Mitt dåliga mattesjälvförtroende

2013-09-19


Just nu läser jag upp matematik B på Komvux för att kunna söka till sjuksköterska på universitetet i framtiden (om min dröm om att bli sjuksköterska håller sig så långt). Det har varit och är en kamp mellan konstruktiva och destruktiva tankar kan man säga.

Jag har alltid varit dålig på matematik. När jag ska räkna känns det som att någon sätter på mig en ögonbindel och knuffar ut mig i en skog med rötter och sumpmark. Jag känner mig osäker och testar mig fram, och snubblar oerhört mycket hela tiden. Jag har ingen aning om vad jag gör och kan aldrig vara helt säker på att jag är på rätt väg.

Det blir en väldigt underlig krock i självbilden för mig, när så många idag påstår att jag är så smart och klok samtidigt som jag är så urusel i matematik. Det blir en skam. För matematik har alltid varit hög status. Är man bra på matte är man smart. Är man dålig på matte så är man korkad. Så enkelt är det. I alla fall när man är liten. Det är underligt hur jag kan vara så bra på att tänka logiskt i alla möjliga andra sammanhang, men med matematik går det inte alls. När man är liten kan man inte vara både smart och dålig på matte. Men jag försöker vara det idag.

Såhär i efterhand har jag förstått att det finns olika sätt att lära sig på, och jag är väldigt visuellt orienterad. Skolan är bara anpassad efter en sorts elev och lär man sig inte på det sättet som finns att tillgå så blir man automatiskt korkad helt enkelt. Det är synd. Och det är synd att ingen lärare under hela grundskolan varken såg eller brydde sig om hur dålig jag var på matte, bara för att jag med nöd och näppe ändå oftast klarade godkäntgränsen. Det är inte förrän idag, nästan 8 år efter grundskolans slut som jag faktiskt kan tycka om matte och känna att det är ett ämne för mig också. Men det krävde mycket jobb med både synen på matematiken och mig själv och synen på intelligens.

Ju äldre jag blivit har jag ändå blivit bättre på att se mina bra och dåliga egenskaper och värderar inte mig själv lika mycket utefter prestation. Men det är problematiskt att den där känslan fortfarande sitter där och ibland ger mig blackouts när jag sitter med även den enklaste huvudräkningen, just för att jag redan från början räknar med att det kommer bli fel. Och blir det fel så är det såklart en bekräftelse på hur korkad jag är. Men, efter några veckors räknande går det ändå bättre och bättre och jag förstår mer än jag någonsin gjort förut. Jag kan! Jag också. Trots allt. Det är dags att skaka av sig skammen.

En kommentar “Mitt dåliga mattesjälvförtroende”

  1. Aksel skriver:

    Din upplevelse av skolans matematik är väldigt vanligt förekommande, och precis som du säger finns stora problem med hur den ser ut idag och bilden av vad matematik är, vad den är bra till och vad den säger om den som är bra på det. En vän till mig har doktorerat i vetenskapsteori och gjort en väldigt ingående studie av den matematik som lärs ut i skolor. Han har skrivit en del om det på en blogg: http://skolansmatematik.blogspot.se/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *