Jag tänker på krig

2012-10-24


Jag läser just nu Peter Englunds bok om kriget i Poltava 1709. Englund har skrivit många krigsskildringar genom åren, och jag har tidigare läst hans Brev Från Nollpunkten och Tystnadens Historia och andra essäer. I kombination med hans fantastiska språk och detaljrikedom så ger Englunds böcker en särskilt känslosam ingång till vad krig egentligen innebär mer på djupet. Något vrids ihop i bröstet.

I våras hade jag en intensiv period där jag först läste mycket historia och sen tittade på filmer som framförallt utspelade sig under olika krig (lättast att hitta också), detta för att lättare komma ihåg vad jag redan läst. Amerikanska inbördeskriget, finska vinterkriget, första världskriget i allmänhet, andra världskriget i allmänhet och den arabiska revolten mot det Osmanska riket. Krig, på krig, på krig.

Läser man om krig börjar man onekligen tänka en hel del på krig och hur det kan tänkas vara. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en sådan typisk krigsintresserad person, och inte är jag det väl heller i någon överdriven mån, men det är onekligen en stor och viktig del av historien när allt kommer kring. Det har påverkat så otroligt många människors öden. Det är svårt att bortse ifrån.

När jag läser om gamla krig brukar jag alltid fantisera om att det är någon jag känner eller känt som är en av soldaterna i historian. Någon av de unga pojkar och män jag haft och har i min närhet. Kärlekar, vänner, vänners vänner, klasskamrater, arbetskamrater, fäder och farbröder. Hur det vore om de en dag helt sonika tvingades ut i krig. Hur de en dag inte längre skulle vakna i sina varma sängar om morgonen, hur de inte skulle gå iväg till sina studier och sina arbeten. Hur samhället skulle bli så tomt för att så många försvinner. Hur de en dag kanske vaknar i en lerig och blöt vallgrav där bombplanens propellrar tillsammans med sprängningar och skottsalvor är det ständigt ackompanjerande bakgrundsljudet. Deras varma kroppar är nu nedkylda, smutsiga och sårade. De är rädda, du är rädd, och du har ingen aning om när, eller om, de någonsin mer kommer hem igen. Ovetskapen ter sig för mig som den värsta känslan av dem alla.

Det här fantiserande skapar en otäck men för mig absolut nödvändig närhet, och gör att distansen till en historisk händelse blir kort och plötsligt nästan smärtsamt verklig. Efter varje film dröjde det oftast ett par dagar innan känslan släppt helt. Jag bar med mig den där oron och rastlösheten, speciellt på natten. Tänk om kriget kommer. Oron över att någon jag älskar skulle slitas bort från mig och tvingas genomföra något så fullständigt destruktivt och framförallt totalt meningslöst i de allra flesta fall, och offra sitt liv för det. Det smärtar mig verkligen i djupet av min hela mänsklighet när jag tänker på hur många människors liv och kroppar som så lättvindigt kastats bort i brist på makt och kunskap att påverka sina egna öden.

I det feodalistiska samhället och kapitalistiska samhället var och är kriget en väg att framförallt öka sin rikedom. Både genom ren plundring men även genom att få makt över mark och handel. Under feodalismen var det rentav en av de vanligaste och finaste karriärerna för adeln, statushöjande. Boken Blackwater skildrar dagens karriärsmöjligheter för de fattiga och lågutbildade människorna i USA och tredje världen. För nej, än är det inte över.

Något som skildrar en av de mest fantastiska och vackraste händelserna i mänsklighetens historia är filmen Joyeux Noël. Englund skriver om att det inte alls var ovanligt att de olika härarnas officerare träffades för att umgås och tala med varandra. Han menar att det var ren professionalitet i många fall, och att det var det som bland annat bidrog till freden under första världskriget julen 1914, då de brittiska, franska och tyska trupperna under en magisk natt möttes i total fred, i det sönderhärjade ingemanslandet och firade jul tillsammans. De drack och åt, samtalade, spelade fotboll och bytte presenter med varandra. Efter den natten råder vapenstillestånd mellan de olika trupperna flera dagar, och till slut omplaceras alla, eftersom att ingen riktigt ville sätta igång med skjutandet igen. Nu kände de ju varandra. De hade ett ansikte på sin så kallade fiende som de inte alls hatade. De var likar. Även fienden har ett liv och en familj som väntar där hemma, varför skjuta honom?

En annan film som berörde mig, och det är väl kanske inte så konstigt med tanke på mitt ursprung, var den finska filmen Talvisota om finska vinterkriget under andra världskriget. Min mammas släkt var under den perioden tvungna att fly från det kända Karelen, och både min morfar och farfar har även deltagit som soldater. Det blev väldigt rörande att se en skildring som faktiskt gällde mitt eget kött och blod i någon mån, och pinsamt nog kände jag vid något tillfälle nästan en stolthet över hur finnarna faktiskt stod emot så enormt många ryssar med så små medel, samtidigt som jag egentligen hela tiden tyckte minst lika synd om ryssarna. Elände är elände.

Det man egentligen kan konstatera, efter så många skildringar om olika utgångar där man hela tiden egentligen vet om att den andra sidan har det minst lika svårt, är att ingen någonsin egentligen kan vinna i krig. För vad är en vinst värd när hela din familj och dina vänner blivit dödade, din hemtrakt blivit utplånad och du har invalidiserande skador? Vad är en vinst värd när du vet att du orsakat andra människor samma lidande som de orsakat dig? Det finns i allmänhet inget att vinna på krig i längden, såvida det inte handlar om att kanske störta en diktator.

Kanske är det redan så uppenbart och litet tjatigt med vad jag skulle kunna säga om könsroller här, om man nu vill göra en liten jämställdhetsanalys också på ämnet krig. Men jag säger det ändå! Vad skulle hända med krigandet om inte den manliga könsrollens egenskaper värderades högst? Om stolthet, materiellt överflöd, våldsam styrka och bit ihop-mentalitet inte var så mycket att ha i vår värld? Om solidaritet, känslighet, omsorg och hjälpsamhet var det som uppmuntrades i första hand? Vad skulle hända? Vad hade hänt?

Men efter att ha läst och sett alla dessa krigsskildringar så är det framförallt en sak som slår mig allra hårdast, nämligen frågan om vad som hade hänt om vi använt all denna mänskliga energi och kraft som kriget faktiskt kräver, till att göra gott istället? Om alla de miljontals, kanske miljardtals, soldaterna genom åren hade ägnat sig åt konstruktiva saker? Om alla de som sydde soldaternas kläder, lagade deras mat, producerade deras vapen och kulor, hade gjort något annat? Under första världskriget grävde soldaterna inom loppet av fyra år två vallgravar på varsin sida av ingenmansland som var 70 mil långa styck. 70 mil. Bara för att kunna döda varandra. Det är lika långt som från Göteborg där jag sitter nu, till upp till Sundsvall där jag kommer ifrån. Halva Sverige. Tänk om de hade använt den kraften till att samtala, utbilda sig, forska, hjälpa andra människor? Var hade vi varit idag i sådana fall? Det är svindlande att tänka på.

 

Tänk om alla tänkte på det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *