Jag blev inte en björn när jag blev stor

2018-07-01

 

 
Året var 1987, när jag föddes i fel kropp. Nej, jag menar nu inte att jag är en transexuell person, men kanske transanimalisk. Kanske skulle jag egentligen fötts till en björn.
 
För, när jag var liten, fem år gammal eller så, frågade jag en dag min mamma med stor besvikelse i rösten ”Men, ska jag inte bli en björn? Inte ens när jag blir stor?”. Det var i det närmaste ofattbart, att min självklara transformation skulle utebli. Min mänskliga mamma gjorde förstås sitt bästa för att bota och lindra olyckan som drabbat mig, så hon sydde mig en märklig spökliknande björndräkt med rostbrun päls, runda Musse Piggöron och två mörka gapande hål till ögon. Det kan vara den bästa uttrycksformen för mitt egentliga jag som någonsin skådats – en otäck, felskapt björn.

Bara några år senare drömde jag istället ofta mardrömmar om nätterna, om björnar som jagade mig, som väntade utanför min sovrumsdörr, och den en gång så starka kopplingen till mitt förmodade hemrike tynade sakta bort. Det blev nog enklare så, att få avstånd till mitt eget släkte, eftersom jag ändå aldrig kunde bli som dem. Problemet var nu bara det att jag ju inte kunde bli som människor heller. Känslan av att inte höra hemma upphörde inte, även om tanken på mitt björnjag gjorde det.

Tänk så mycket enklare det hade blivit, att först födas som ett mänskobarn, gå på dagis, äta lördagsgodis, titta på tecknade filmer, ha sommarlov, och kanske till och med gå färdigt mellanstadiet, men att där någonstans, skulle sakta men säkert en mjuk brunaktig päls börja växa ut ur min tunna vita hud. Jag skulle bli bulligare och större, och först skulle det kanske vara en förvirrande känsla, rentav skrämmande, att skåda utväxten av de runda luddiga öronen på mitt huvud, och den stora svarta nosen formas i mitt ansikte. Men när förvandlingen var färdig skulle allt framstå som ytterst förståeligt för alla, som en alternativ pubertet. Jag skulle en dag äntligen få kliva ut i skogsbrynet, tacksamt vinka adjö till mina mänskliga föräldrar, och vandra iväg i horisonten för att nu leva med mig själv, mitt riktiga liv. Jag skulle lämna detta för björnar allt för komplicerade mänskoliv, med allt finkalibrerande av par- och vänrelationer, stressen över alla räkningar att betala, att ha en karriär, och andra diverse mänskliga livsmål som jag ständigt misslyckas med att lösa, med min inneboende björnlogik.

Nej, något gick fel i min skapelseprocess, saker blandades ihop under mitt sammansättande. Jag skulle egentligen lufsa runt, stor och rund i skogen med dess läkande tystnad, äta mina för björnar angivna mängder bär, lägga mig bekvämt i en mörk djup håla om hösten och sova mig bort genom hela den kalla vintern så som björnlivet påbjuder. Något säger mig att jag hade varit oerhört mycket bättre på det. Men ibland blir vi kanske aldrig det vi egentligen är, vi bara fastnar där, någonstans mitt i, i väntan på. Kvar i en rostbrun björndräkt, kikande ut ur dess mörka gapande hål till ögon.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *