Funderingar på Japan, naturen och ett litet hittepå-recept

2015-08-10

(Det här inlägget kanske förklarar varför jag ofta har omkring 150 flikar i firefox uppe samtidigt med tanke på hur snabbt jag associerar vidare från en sak till en annan…).

Under den senaste tiden har jag allt mer börjat fundera på det här med resor. Länge var jag så neurotisk (och fattig, och sjuk) att det knappt kändes möjligt över huvud taget att resa någonstans. Men nu när den biten bättrat sig något, har det visat sig att det är en rätt svår sak att hitta ett resesällskap som man tycker om, som både ska ha tid och pengar samtidigt som man själv har det. Och när det står mellan valet att inte resa alls och att resa själv, så börjar det där med att resa själv bli en allt mer lockande idé.

Just idag dök tanken om Japan upp. Tanken ligger dock ganska långt bort då det både känns som ett ganska stort projekt, och också kräver en lite större budget. Från att en gång i tiden ha tänkt ”Ja Tokyo vore väl ballt att se”, har jag idag lite bredare intressen än så. Jag har alltid varit intresserad av riktigt stora städer, som till exempel New York (vilket är mitt drömresmål nummer 1), men har under de senaste tre, fyra åren allt mer börjat närma mig naturen i både tanke och handling. Så nu känns det mer som att jag även skulle vilja hinna med en del naturrelaterade platser i Japan, som ju verkar ha en fantastisk natur, och måste således stanna lite längre än säg, över en helg, för att hinna se allt som känns värt att titta på. Eller kanske framförallt känna. För att vara i naturen handlar ju mycket om att känna. Ett lugn.

När jag var liten hatade jag allt vad friluftsliv hette. Jag hatade verkligen skolans friluftsdagar (precis som jag även hatade gympan). Kanske berodde det på att jag hatade byn jag bodde i och människorna i den (som man ju tvingades dela sin ”naturupplevelse” med), eller så var naturen i min närhet helt enkelt inte tillräckligt vacker och intressant. Skogen var jobbig och hemsk. Själva tvånget i sig att göra något och dessutom utomhus hjälpte ju inte heller. Men nu kan jag verkligen längta ut i grönskan.

Kanske är det så enkelt som att lövskog är mer tilltalande än granskog, även om jag idag kan se hur även granskog har sina tjusningar. Sundsvallstrakten som jag kommer ifrån är inte så spännande. Variationen och rikedomen av olika växter var något av det första som slog mig när jag kom till Göteborg.

Men så är det ju det där med att gå på toaletten i naturen. Med min medfödda anatomi krävs det onekligen att man hukar sig. Och som den dåliga hukkissare jag är (måste öva på det där om jag ska bli mer seriös med mina besök i naturen), började jag fundera på hur man gör bäst. Och plötsligt var jag tillbaka i Japan i tankarna igen, för det har man ju hört, att de i en del asiatiska länder envisas med att endast ha ett hål i golvet. Enligt wikipedia uppgår dessa toaletter numera endast upp till omkring 10% av toaletterna i Japan, men hamnar man i en sådan situation är det allt bäst att veta hur man gör. Men lär jag mig bara kissa i svensk skog så ska jag nog klara av det bra, eller hur? Även om det skulle råka bli på ett japanskt höghastighetståg…

 

Mmmmhh, mys… (nej nu ska jag inte var sån, detta är ett extremt exempel)

Hur som helst fick mina funderingar på Japan mig att naturligtvis hamna på youtube bland diverse dokumentärer. Hittade en intressant dokumentär med invandrade människor som gav sin bild av landet. En bild av ett väldigt rent och välordnat land, med hjälpsamma och arbetsamma människor, men dock med en smått fascistisk polis och en rätt förtryckande mediabild. Alltid bra med nyanser.

Fann även en trevlig liten dokumentärserie på 10 delar om traditionell japansk mat med en australiensisk (?) man (som dock också talar japanska). Spoiler: All japansk mat innehåller sojasås, mirin, miso och sake. Och wasabi förstås.

 

Ganska ledsamt som vegan förstås att se på när någon skär i diverse döda djurdelar och fiskar upp typ en miljard fiskar per dag ur havet, men precis som jag tycker om att titta på Masterchef för inspiration så tyckte jag om även denna serie. Jag är inte särskilt respektfull mot mattraditioner, så alla spännande ingredienser som är veganska är värda att prova och kan implementeras i min egna matlagning precis som jag själv vill. Jag skiter i att slaviskt följa de flesta vanliga recept. Recept är endast inspiration och en ram att hålla sig i.

Saker jag tar med mig från det japanska köket är förstås sojaåsen, wasabin, ingefäran, enkelheten och inte minst användandet av alger!

Och apropå recept och japansk inspiration och eget hittepå så tänkte jag bara slänga in ett recept som helt och hållet bärs upp av antingen shoyusås eller tamari. Två lite ”matigare” sojasåser med mer umami i får man anta. Jag känner ingen jättestor skillnad mellan de två, men tamarin tenderar att vara billigare, så det är ju ett tips. Detta är en rätt jag på riktigt åt nästan varje dag i ett halvår (jag är lite utav en periodare…).

(bilden gör såklart inte maten någon som helst rättvisa)

Det hela är väldigt enkelt och riktigt beroendeframkallande gott. Först gör jag helt enkelt grönsaker i ugnen, i en gratängform. 2-3 röda paprikor skurna i stora bitar, palsternacka och morot hackade i platta rektanglar (ger mest karamelliserad stekyta), 2-3 stavar hackad selleri, några delade gul/rödlökar, hela skalade vitlöksklyftor (gärna flera klasar), och absolut inte att förglömma: tomater delade i 2 till 4 delar. 200 grader, in i mitten av ugnen i… ja i min ugn tar detta 2-3 timmar. Allt ska vändas på flera gånger medan det andra liksom badar i safterna av allting. Men, det kräver ju rätt lite ansträngning.

När palsternackan och morötterna har en karamelliserad yta och paprikan är mjuk och fint grillad så är det klart. Ätes till platta risnudlar, med shoyu/tamarisås och salladslök som jag klipper över med sax. Testa! Det är så otroligt enkelt och löjligt gott. Sojasåsen, tomaten, vitlöken och salladslöken dignar av umami och får dig att bara vilja äta mer och mer.

 

Och ah, förresten såg jag en japansk film häromdagen. Norwegian Wood (skriven av Haruki Murakami). Det kändes lite som att titta på en japansk 500 Days Of Summer (om jag minns den filmen rätt). Typ en mystisk, svår och väldigt söt ung kvinna (manic pixie dream girl), älskad av en snygg kille i allmänt snygg miljö. Vet inte om jag blev mer eller mindre sugen på att läsa någon av Murakamis böcker. Kanske gjorde inte filmmakaren hans verk rättvisa? Troligen inte. Kändes lite för ytligt. Men vill man se en romantiktragisk hipstersnygg japansk film så rekommenderar jag den starkt!

 

Och vill man öva sig lite på japansk geografi så rekommenderar jag som alltid purposegamse.com (direktlänk till ett bra spel om Japan)

4 kommentarer “Funderingar på Japan, naturen och ett litet hittepå-recept”

  1. Johan Sundström skriver:

    Kyoto. Naturen, skönheten, lugnet, fantastiska tempel och dylikt.

    Men det är väldigt svårt att omges av så mycket intensiv skönhet utan någon att dela det med, så kan du, ta med någon älskad.

    Toaletterna tror jag du har en helt bakvänd bild av. Det kanske stämmer att 10% av de minst tillgängliga toaletterna i Japan (i eremiters hem, säg) är så där primitiva, men om något, kommer du överväldigas över att de har så mycket teknik i sig att du kan utrusta en mindre expedition, eller uträtta alla mänskliga behov du kan namnge från toalettsitsen, och eventuellt att de har en inbygt jet pack med.

    Japan är världens mest toalettevolverade land, för att den japanska mentaliteten helt enkelt är att går någonting att teknifiera mer (eller skala av och göra vackrare och mer asketiskt, om det är ett föremål avsett för att vara främst vackert, i stället), måste man försöka.

  2. ling0n skriver:

    Ja, Kyoto verkar ju vara the place to be i Japan efter Tokyo!

    Ja fast, kan man inte ta med en älskad så är det ju som sagt ändå bättre att åka själv än inte alls. Allt kanske inte måste delas. Inga foton, bara sitta där, vara där i nuet. Tror det kan bli fint.

    Haha nej jag känner till de supermoderna toaletterna också, med massa konstiga knappar som sprutar upp vatten i rumpan på en. Det var bara en associationsbana jag hade, det viktiga är fortfarande mest att jag lär mig kissa i skogen, för där finns inte ens golvtoaletter allt som oftast. :P

  3. Ylva skriver:

    Jag har inte haft något överdrivet intresse för Japan men hade möjlighet att besöka Tokyo i vintras. Jag blev helt kär! Staden, maten, stämningen, människorna! Jag älskar också stora städer men Tokyo är nog min favorit hittills (ja, jag har besökt NYC). Mitt livsmål är nu att hitta ett västerländskt företag med kontor i Tokyo som kan skicka mig på ett års ”utbyte” inom jobbet.

  4. ling0n skriver:

    Ylva: Haha. Jag har alltid tänkt att Tokyo verkar coolt men liksom jobbbbbigt att faktiskt LEVA där? Rätt tufft liksom? Trångt och lite stressigt? Fast kanske inte om man jobbar för ett västerländskt land onekligen. Nån slags skyddsnät iaf. Men man får väl åka ut till nån fin skog eller en het källa då och då för sin avslappning. :) Jag känner iaf hur mitt intresse för Japan verkligen börjat vakna till liv.

    Varför är Tokyo bättre än New york?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *