i sig, för sveket, att någon inte höll ett löfte, det kan jag absolut förstå att man blir ledsen över, och att det kanske får en att vilja göra slut. Men varför ens göra löftet från början?

Och människor kommer förstås aldrig sluta att ljuga och svika varandra, men kanske skulle sveken och lögnerna kunna ses som en allmänt dålig grej, istället för att just sexuellt svek skulle vara det största sveket av dem alla. Kärlek och attraktion borde få vara något som bara är fint och bra, inte ett problem.

15 kommentarer “Monoamorös + Polyamorös = Sant?”

  1. servyla skriver:

    Jag är på ditt spår, visst kan monos funka med en poly. Dock kräver det att monon är fullt bekväm med att partnern har flera relationer eller att polyn kan tänka sig avstå dem.
    Men jag håller inte med om att polyamori löser alla otrohetsproblem. Jag har vänner som bedragits i polyrelationer. Gud vet varför.

  2. ling0n skriver:

    I polyrelationer kan man iofs ifrågasätta rätten av att få veta också, då ens sexliv på ett plan bör få vara ens egna sak om man vill. Vad som räknas som otrohet om man är relationsanarkist är ytterst komplicerat också tror jag ;)

    Men som sagt, folk kommer förstås alltid ljuga för varandra i någon mån, och det är alltid fult gjort, men det är inte värre med sex än annat EGENTLIGEN.

    Det som händer oftast är ju att polyn avstår och det tycker jag inte är acceptabelt i längden, pga annars anses de ”onda” och svinaktiga. Därför föreslår jag heller att monoamorösa jobbar sig igenom sin svartsjuka på ett annat sätt istället.

  3. MarySaintMary skriver:

    Du slår verkligen huvudet på spiken i de sista styckena. Lögnen är ju mycket värre än själva otroheten!

  4. servyla skriver:

    Mja, jag tycker inte att en polystämpel påverkar graden av min svinighet. I alla relationer står jag inför valet att anpassa mig till min partner eller inte ha en relation.
    Har min partner krav jag inte kan tänka mig att gå med på får jag omförhandla, och går inte det får jag gå vidare. Man har rätt att leva som man mår bäst, men det har också en ev. partner.
    Om de upplever att sex är ett stort svek har jag ingen rätt att förminska det och hävda min rätt att ljuga eller undanhålla.det jag lovat att vara öppen med. Det är inte min sak att definiera hur andra ska förhålla sig till sina egna känslor. De är inte statister i mitt liv utan jag har ansvar för mina relationer.
    Jag kan inte ta tillbaka löften bara för att jag tycker det inte är någon sak ifall jag har sex.

  5. ling0n skriver:

    Tack Mary!

    servyla: När det kommer till exklusivitet så är det en sak jag är tydlig med att jag inte kompromissar med på något sätt. Men så är jag mer inne på relationsanarkistspåret också, där relationer är relationer, inte direkt partners, så för mig finns det inget självklart i att jag ska anpassa mig kring sexet när jag träffar någon. Det är en sak jag inte omförhandlar, för hur ska jag kunna välja, om jag t.ex. redan har en relation? Eller vill kunna vara fri att ha det framöver? Nej. Men därför ger jag heller inte det löftet, att vara exklusiv, och för min del är det inget problem att vara helt öppen heller. :) Dock tycker jag att man har rätt att önska, men inte kräva, information om sin sexpartners övriga sexliv. Har man en intim relation är det nog många gånger ”naturligt” att man också berättar.

  6. servyla skriver:

    Absolut, det är ju i ett inledande skede man definierar sin relation, och då ska man självklart vara tydlig med vad man inte kompromissar med. (som du är) Men då måste man också vara rakryggad nog att lämna relationen om partnern inte visar sig må bra av det man inte kan kompromissa med, och inte säga en sak för husfriden och sedan moraliskt hänvisa till att man inte lovat något när man träffades. Inte sagt att just du gör det, det är ju inte en diskussion om dig utan i allmänhet, och jag har sett sånt hända både i poly- och monorelationer.
    Man tar en enkel väg ut genom att bedra personen, och så skyller man det på sin partners fel och brister. ”Min fru förstår mig inte”-syndromet.

  7. ling0n skriver:

    Jag tycker nog att man kan fortsätta ha en relation med någon och hänvisa till vad man sa utan att för den sakens skull bete sig som ett svin. Man kan ju göra allt samtidigt för att hjälpa partnern, om den vill stanna kvar, till sist är det ju den som har störst problem med relationen som måste bestämma om den vill vara kvar eller inte.

  8. servyla skriver:

    Fast om man nu fortsätter relationen utan att bete sig som ett svin så hänger man sig väl inte så mycket åt det beteende jag beskrev i min kommentar som dåligt?
    Som jag sade, jag tror abslout att polys och monos kan ha relationer, om de inte far illa av att jämka.

    Men jag tycker att man har ett ansvar för sin partners mående även om man inte lovat det som partnern skulle må bäst av. Om någon av mina män visar sig må väldigt dåligt, men inte förmår sig att bryta upp på grund av rädsla att bli ensamma, en önskan och föreställning om att kunna ändra situationen, etc. tycker jag inte att jag är utan skuld till att de mår dåligt. Man har självklart inte gjort fel, men man bör ta ansvar för om situationen inte blir så bra som man tänkt sig från början. Det går ju inte att på förhand rista i sten vad man ska känna och må. I en relation kandet vara jättebra, i en annan förtvivlat. :)

  9. Anton skriver:

    I teorin går det förstås alldeles utmärkt. I praktiken är det kanske inte alltid så lätt. Nu begränsar sig min erfarenhet av detta till att som polyamorös (eller relationsanarkist) vakna upp och komma ut i en dessförinnan mer eller mindre renodlad monorelation.

    Servyla, är det mer rakryggat att lämna relationen ”om partnern inte visar sig må bra av det man inte kan kompromissa med”, än att vara öppen och just rak med att det är så det ligger till? Är det inte var och ens eget ansvar att inte själv stanna i en relation man mår mer dåligt än bra av? Ska jag ta det ansvaret åt de jag relaterar med?

  10. servyla skriver:

    Det finns ju inget allmängliltigt svar på det, utan kommer ju an på relationen och vilka som ingår i den.

    Men man måste ju tänka på att man ofrivilligt kan utöva känslomässig utpressning om partnernär mycket förälskad och beroende av en. Jag tycker inte att man går fri från ansvar om man då hänvisar till att man gjort upp spelreglerna på förhand och fortsätter en relation på ett sätt som man ser gör partnern illa.

    Så nej, jag tycker inte att det alltid är uteslutande ditt ansvar om en partner blir destruktiv för dig. Vi är bara människor, och tar inte alltid de beslut som är bäst för oss.

  11. Anton skriver:

    Servyla,
    Jag vill nog ändå se det som uteslutande mitt ansvar. Det är det som gör mig vuxen. Men det är sant, som jag ser det, att det inte gör mig ansvarsfri om rollerna är ombytta.

  12. servyla skriver:

    Det har knappast att göra med att vara vuxen. Det handlar om att förmå sig att avstå från något som hjärtat säger är livsviktigt trots att man mår dåligt av det. Alla är inte i skick att göra detta, av olika orsaker. Är man trygg och stabil har man lättare att konstatera att det inte fungerar ohc bryta upp. Oavsett om man är 15 eller 45.

  13. Anton skriver:

    servyla,
    Jag menar ju inte vuxen som i att man uppnått en viss ålder, utan vuxen som att man uppnått en viss mognad och därmed kan ta ansvar för sig själv. Vem kan göra det bättre liksom?
    Sedan är jag en sådan som inte någonsin vill svika mitt hjärta, men det gör mig inte oförmögen att ta ansvar. Tvärtom tror jag faktiskt.

    Men, men. Härhemma ser det ut att spricka ordentligt just nu i vår lite skeva mono-/polyrelation… Och i den situation jag just nu håller på att hamna i börjar jag känna att kanske inte ens öppenhet och ärlighet alltid är heliga ändå.

  14. anders skriver:

    som monoamorös med en flerårig sexuell relation till en polyamorös individ så ser jag det som helt möjligt för en sådan relation att fungera, och som du säger så är kommunikation viktigt för att det ska fungera, något som även är sant för monogama förhållanden. de gånger relationen funkat sämre har varit just de gångerna kommunikationen brutit samman.

    även tidigare när jag varit i monogama förhållanden har jag egentligen aldrig kännt att det skulle innebära ett problem om min partner skulle haft sex med någon annan, och då det eventuellt endast skulle ha funnits ett outtalat krav på sexuell exklusivitet hade det kännts konstigt om det skulle behöva göra att relationen tog slut. åter igen är det kommunikation som är det viktiga, men då normen verkar vara sexuell exklusivitet, så antas det, vilket kan resultera i otrohet och brutna löften som egentligen aldrig varit uttalade.

    redan innan vi startade vår nuvarande relation visste jag att hen hade två andra relationer och det kändes väldigt skönt att ha det avklarat direkt. det var dock den i hens andra relationer som också var polyamorös som hade det svårast att acceptera vår relation. jag vet inte den exakta anledningen till att deras relation tog slut ett tag efter det, men jag har mina aningar av senare egna erfarenheter.

    jag är själv en person som tidvis kan vara ganska krävande när det gäller både tid och uppmärksamhet. när hen har inlett relationer senare så har det varit just att både tiden och uppmärksamheten som minskat som varit jobbigast för mig, inte att hen har sex med andra personer eller att hen är kär i någon annan också. jag skulle dock gissa att detta inte är unikt för mono/poly-relationer utan även i poly/poly-relationer.

    nu blir det ett litet sidosteg i mina tankar eftersom jag inte lyckas hitta en snygg övergång, men det handlar om det du skrev om att tryggheten inte behöver vara större i ett monogamt förhållande. jag skulle vilja ta steget längre och säga att i alla fall för mig så känns det mer tryggt i ett polygamt förhållande. min relation kommer inte nödvändigvis att ta slut för att individed jag har relationen med skulle inleda en ny sexuell relation.

    sen har det faktiskt hänt, den senaste månaden, att jag börjat intressera mig för en annan individ, som dock är gift och gissningsvis vill leva monogamt, så jag kanske inte ska se mig som monoamorös längre så allt det jag skrivit kanske inte betyder så mycket. dock har jag aldrig tidigare haft känslor för flera personer samtidigt och alltid sett mig som monoamorös. jag har reflekterat en hel del över det här under den senaste månaden, och det jag kommit fram till, men som inte nödvändigtvis är korrekt, är att jag kanske aldrig tillåtit mig att bli det på grund av sociala normer.

    nu vet jag inte om jag lyckades tillföra något till en diskussion, men jag kände ändå att jag ville dela med mig av mina egna erfarenheter.

  15. ling0n skriver:

    Tja, man kan ju säga att du bidrar med att stärka det jag säger, dvs. att det faktiskt går, du är levande bevis så att säga, det är väl jättebra. :) Tänker mig också att det är tid/prioriteringar som oftast kan ställa till det. Olika människor har olika stort behov av att ses för att fortfarande känna sig trygga och känna att relationen pågår så att säga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *