Lite om min kärlek till fransk film

2014-04-24

Egentligen är jag ingen större filmfantast. Faktum är att jag oftast har svårt att koncentrera mig på handlingen och hänga med. Rastlösheten slår snabbt rot, aldrig blir jag så korkad som när jag tittar på film. Det händer ideligen att jag blandar ihop ansikten utan distinkta frisyrer, tappar bort namn, och dessutom glömmer jag ofta bort slutet så fort eftertexterna börjat rulla. Trots allt detta, tror jag att jag med allt större säkerhet faktiskt kan börja säga: jag gillar fransk film.

Motståndet är förstås litet, då jag så länge jag kan minnas fascinerats av och älskat det franska språket. Det gör ju onekligen det hela en smula lättare att fortsätta titta, om det nu skulle vara svårt att hänga med. Men det finns mer!

Hagabion, en alternativ biograf här i Göteborg, brukar visa fransk film på onsdagar, och ikväll visades en film som hette L’inconnu du lac (Fämling vid vatten). Den beskrevs såhär på Hagabions hemsida:

Franck tillbringar sin sommar på en nudiststrand som blivit en känd mötesplats för homosexuella män. Han får upp ögonen för Michel, en mystisk man som visar sig bära på mörka hemligheter. Långsamt utvecklas det erotiska dramat till en mardrömsliknande thriller som aldrig skyggar för explicita sexscener eller nakna manskroppar.

Jag hann bara läsa orden explicita sexscener och manskroppar innan jag nästan på ren reflex bokat en biljett. Det där med thriller valde jag visst bara att ignorera, trots att jag lätt får ångest. Hur som helst var det en bra film, och det fick att tänka på hur många franska filmer jag sett och känt just detta efteråt. Det var en bra film. Något som faktiskt var värt några timmar framför en skärm i mörkret.

Mycket riktigt bjöd  L’inconnu du lac på efterlängtade saker som kuk, rumpa, glänsande manskroppar i solsken och lite mer kuk. Och inte ett kvinnobröst så långt ögat kunde nå. Ett våldsamt sug efter utomhussex bubblade upp inom mig.

Detta, med avklädda manskroppar förekommer nästan alltid mer i filmer som handlar om homosexuella män (som den fantastiska Juste Un Peu De Réconfort som jag skrivit om tidigare här), men Frankrike är faktiskt extra bra på manliga nakenscener i allmänhet, även i filmer som skildrar heterosexuella relationer. Jag återkommer snart till varför det är så viktigt.

Inte allt för länge sedan såg jag La vie d’Adèle (Blue Is The Warmest Colour). En nästan tre timmar lång film som på ett gråtigt och snorigt, men varmt och stadigt sätt skildrar den oundvikliga olyckliga kärleken, i detta fall mellan två kvinnor. En viktig film för en ofta bortglömd publik.

Det finns några speciella punkter som binder dessa två filmer samman och förklarar varför de är så bra: Det faktum att de är på franska (förstås), att de skildrar homosexuella kärleksrelationer och framförallt sex, utan krusiduller. De har heller ingen filmmusik.

Kanske är det en trend, eller så inte, detta med att inte ha musik, hur som helst tycker jag att det är genialiskt. Jag andas lättare och friare. Försök inte pressa ur mig några känslor som inte skildras framför mig. Låt mig få känna det jag känner. Jag kan gå själv, och de låter mig.

Vad man förväntar sig att man ska få ut av att titta på en film bidrar förstås till hur nöjd man känner sig efteråt. Berusning och verklighetsflykt har aldrig intresserat mig, jag tycker om vardagen, livet som det är som mest, därför tilltalar diskbänskrealism kanske mig extra mycket. Det är som en tröst, att livet är lika jävligt för de flesta andra människor också. Och ibland behöver jag den trösten. Ibland behöver jag få tänka på mitt liv som något som är viktigt och värt att skildras i en film, trots att det inte är överdramatiskt eller ens fantastiskt. Det bara är.

I allt det där jävliga händer ändå fina saker ibland. Fina saker som kärlek, och sex. Sexet serveras dock allt för ofta med ett blygt fnitter i halsen, ingen vågar riktigt ta i det. Eller ska jag säga, framförallt amerikanska filmmakare vågar allt för sällan ta i det, och amerikansk film är trots allt det som når oss i Sverige som mest.

Av någon anledning går det bra att skildra glädje och sorg, och passion. Men kåthet, där går gränsen. För kåthet är en ful och smutsig känsla. Det är egentligen absurt hur man stympar sin skildring av livet, av mänskliga varelser, på det här viset, när sex och erotik är något av det viktigaste som finns, för många.

Det finns generellt sett en ganska så distinkt skillnad mellan framförallt franska och amerikanska filmer i det här avseendet. I de amerikanska skildras sex egentligen mest med avklädda kvinnokroppar och används mest som ett medel för att sälja in resten av handlingen. Alla har vi sett en kvinna klä av sig för att sedan bli serverade ”Och så vaknade de dagen efter och var rufsiga i håret”-scenen. I franska filmer berättar sexet något i sig. Att inte bara få följa karaktärerna genom uppgång och fall, utan även i kåthet, rakt igenom den, in i den, för att det är en viktig känsla värd att skildra i sig. Det ökar förstås också förståelsen för relationens vikt och dynamik, och för karaktärens känslor för den andra personen, på ett helt annat sätt. Både i L’inconnu du lac och La vie d’Adèle är allt nära, hudvarmt. Det är svett, och oestetiska kletiga ljud som annars alltid överröstas av musiken. Det är som sex är. Det bara är.

Den franska skådespelaren Louis Garell förtjänar egentligen ett helt eget hyllningsinlägg, men jag kan snabbt nämna att han spelar i bland annat The Dreamers tillsammans med den amerikanska skådespelaren Michael Pitt (skrivit mer om honom här), där man får se både kuk och rumpa, och han visar även hud i exempelvis Dans Paris. Det känns som att franska skådespelare och regissörer inte alls räds hud lika mycket som där borta i Amerikat.

Om jag någon gång måste lämna min realistiska bubbla, så är det för att träda in i drömbubblan, där allt istället är realistiskt enligt drömmens logik, där rum krymper ju sjukare någon blir, och där man som en leende fåne promenadsimmar ut från altaret när man gifter sig.

Sist jag var på Hagabion såg jag den sagolika L’écume des jours (Dagarnas Skum) baserad på boken skriven av Boris Vian (som för övrigt också gjort rolig musik!). Jag hade läst boken flera år tidigare, och det har alltid varit mitt mål att en dag kunna läsa den på franska, trots att den är skriven med den hemska verbböjningsformen passé simple (som bara används i fransk skönlitteratur) så jag blev glatt överraskad när det visade sig att någon gjort en (fransktalande) film av den.

Med tanke på hur surrealistisk boken är, fanns det förstås en stor risk att filmen inte ens skulle vara hälften så bra som i mitt fantasifulla huvud, men den var långt bättre än jag någonsin hade vågat föreställa mig. För den som velat hitta en ”Amelie De Montmartre Del 2” (Audrey Tatou spelar i båda) och som tyckte om La science des rêves (The Science of Sleep), finns det nu något finurligt, förunderligt och gulligt att avnjuta.

 

Frankrike, je t’aime!

 

Det här inlägget skrevs med Francois Hardy i bakgrunden för den rätta känslan

2 kommentarer “Lite om min kärlek till fransk film”

  1. Dean skriver:

    Ah, du sålde in fransk film till mig nu! Har annars varit skeptisk (antagligen för att Frankrike och fransk kultur är sånt där som alla liksom hyllar – då måste jag gå på tvärs – plus att jag kopplar det med att man som kvinna ska älska rödprickiga klänningar och vara superromantiskt lagd och sånt (har jag nämnt nån gång att jag är väldigt fördomsfull?)). :)

  2. ling0n skriver:

    Haha, men vad bra! Nu blev jag nöjd och glad. Hoppas du gillar filmerna du kommer se framöver då!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *