En analys om varför det gör så ont att göra slut

2013-07-15

Att göra slut. Det värsta som kan hända, eller det bästa som kan hända. Det här inlägget handlar om vad som egentligen händer inom en och vad man egentligen tänker när man gör slut.

Ofta har man gått och dragit på det en längre tid, funderat, och till slut blir det jobbigt hur man än gör. Vart man än vänder sig så vet man att en tid av stort lidande väntar. Det är så många känslor i omlopp samtidigt så att man till slut inte ens vet vad det är man gråter för, man vet bara att det gör ont och att man gråter. Kanske blir det lättare att hantera det onda om man kan sortera lite bland sina känslor och kaostankar och förstå vad det är man faktiskt sitter och deppar över. Det blir lite lättare att hitta lösningar på varje enskilt problem då.

Jag tror i allmänhet att göra slut är något bra. Det är inte förrän efteråt man märker hur man gått omkring och varit energilös en längre tid, och hur man nu har energi till att försöka skapa nyare bättre och konstruktiva relationer som kan göra en glad istället för ledsen. Att göra slut kan faktiskt vara det bästa som kan hända en. Det behöver inte vara ett misslyckande. En relation måste inte vara hela livet ut för att ha gett något. Man får vara glad för den fina tiden man fick tillsammans.

Polyrelationer kan nog vara lite extra knepiga i det här läget, då man ju faktiskt är fri att söka sig efter någon till om det bara känns som att det är någon lite del som saknas, samtidigt som man då också kan råka relationera med någon lite för länge, eftersom att man ju inte direkt måste göra slut, och drar ut på något som kanske faktiskt borde avslutas trots allt. Man ska inte alltid fortsätta relationera bara för att man kan göra det.

Jag gillar verkligen listor. Så nu tänkte jag ta detta i punktform för att göra allt lite tydligare. Jag tror att punkterna går att applicera på alla möjliga sorters relationer, oavsett om det är en platonisk vänrelation eller en kärleksrelation, eller något däremellan, eller något helt annat. Mycket kommer nog dock att handla om just romantiska kärleksrelationer, eller ska jag säga ”Suga allt liv och all energi ur varandra”-relationer…

Så.

1. Sorgen över det som aldrig blev. En vägg har satts upp mellan dig och framtiden. Helt plötsligt finns ingenting på andra sidan om den skiljeväggen. När du blickar ut över framtidens horisont så är det helt tomt. Och grått. Och ännu mer tomt. En hel evighet av tomhet. Ett nytt liv ska planeras in, fyllas ut, ända ut i kanterna, och den du trodde skulle vara med dig på livets alla äventyr, är inte längre det. Meningslösheten sprider ut sig över allting. Det kan kännas lite som att någon eller något dött.

2. Ensamhet och tomhet. Man känner sig ensammast i världen, och det är omöjligt att tänka sig att just nu, i denna sekund, så genomgår faktiskt miljontals människor exakt samma process. Och de klarar sig oftast och går vidare. Kanske är ensamheten och tomheten extra svår om man haft en väldigt intensiv relation där man kanske pratar varje dag, ses varje dag eller kanske till och med bodde ihop. Kanske har man inte längre någon att prata med om sitt innersta. Eller om de där helt meningslösa men ändå så viktiga smådetaljerna som att man hittade en fin tröja i gallerian, eller att man planerar att äta potatismos till middag. Det har skapats en stor, enorm, lucka att fylla med nästa punkt.

3. Saknaden. Den stora saknaden, som man bär på som en tung sten i magen. Eller så är det som att ett hål har skapats i hjärtat. Och det hålet kan bara fyllas med den personen man saknar. Man tänker på allting som var bra med personen, minns alla fina stunder, alla leenden, och exakt allting påminner om personen. Man kan gå på stan och se en grön tröja och tänka ”Hen gillar grönt…”. Man kan sitta på morgonen vid köksbordet och äta sin jävla havregrynsgröt, för att samtidigt tänka ”Åh, hen gillar också havregrynsgröt… faktum är att hen älskar havregrynsgröt och nu sitter jag här, och äter havregrynsgröt… ensam”. Buhu.

4. Rädslan över att ha gjort ett stort misstag. Var ska man egentligen dra gränsen för när man ska göra slut och inte? Kanske överdrev jag? Kanske var allt bara ett missförstånd? Kanske hade vi det rätt bra egentligen? dåligt hade vi väl det ändå inte att man kanske måste göra slut på alltihop… Jag kanske bara tänkte negativt. Och nu finns det kanske ingen återvändo om jag ångrar mig. Hjälp!

5. Hoppet som inte riktigt vill lämna skeppet. Det är ju inte alltid det är så himla självklart att man ska göra slut. Och det är inte alltid man gör slut i ilska och bitterhet, utan kanske i något slags samförstånd om att man inte längre kan ge varandra det som man behöver. Då blir det kanske lite extra svårt att inte tänka att man kanske kunde gjort något bättre. Kanske kan vi rädda det här bara vi pratar lite mer? Jag kanske ska höra av mig till henom ändå och bara… prata lite?

6. Att man svikit sig själv. Varför gör jag såhär mot mig själv? Varför går jag in i sådana här relationer? Och varför jag inte slut när jag märker att det inte är rätt för mig? Lätt hänt att man känner sig dum. Både mot sig själv, och mot någon annan, för att man gjorde något man inte borde ha gjort, till exempel att inte ha gjort slut när man verkligen borde ha gjort det. Ingen vill ju gå omkring och känna sig som en skitstövel.

7. Att känna sig dissad, ful och värdelös. Oavsett vem som dragit i handbromsen. Kanske blir man dumpad och kommer onekligen känna sig dissad, eller kanske gör man slut för att man ändå inte fått bekräftelse, så som man behöver den. Man känner sig sämst i hela världen, ful, äcklig och totalt oälskbar för all evig framtid. Amen.

8. Ilska och bitterhet. Kanske känner man sig orättvist behandlad. Kanske känner man att man gjort allt, men att det ändå inte räckte till. Kanske känner man att den andre borde uppskatta det man gett mer, och ge en ny chans.

9. Lättnad? Ja, kanske kan man också känna lättnad. Äntligen är det över. En tyngd har lyfts från axlarna. Dags för en ny tid att ta vid. Och man behöver inte längre bry sig om vad personen gör, tycker eller tänker om en. Här kan det ibland smyga in lite dåligt samvete också över att man inte är så ledsen som man tänker att man borde vara.

10. Rädsla inför framtiden. Kommer jag någonsin hitta någon ny? Tänk om mitt ex hittar någon ny före mig? Kommer jag någonsin hitta något som är lika bra som det jag hade? Och tänk om jag faktiskt hittar någon, och det sedan också går åt helvete? Det orkar jag bara inte vara med om en gång till.

Att gå omkring och tycka om någon som man inte längre kan ha en relation med är lite som att ha cancer. Man släpar omkring på något man inte valt och som nu bara finns där. Det är viktigt att komma ihåg att man faktiskt inte är så ensam som man känner sig. Många har varit med om det, och är med om det, och kommer vara med om det. Och i 99% av alla fall går det jobbigaste över, och man går vidare med sitt liv. Oftast vet man allt detta någonstans intellektuellt sett, speciellt om man är lite äldre och varit med om det förut. Och vissa dagar känns det faktiskt som att det hela äntligen är över, man kan andas lite lättare och utbrister nöjt ”Jag klarade det!”, för att nästa dag rasa totalt, och det återigen känns som att det aldrig ska gå över. Man går omkring som ett spöke, hålögd och tom. Det går upp och ner!

Det är en process, och måste få vara det, och en dag kan man se det hela som en upplevelse istället för något som måste definiera hela en själv och ens liv som något bra eller dåligt. Se det som något som hjälpte till att forma en lite. Som trasade sönder en lite, lagade en lite, och som gjorde en säkrare på vad man vill ha i framtiden. Ett gupp på vägen. Det finns inte alltid enbart och tydligt helt positiva eller negativa upplevelser i livet, och vad som är vad är oftast svårt att säga i stunden. Som sagt, ibland kan göra slut vara det absolut bästa som hänt. Du vet det bara inte än. En dag minskar tyngden av stenen och hålet i hjärtat har krympt. Och kanske kan ni prata igen med varandra en dag och ha en annan form av relation, eller samma fast bättre (fast tänk inte på det just nu). Den enda du kan vara riktigt säker på att du kommer ha med dig hela livet är du själv, så se till att ta hand om dig, och vara rädd om dig. Lycka till med din process!

ps. en bra göra slut-låt med Lasse Berghagen!

 

Det e slut, det e slut, de e över nu!

64 kommentarer “En analys om varför det gör så ont att göra slut”

  1. D skriver:

    Riktigt brrå skrivet.

    Önskar min syster kat läsa den.

  2. MarySaintMary skriver:

    Undrar om jag gjort nåt fel när jag bara känner 1,2,9&10? Eller rätt kanske? Började läsa och bara ”JAA, exakt så här är det!” och sen kom jag till punkt 3,4,5 och bara…”lite kanske?” och punkt 6,7,8, och bara…”nääh?”. Men det är ju skönt att slippa känna allt det där. Plus hänger med exet typ som vanligt fast mycket mindre och har trevligt ihop! Känns som att vi ger varann mer när vi inte har krav på oss att vara nån slags perfekt partner eller att man måste ge vissa delar av sig själv, utan bara hänger för att man verkligen vill.

  3. ling0n skriver:

    Det kan säkert vara olika från fall till fall. :) Finns säkert fler saker någon annan skulle vilja lägga till listan med… Beror säkert mycket på varför en relation tagit slut också…

  4. Stuarth skriver:

    Creds för väl utformad, vältäckande skrift. Även om alla inte känner alla punkterna så känns det som att du fått med essensen, de känslovågor som drabbar de allra flesta. Att formulera känslor i skrift är svårt, att göra det på ett sätt att andra kan känna igen sig är ännu svårare. Tack för bra läsning.

  5. ling0n skriver:

    Tack själv! Det säger ju sig självt att alla inte kommer känna allt, och att jag säkert missat något, men ja, hoppas iaf att jag fått med det mest grundläggande. :)

  6. En 20-åring med ett blött tangentbord skriver:

    Jag sitter med en kaffekopp i min hand och undrar hur jag orkar vara ledsen? Jag saknar han inte ens…varför gråter jag?
    Öppnar min laptop, googlar på; varför gör det ont att göra slut
    Inte den mest intelligenta webbhistoriken jag kommer få. Men skitsamma. Jag hittade in hit. Och nu är tangentbordet helt blött av alla tårar. Den här texten. Jag vet inte vad jag ska säga…

    TACK för att du lagt ner tid, tanke och känsla för att få ihop det där du skrivit. Jag behövde läsa det där just precis idag med min kaffekopp bredvid.

  7. Eva skriver:

    Jättebra skrivet! Har gjort slut förr men aldrig tänkt på det som du skrev under punkt 1. precis så är det!

  8. ling0n skriver:

    Till en 20-åring: Aw. Fint ändå att man kan hjälpa. Det var ju tanken. Du kommer klara dig och se tillbaka på den här tiden och känna att det var bäst så. Det tror jag. :)

    (inlägget är helt klart skrivet från hjärtat, ett trasigt hjärta…)

  9. P skriver:

    Det här var fantastiskt skrivet. Jag är så glad att jag läste detta just nu.

    Jag har precis avslutat en tvåårig relation med den bästa människan jag någonsin träffat.
    En relation där absolut allt var alldeles underbart – förutom att jag inte kände kemin.
    Att vi inte kunde prata med varandra, sådär som jag vet att man bör. De där timmar långa konversationerna, under vilka man fullkomligen drunknar i varandra. Att vi kunde ha sex, men aldrig älska.
    Att jag aldrig var närvarande, när vi väl var intima. Att hon var så kär i mig, men att jag aldrig kunde besvara hennes underbara kärleksuttryck med annat än irritation.
    Att jag hela tiden önskade att vi bara kunde komma till en plats där vi slapp den där jobbiga.. Intimiteten.
    Där vi båda accepterade ett förhållande där vi levde tillsammans, höll om varandra, pussade varandra och älskade varandra innerligt – men slapp störas av passion och kärlek.

    Nu är jag så rädd för allt. Att jag aldrig kommer att träffa någon som ger så mycket igen.
    Att jag har begått det största misstaget i mitt liv. Att framtiden är becksvart.
    Jag är rädd att jag aldrig kommer att hitta någon igen, överhuvudtaget.
    Jag mår illa när jag tänker på den ljusnande framtid som aldrig kommer att bli vår. Att mina eventuella barn inte kommer att bäras av henne, och inte kommer att uppfostras i ljuset av hennes genuina livsglädje och aldrig sinande kärlek. Bara för att jag inte kunde känna den där jävla, helvetes-, skitpassionen.

    Din lista fick mig att se någon form av liv igen.

    Det fick mig att, i alla fall för en liten stund, lita på att jag faktiskt tagit rätt beslut – både för hennes och min skull. Att minnas att jag inte kan beröva varken henne eller mig chansen att leva i en relation där romantiken och passionen frodas – inte bara den platoniska kärleken.
    Du fick mig att inse att mina våldsamma tvivel och tankar inte är unika för mig, utan att de tillhör alla jätte-, jättesvåra uppbrott.

    Tusen tack!

  10. Linnea skriver:

    Inatt hände det,det jag aldrig trodde skulle hända mig. Jag trodde på något sätt att jag var skonad, oövervinnerlig och säker på att den kärlek vi hade skulle vara för evigt.
    Inatt tog det slut.
    Inatt ville han vara ensam och under en tid bara tänka på sig själv. Det som under sju och ett halvt år varit hela min värld är nu bara som den där horisonten du skriver om. Plötsligt finns ingenting där framför. Inget vi, inga planer, inga drömmar.
    Tack för denna artikel, den får mig att inse att jag inte är den första, trots att det är första gången för mig.

    Vet egentligen inte vad jag ville säga,men shit vad ont det gör.

  11. ling0n skriver:

    Linnea: Åh, kämpa på! Du kommer klara det!

  12. s skriver:

    Googlade ”att göra slut”. Kom in hit och jävlar vad jag grinat. Som ovanstående skrev är tangentbordet blött och ögonen svullna. Sitter i vår gemensamma lägenhet och väntar på han som varit min i över 6 år. Som jag rest jorden runt med, som jag gått igenom hela min tonår med (åldern 15-21), som jag sett framtiden med… något som nu håller på att ta slut. För några månader sedan var det jag som funderade, nu är det han. Han sista ord i telefonen, innan jag lade på, var dock ”jag vill hitta en tjej som inte sårar mig”. Enligt mig har han sårat lika mycket, om inte mer. Och då är det kanske inte längre rätt, vilket jag innerst inne nog vet.

    Hur som helst. Denna text gjorde så fruktansvärt ont, för att det är så sant. Men känns ändå skönt att man får bekräftelse att man varken är ensam eller först, och att ljus finns. Hur det än går i eftermiddag, eller om en månad, eller om ett år.

  13. jessica skriver:

    Men om en vet att det kommer göra ONT och vara extremt smärtsamt, varför utsätta sig för det? Varför är det värt det? Att skiljas från den en älskar allra mest. Att få det där samtalet om att han har hittat någon ny? Blir matt, kommer spy. Det skrämmer mig.

  14. ling0n skriver:

    Jessica: Jag tror att man når en punkt där det till slut känns värt det? När relationen i sig är för smärtsam.

  15. En prinsessa skriver:

    Hej. Jag googlade också ”hur lämnar man någon man älskar” jag är 25 år, min kille & jag har varit tillsammans i 2 år. Jag har aldrig älskat någon så som jag älskar honom & han som han älskar mig. Han är så snäll, bra & fin på alla vis. Vi har kul ihop & han får mig att känna mig vacker, bra & älskad. Men, & det där jävla ordet ”MEN”… Han kan inte ta till sig min dotter sen ett tidigare förhållande. Han kan bara inte. Hon är det underbaraste jag har. Min 4 åriga diamant. & nu är jag där, när jag blickar över horisonten där vi ska skriva våran historia & jag ser bara grått. Vi har försökt & försökt lösa detta bekymret, men det bara inte går. Han är inte redo för dethär livet. Med OSS. Jag har insett det nu, inte han, & jag måste ta steget. Avbryta. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi se mig det hända. Ska jag skiljas från mannen i mitt liv? Hur gör man slut? Jag vill ju inte ens. Men måste. Det gör för jävla ont. Hjälp mig

  16. johanna skriver:

    Hej
    Tack för det du skrivit. Jag behöver läsa det om och om igen.
    Johanna

  17. Karolina skriver:

    Tack för denna text är det enda jag kan säga. Tack.

  18. Lena skriver:

    Tack för den här texten! Jag behövde verkligen läsa den nu. Den fick mig att acceptera att jag måste göra det; jag måste göra slut. Det kommer bli pissigt och förjävligt, men jag måste. Tack igen för att din text, som gav mig styrka och mod <3

  19. P skriver:

    Det är så sorgligt, jag är så ledsen, hon är så ledsen. Hon var så fin, varför kunde jag inte älska henne tillräckligt? Jag skäms över att göra slut med henne när det ända hon ville var att älska mig. Vilka regler gäller? Kan jag bli lycklig eller är jag dömd att vara olycklig? Jag tog slut på det förhållande som har varit bäst eftersom jag är rädd för framtiden, den är så definitiv med barn och allt. Jag har varit feg och inte sagt hur jag har känt, inte tagit tag i förhållandet när jag märkt att det har gått dåligt. Har jag velat att det skulle ta slut? – Ja, men samtidigt kan jag inte förstå de orimliga krav jag ställer på mina egna känslor. När hon säger att hon älskar mig över allt annat och jag känner mig skyldig för att jag aldrig har känt sådana översvallande känslor – inte för någon. Jag blir helt enkelt inte så kär och det är sån jag är. Jag får helt enkelt övertala mig själv att jag inte är mogen för barn och familj – jag vill vänta många år och jag är därmed inte kompatibel med nån som bara går och väntar på ett frieri och att bli med barn. Det känns hemskt. Det ända jag vet säkert är att hon var olycklig. Jag var olycklig. Usch. Nu är det över och jag vet inte hur jag vill må. Ska jag ligga och gråta och fortsätta må dåligt på samma sätt som när jag skriver detta? Ska jag tänka på annat och sakta men säkert glömma bort henne som jag spenderat så många år med?

  20. Mikaela skriver:

    Vet inte hur jag ska börja. Men min kudde är blöt. Jag har lämnat den mannen jag kände trygghet hos, tillit och kärlek. Nu är allt det där slut. Sen i söndags. Jag känner mig så fruktansvärd. Elak. Dum. Ännu mera dum. Men jag vet, att innerst inne så är det här bäst för oss båda. Vi mådde inte bra ihop. Det känns som att det är fel att jag känner ”Jag tycker om honom så mycket, men jag kan inte vara tillsammans med honom”. Är det fel att känna så? Är det fel att jag faktiskt inte vågar ta av mig ringen på vänster ringfinger? Magen knyter sig. Det släpper. Det knyter lite till. Håller i sig. Det släpper för en stund och jag somnar tillslut. Hur ska jag våga bo själv? Mörkrädd och saknar närhet. Livrädd. Livrädd för framtiden. Livrädd för att tvingas vara ensam. Livrädd för att saknaden blir alldeles för stark.
    Det är 86 mil emellan oss om 1 månad. Hur ska jag klara av att säga hejdå? Det känns som att jag vill dö. Ångest. Vriden mage. Gråten i halsen. Huvudvärk. Ögonen är så uppsvällda att jag struntar i att gå till affären för att köpa den där förbannade maten jag måste tvinga i mig fast jag bara mår illa just nu!! Fan vad jag hatar sånt här!!

  21. Emma skriver:

    Din text var hel grym. Känns på¨nåt sätt bra o se att vi är fler som har det tungt. Man känner sig så ensam just där jag är nu. Vi bröt för snart 1 vecka sen.. bor i lag än.. jag letar ny lgh… vi var i lag 2 år och 8 månader .. vi har brutit nu 3e gången o han tog intiativet.. fast jag svorit inom mig att jag var less på han flera ggr. Jag hade nog forsatt leva med han tills det hade gått åt helvete totalt … jag älskar han så och jag hade hela livet planerat med han. äntligen hade jag börjat känna lugnet i livet men han bara ville leka med sina leksaker o vänner hela tiden, de var prio 1 före mig. !!!!! prio 1 före mig!? helt sjukt.. känner mig tom.. jag borde också äta middag men har inget sällskap så jag skiter i maten.. smakar ändå inge bra. HAN VAR MIN, MEN NU ÄR HAN BORTA FÖR GOTT!!!!!!!!;,(

  22. Emma skriver:

    Hej Mikaela som skrev här ovanför för några veckor sedan, jag känner som du. Just precis nu. Vill du skriva av dig lite så kan du väl kontakta mig här? Jag ska försöka titta in igen snart. Och jag känner att det vore skönt att skriva av mig lite med någon med samma känsla. Kram sålänge

  23. Anna skriver:

    Jättefint skrivet!

  24. tjejen skriver:

    tack för detta inlägg! du sätter bra ord på hur det kan vara/känns. hur ont det gör. tack

  25. S. skriver:

    Tack för en bra text. Det hände mig, för bara några timmar sedan. Därför sökte jag på google och hamnade här. Hur vet man om man gjort rätt val? Ångesten är total, tårarna kan inte sluta rinna, det känns som jag svikit den jag älskar genom att lämna. Allt är svart, kolsvart. Vi hade haft det dåligt under en längre tid, flyttat ifrån varandra för att känna efter om det fanns känslor kvar, på min begäran. Tidigare hade vi tappat respekten för varandra och bråkat en del, vi var också oense om mycket och jag började då tröttna. Hon mådde jättedåligt när vi flyttade isär och förstod tillslut varför jag känt som jag gjort, varför jag mått dåligt under vårat förhållande och jag förstod varför hon mått dåligt. Vi började umgås och båda ville få det att fungera. Hon vill det här mest av allt i hela världen, precis just nu och hon har velat det sen första dagen vi träffades även fast vi haft perioder där vi bråkat och tjafsat med varandra. Idag avslutade jag det. Jag har haft någon känsla i kroppen som säger ifrån. Kanske beror det på det vi tidigare har gått igenom. Kanske beror det på något helt annat. Nu måste jag acceptera själv att jag lämnat henne, glömma henne, gå vidare. Hur ska jag någonsin kunna göra det? Jag älskar ju henne, hennes långa vackra hår, hennes härliga skratt, hennes knäppa tilltag och hennes fina former, för mig är hon perfekt men det saknas något i personkemin från min sida för att fortsätta och det känns hemskt.

  26. A. skriver:

    Jag var den som kände att något inte var rätt, gick och drogs med det en tid i mitt 3 år långa förhållande..
    ”Att jag precis gjort det värsta jag kan göra mot den mest älskade person, som jag vet älskar en själv så jävla mycket”.
    Jag kunde varken stå eller andas av gråt när den tanken kom dagen efter jag hade gjort slut.
    Det är verkligen hemskt att ta slut på något så underbart, som man sett framtiden i och hållit så kärt var dag ut.. Att få se henne så ledsen, att inte kunna trösta henne utav respekt mot hennes känslor, att få lämna henne gråtandes i lägenheten då saker skulle packas och känslor skulle ut.. Att få tillbaka det halsband som var symbolen för vår kärlek till henne, som hon fått under hennes första födelsedag sen vi två blev en.. Tårarna rinner än idag, och nu..
    Jag gjorde slut för första gången med någon för några dagar sen. Den här texten har varit en mycket hjälpande hand, samt alla föregående kommentarer. Önskan att mitt MEN inte fanns, finns fortfarande där. Men nu vet jag att jag inte är själv och att inte känner mig så ensam längre.
    Tack hundra gånger om!!

  27. ling0n skriver:

    A: Väldigt fint att höra du fann en tröst här! Önskar dig lycka till i framtiden, hur det än blir. :)

  28. Sanna skriver:

    Ruskigt bra skrivet. Går igenom detta nu och denna text fick mig faktiskt må bättre. Tack <3

  29. mercedes skriver:

    Slut för 2 dagar sen, vi träffades för 7månader sen, genom jobbet, vi är 50+. Det var han som gjorde slut, fast han säga att han älskar och tycker om mig så mycket och att han är så ledsen ,vi hade bra sex och det funkade rätt bra i nästan allt, men han sa tt det saknade d lilla.Tror att han märkte på dom sista veckorna ,att jag började blir irriterad på honom,han är en som alltid måste säga sista ordet och är lite pedant, gjorde små saker mot mig som gjorde mig så ledsen, men jag är en som , som inte säger vad jag tycker för rädsla att sårad personer, istället mår jag så dåligt själv. Vi har pratat och är inte osams, han sa att vi kan vara kompisar, men det vill jag inte eftersom har känslor för honom. Har haft otur i tidigare förhållande,och var glad för att han dricker inge alkohol ,trodde att hade träffat min prins, men det är alltid något. Tyvärr kommer att träffa honom på jobbet och vara det mår jag så fruktansvärt dålig vet inte vad ska jag göra, kanske sjukskriva mig . Hjälp

  30. Annika skriver:

    Hej Ling0n!
    Vill också tacka för din text. Jag hör också till de i skaran som nyligen gjort slut med någon. Saknaden river och skaver. Trots så mycket olycka som har varit så vill jag bara säga; kom tillbaka min älskling! Jag förlåter dig för allt och jag lovar att bli en bättre partner. Men som du beskriver så är det ett stort beroende av den personen och en sorg över allt vi tänkt vi skulle göra tillsammans som inte blir av som ligger och pyr. Tack för din text och tack alla som kommenterar som minskar villfarelsen om att jag är den enda som har hjärtesorg.

  31. person skriver:

    Det gör ont att göra slut hoppas att jag kan glömma honnom snart.

  32. J skriver:

    Tack för texten som beskriver alla känslor så väl.

    Jag avslutade förhållandet men jag känner mig dumpad.

    6 år tillsammans och jag är inne på fjärde dagen som ensam. Fast egentligen inte. Det tog slut för att jag kände mig ensam tillsammans med honom också.
    Jag vill höra av mig till honom hela tiden. För att säga förlåt, för att säga att jag älskar honom och visst vill leva tillsammans med honom.
    Jag skriver inget, ringer inte, för att det spelar ingen roll. Det var ju han som inte ville leva tillsammans med mig.

    Jag trodde så länge att det räckte att bara älska varandra.

  33. Tove skriver:

    En till här som också har ett brustet hjärta..
    5år, hela vårt vuxna liv, är nu påväg att gå mot sitt slut. Jag vet ju själv hur förhållandet har gått upp och ner och att vi förmodligen skulle må bättre utan varandra, men lik förbannat gör det så ont. Så otroligt ont så jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag vill bara vara med honom, saknar honom och önskar att allt var som när vi träffades..

  34. HA skriver:

    Tack för texten. Jag måste göra slut, han tar droger och jag kan inte vara tillsammans med honom, även om det ”bara” är gräs. Jag vill skaffa barn nu.

  35. Karolina skriver:

    Jag gjorde slut med min pojkvän för 2 månader sen, och även om det var mitt beslut är det jag som är ett vrak och fortfarande totalt förstörd. Särskilt som det inte var ett dramatiskt uppbrott med massa bråk, jag älskar honom fortfarande, men är inte kär och har insett att det inte funkade. Googlade, precis som någon annan här bland kommentarerna, varför det gör så ont att göra slut och hamnade här. Så himla bra skrivet, behövde verkligen läsa det här. Så, ville bara säga tack <3

  36. S skriver:

    Men hur vet man om man skall göra slut? Jag gjorde slut vid 5 år och tog till baka honom efter 4 dagar för att det tog för sjukt att sakna. Om ganska exakt en månad har vi varit ihop i 7 år och jag är på samma bana igen. Jag älskar honom och bryr mig om honom.. Vi bråkar inte så mycket, men allt käns bara fel. Jag är inte kär. Jag känner mig instängd. Hur vet man? Av alla ni som gjort slut, hur vet man att man faktiskt skall göra slut? Tack för en bra text!

  37. Linn skriver:

    Hej S,

    jag vet inte heller. Det gör så ont när man har gjort slut. Det känns som att man går under. Precis som det står i inlägget ovan. Jag tänker ändå att orsaken till varför det gör så ont, är för att det betytt så mycket för en. Att man vågat älska. Att det ändå är fint att en vågat ge sig ut i det. Men just nu känns det som om insatsen i förhållandespelet är för stor. Förevigt singel är kanske en idé… :/

    Att du S tog honom tillbaka och ni varit ihop i två år efter det, är ändå ganska länge. Har ni kunnat prata om det som hände, varför du känner dig instängd? Får du ta tid över till dig själv, se kompisar osv?

  38. S skriver:

    Åh gråter så himla mycket just nu av inlägget!! Även kommentarerna fick mig att bli helt rörd.
    Jag är fast i ett skede där jag inte vet om jag ska göra slut eller inte. När ska man sluta kämpa för varandra? Jag vill verkligen inte lämna honom, men jag tror jag hade mått bättre av att vara ensam. Men är så rädd. Fyfan,så himla jobbigt känns allt just nu.

  39. Emma skriver:

    Hej S

    Jag känner exakt som du. Älskar min kille, hittar i princip inget fel men ändå sitter jag här och har stora tvivel. Rädd att jag ska gå runt och känna som jag gör nu resten av livet, eller om jag enbart känner så här för att jag tror att gräset är grönare på andra sidan. :(

  40. ling0n skriver:

    Kan vara värt att fundera på om det är något annat som gör dig osäker i ditt liv just nu. T.ex. depression, behovet av allmän förändring. Ibland kan man ju tro att man löser något genom att byta partner fast det kanske är andra saker man behöver byta ut, också.

  41. H skriver:

    I desperation googlade jag på hur det kan kännas att göra slut. Jag har aldrig gjort slut.
    Men efter att ha läst det här är min kudde helt blöt, jag kan inte andas för att jag grinar så mycket.
    Jag har insett att jag nu måste göra något som jag inte vill. Något som går emot hela min självbild. ”Jag gör inte slut, jag är inte sån”.
    Trots att jag älskar honom mest av allt, trots att vi har det bra, och han är fin och vacker och vi bor ihop och är ett fint par. Trots detta så måste jag.
    Tack för det här inlägget, du anar inte vad det betyder för mig.

  42. AB skriver:

    Hej,
    Vill bara först tacka så otroligt mycket för detta inlägg ling0n, och vilken bra tråd det skapat. Det är så skönt att se att man inte är själv i detta.
    Jag valde att avsluta mitt förhållande för en månad sen. Jag är 33 år och har första gången i ett förhållande sagt att jag älskar den andra och verkligen känt att jag menar det ända in i själen. Jag har alltid varit grymt rädd för att känna. Men vågade hoppa nu. Dessvärre kom vi ganska snabbt i ofas, där hon är en person som inte kan prata om saker när det är nåt som irriterar och bara stänger ut en. Medan jag är en person som blir helt förstörd när jag inte vet vad som är fel, och vill prata om det och lösa det NU. Tillslut blev det att jag ständigt vägde alla mina ord på guldvåg för att hon inte skulle bli irriterad, för att slippa dessa lägen. Jag tappade mig själv mer och mer.
    Sen när det började bli grymt mycket bättre, och hon började öppna sig mer och mer, så var jag ändå fortfarande på sån spänn och gick på äggskal så att det till slut tog kol på mig helt, och jag blev mer och mer deprimerad. Det hjälpte inte att hon sa att jag var det bästa som hänt henne, och att hon älskar mig mer än nånting annat. Jag hade blivit för ”rädd”. Och jag gjorde slut, trots att jag är kär i henne.
    Innerst inne ångrar jag egentligen inte beslutet, för jag vet att hade blivit värre och värre, men många morgnar vaknar jag gråtandes och saknar henne nåt så otroligt.
    Även om det är jobbigt så tror jag att det är jätteviktigt att om man är den som gjort slut att man inte lämnar några förhoppningar till den andra. Det sårar nog bara mer. Även om man själv känner att man har förhoppningar om att hitta tillbaka till varandra. Jag känner en sån otrolig vilja att jag vill ringa henne och säga hur mycket jag saknar henne. Men det blir dessvärre mest en egoistisk action.

    Sen som ling0n skriver om behov av allmän förändring. Jag har alltid vetat om att jag inte kan säga nej och att jag inte klarar av dålig stämning (därav att jag nu hamnade där jag hamnade). Men tidigare har jag alltid kunna fly från det. Men i ett förhållande går det inte. Så jag har börjat träffa en psykolog. För jag har insett att jag har knutar jag måste knyta upp om jag någonsin ska fungera i ett förhållande, och inte blir en våt fläck så fort det blir lite osämja.

    Även om man vill kämpa och inte göra slut så är det otroligt viktigt att man ser till sin hälsa också. För om man går väldigt länge i rädsla och tvivel tror jag att det kan sätta sig väldigt hårt i själen och man riskerar att kanske närma sig depression. Och det är inte värt din hälsa! Tänker lite på S och Emma, som skrev tidigare. Jag tror att när tanken väl slår en att man funderar på att göra så skräms man – nog mycket för att någonstans innerst inne inser man att det inte funkar som det är nu och att det kanske är den enda rätta vägen. Det där med att tiden läker alla sår stämmer ganska bra tror jag. Men tiden kan inte riktigt få börja jobba förrän man bestämt sig, hur jobbigt det än är att bestämma sig.

    Ta hand om er alla där ute!

  43. Sofie Nordquist skriver:

    Otroligt bra skrivet! Behövde denna lista nu. Tack! Mvh /ännu en listnörd

  44. Anna skriver:

    Hej, jag tänkte bara säga att jag har tittat in på den här texten av och till i 1,5 år nu, sen jag gjorde slut med han som jag älskar och behöver påminna mig själv om varför det var, och är, så tungt. Det är så fint skrivet, framförallt om saknad. Kommentarerna har hjälpt nästan ännu mer. Exempelvis så har jag flera gånger gått in bara för att läsa kommentaren av P här ovan, som så exakt beskriver hur jag kände i mitt förhållande. Och med det bekräftade att det nog var okej att känna så. Så, tack för det, till er båda.

  45. ling0n skriver:

    Tack själv! Det värmer att läsa att texten fortfarande kan hjälpa någon. :)

  46. Sara skriver:

    Hej alla fina, fantastiska och känsliga själar därute! Googlade oxå i desperation om ångesten över att ha gjort slut. Hamnade här. Tack Ling0n för att du belyser detta viktiga ämne och tack alla som skrivit och delat med sig. Skönt att finna tröst här och inte känna sig ensam i sina tankar, i sin ångest. Jag är snart 36 år och nu singel igen, inga barn. bestämde mig igår för att göra slut med min fina sambo efter 3 år tillsammans. Han är helt förkrossad över att det är slut, det skär i mitt hjärta. Glömmer att det skulle vara värre om jag fortsatt varit kvar trots att jag känner att det är fel. Man kan inte vara tillsammans med någon för att vara snäll, för att det är enklare och känns tryggt. Det måste kännas rätt! Jag har verkligen försökt så länge nu, verkligen velat att det ska funka. Men det går inte att tvinga fram känslor, antingen finns det där eller så gör de inte det.. Känner ett enormt tomrum, saknar honom, tänker på honom konstant. Men jag vet att jag gjort rätt men ändå är det så sjukt jobbigt!! Det gäller nu att såklart landa i allt som hänt, få känna allt man känner, ångest, saknad, panik. Men oxå att försöka blicka framåt. Kärleken finns därute även för oss, vi som gjort slut. Allting ordnar sig till det bästa för oss alla! Sänder ut tusen styrkekramar till alla som behöver en just nu. Det blir bättre, se framåt, du är värd att älskas igen, börja med dig själv så kommer resten <3

  47. Nathalie skriver:

    Första gången jag läste denna så hade jag precis gjort slut på ett långt förhållande. Inte för jag ville utan för att jag inte orkade bli sviken och ljugen för mer. Då trodde jag att jag skulle dö. Nu sitter jag i precis samma situation (fast i ett nytt förhållande) och läser denna ännu en gång för att påminna mig själv om att jag faktiskt inte dog. Det blir bättre, det tar bara lite tid <3

  48. ling0n skriver:

    Ja det är ju så. <3

  49. Anna skriver:

    Verkligen bra skrivet. Allt som stod stämde så bra in på hur man känner och mår. Jag gjorde egentligen slut i mars, men hela tiden tagit tillbaka honom i hopp om en förändring.
    Vi gick till och med i parterapi i somras och då trodde jag att det skulle bli bättre. Men när jag hörde mig själv prata insåg jag hur mycket som inte fungerade samt hur mycket jag gjorde och kämpade utan att få något tillbaka.
    Jag är snart 31 och hade en bild att man nu skulle vara förlovad, sambos osv. Men planen rubbas och det gör att man känner att man tappar fotfästet ett tag, känner fortfarande så, men låter dagarna gå och hoppas att den känslan snart försvinner.
    Ibland tror jag att man inte bara sörjar själva personen utan ibland för att det inte gick som planerat eller att man blir ensam, inte får någon beröring, ingen som smsar mycket osv. Saker man har blivit van vid helt enkelt som försvinner.

    Men jag vet att jag gjorde rätt, men ändå har jag världens ångest. Var tvungen att lämna för att han var verkligen inte snäll mot mig, vi hade en väldigt destruktiv relation. Och den relationen sörjer man också, trots att han behandlade en väldigt illa.. man sörjer allt man varit med om och allt man själv lät sig gå igenom om och om igen. Det konstiga är att jag var väldigt ensam i relationen, men trots det mår som jag mår och känner mig ensammare än någonsin tidigare. Ibland blir man också arg på både honom och på sig själv. Man får låta sig själv vara arg utan att göra något åt det.. men vad jobbigt det är!
    Men jag har bestämt mig att jag aldrig vill/kommer att träffa en kille igen som låter en göra allt i hemmet, som låter en alltid laga mat, handla, planera, fixa födelsedagar, inreda, bestämma allt själv, presenter till folk, fixa allt med barnen, fixa högtider, hitta på saker tillsammans osv osv. Och jag tänker inte träffa någon som skadar en psykiskt eller/och fysiskt igen.
    Så det går framåt. En dag i taget! tillslut borde man komma i mål igen
    /Anna

  50. Marie skriver:

    Hej alla fina! Jag sitter här på nyårsafton hos mina föräldrar, i sunkig t-shirt och flottigt hår. För bara några timmar sedan köpte jag en nyårsklänning och såg fram emot kvällen vi(jag och sambon) skulle fira hos kompisar. Men misären tog över hemma och vi bröt ihop. Vi bestämde oss i förrgår att vi skulle ta en paus, att vi skulle spendera våren isär och fokusera på att bli hela individer först för att sedan se om vi är kompatibla när vi kliver ut på andra sidan av oss själva. Vi trodde vi skulle klara av att genomföra planerna vi redan hade, att vi skulle klara av att bo ihop till vi båda börjar skolan den 9 jan (olika orter, har vart särbo hösten). Men det gick inte. Det jobbiga är att vi är så ledsna för vi älskar verkligen varandra, det var så speciellt när vi träffades för fyra år sedan och vi hade aldrig känt som vi gjorde då trots tidigare relationer (jag 28 han36) . Jag mår dåligt med honom men vill inte vara utan honom.
    Det var iallafall underbart skönt att läsa listan, ngn som prickar in så mycket som man känner, all oro över att man tar fel beslut, separationsångesten från helvetet, rädslan för framtiden, kommer jag hinna träffa någon ny? Vill så gärna ha barn…
    trodde faktiskt jag var ensam om dessa känslor, naivt jag vet men jag är extrem känslomänniska som fortfarande håller på att lära mig hur jag ska hantera allt jag känner. Otroligt skönt med bekräftade känslor och att man inte är ensam^^! Lycka till alla fina. Gott nytt år! Hoppas 2017 har mycket spännande i sitt sköte.
    den fina nyårsklänningen lämnar jag tillbaka på måndag

  51. Frida skriver:

    Vad fint att tråden fortfarande är levande. Jag lämnade min fina kärlek för en vecka sedan. Jag ville inte, men såg ingen annan utväg. Jag har aldrig känt mig så älskad men samtidigt haft en magkänsla om att någonting inte stämmer. När diskussionen om barn kom upp visade det sig att min magkänsla hade rätt. Han släpper inte in mig, det finns en mur som jag helt enkelt inte lyckas ta mig igenom.

    Jag vet att det går över, jag vet att jag kommer att ta mig ur den här enorma sorgen som tar över hela mig och jag vet att det tar tid – men jag är trött. Trött på att vara ledsen, trött på att de stunder när jag känner mig aningen piggare så beror det på att jag säger till mig själv att ”han älskar ju mig och vill få detta att fungera så det ordnar sig nog”. Men sanningen är att vi inte vet någonting om framtiden och att leva på hoppet kan skada mig i längden. Att släppa taget och gå vidare – hur gör man det när man inte vill?

    Jag har två boktips som jag har lyssnat på/lyssnar på.

    ”Kärlek, Hur fan gör man?” av Bob Hansson. Jag har inte lyssnat på hela än men första intervjun med KG Hammar var helt fantastisk och jag längtar efter att få fortsätta lyssna vidare.

    ”Drunkna inte i dina känslor” av Doris Dahlin och Margareta Hägglund. Boken handlar om HSP (highly sensitive people) personer som är extra känsliga. Jag tror dock att de flesta personer kan ta till sig av denna bok.

    Jag hoppas att tråden fortsätter hålla sig levande, det är verkligen en tröst i all hopplöshet att det faktiskt finns hopp, att inse att jag är fullt normal som mår som jag gör och tänker som jag gör.

    Tack till er alla för att ni delar med er, jag kommer att läsa listan och alla kommentarer om och om igen.

    Kramar

  52. Evelina skriver:

    Har läst igenom hela texten och alla kommentarer, och det känns skönt att veta att man inte är ensam om denna sorg man känner. Jag och min sambo har varit tillsammans i 7,5 år, sen jag var 16, och relationen har varit upp o ner precis som alla relationer, men jag känner nu att vi går åt olika håll och att jag inte är kär längre. Jag älskar honom, och vill vara med honom men när han vill pussas och vara nära känns det bara fel. Vi började prata för en vecka sedan och gjorde slut tillsammans, sen sa han att ville försöka men jag ville ha en några dagar att tänka. Och nu har jag gjort slut, och det känns så fel. Man frågar sig om det inte går att hitta tillbaka, kanske finns det nåt som kan göra att jag kan ge honom kärlek igen. Den kärlek som han alltid har gett mig. Tårarna bara rinner, det är en sån stor sorg. Men jag måste vara stark, jag kommer att komma ut på andra sidan lite starkare. Och kanske, så småning, om med en väldigt fin vän.

  53. Moa skriver:

    Tack för denna fantastiska text. Den fick mig att klara andra kvällen som ensam. Det var jag som gjorde slut, men det känns som om han inte gav mig något val. Han var så elak och sa så många hemska saker. Jag känner igen precis allting Du skrev i din lista lingOn. Jag sitter här och hoppas ändå att han ska ringa mig. Att han ska sträcka ut en hand. Mina barn kommer bli jätteledsna också för de tycker så mycket om honom .

  54. Patrik skriver:

    Så jävla bra skrivet. Tvingades göra slut med min sambo idag, hon har varit iskall en längre tid och jag har känt mig ensam jätte länge. Tagit upp det med henne massor av gånger men inget förändras. Vi har sex kanske 3 gånger i månaden vilket är väldigt lite för oss. Tvingades göra slut, och det känns verkligen som att man bara vill dö. Så satans tomt. :(

  55. G skriver:

    Alla ni hjärtekrossare med krossade hjärtan, jag är också en som våndats och kämpat och vänt ut och in på mig själva för att få relationen att fungera. Har gjort verkligen allt men tillslut går det ändå inte och man frågar sig varför, varför, varför, allt var ju så bra, eller skulle rättare sagt kunna vara så bra.
    Jag är 40 år och trodde jag hade lite bättre koll på livet, att jag kunde styra och hålla mig kvar i relationen för bådas skull. Jag och min dåvarande pojkvän hade båda väntat så länge på kärleken och när den väl kom så gjorde vi allt för att det skulle fungera. Allt var såklart skimrande och rosenrött under en lång tid men någonstans började känna att det ändå inte var riktigt rätt. Efter en planerad ihopflytt som inte blev av, ett uppbrott och därefter ett nytt försök att lösa det så gjorde jag slut.
    Hade en sådan fruktansvärd ångest under hela sommaren utan att riktigt förstå varför, men när jag gjorde slut försvann ångesten och det blev ändå ett bevis för att mitt beslut var rätt. Ett tillfälligt lugn som nu har bytts ut mot oändligt stort svart hål i bröstet. Jag helt förkrossad, besviken, förvirrad och förtvivlat ledsen för att det inte kunde få bli vi, att det som vi haft är helt borta nu och det finns ingen återvändo. Känner mig som en jävla skitstövel som gjorde slut, varför kunde jag inte bara älska honom tillräckligt?!
    Det gör också så fruktansvärt ont att veta att den man lämnat älskar en över allt annat och är beredd att offra allt för att det ska bli vi igen. Han vill att vi ska ses ibland, vara vänner, men jag klarar inte av det just nu för jag bryter ihop direkt. Jag har alltid varit en känslosam person och det här bryter ner mig totalt, sjukskrev mig från jobbet en tid.
    Så under isen.
    Försöker se framåt och vet att det kommer en tid då jag ska leva och förhoppningsvis älska igen, men shit va bränd man blir. Tack alla för att ni delar med er av era liv, det är en tröst i allt elände.

    Låttips som jag tycker beskriver så fint, Det Brinner i Bröstet:
    spotify:track:0OWWwH0IRJm3njG2ewmlWa

  56. S skriver:

    Den 11 september gjorde jag och den jag trodde jag skulle spendera resten av mitt liv med slut. Det var ett gemensamt beslut, vi visste att vi skulle må bättre att vara utan varandra än att fortsätta leva i det destruktiva förhållande vi hade.

    Han var min första kille, 17 år gammal träffade jag honom och nu är jag en vuxen kvinna 21 år gammal. Det gör ont. Jag vet att det är bra, vet att framtiden håller massa spännande saker som jag aldrig fått uppleva. Men gråten finns där 24/7. Jag går runt i en slags dimma, är energilös till allt. Jag försöker hålla rutinerna för att inte göra mitt liv värre. Jag sitter i skolbänken som en zombie, tränar fastän allt jag vill göra är att gråta mot kudden.

    Det gör ont, ont, ont, Jag har aldrig i hela mitt liv upplevt en sådan smärta i min kropp. Jag har gått igenom en hel del, men den här smärtan slår allt. Jag har turen att jag och han kan prata i telefon, gå igenom uppbrottet tillsammans. Vi förstår varandra, vi älskar varandra fortfarande så inihelvete. Kärleken för varandra är så stark att allt jag önskar honom är det bästa. En bra framtid där han får det livet som han förtjänar. Jag kommer alltid finnas där för honom oavsett om vi inte har så bra kontakt i framtiden. Mitt hjärta är i tusen bitar. Jag hoppas att vi båda blir lyckliga i framtiden </3.

  57. Filip skriver:

    En vän delade den här texten för ett par veckor sen. Jag lät den ligga i en annan flik, tänkte att den vore intressant att läsa vid tid. Jag trodde inte den var ett omen.

    Imorgon, efter att ha levt ifrån varandra ett par dagar, ska jag och min flickvän träffas i stan. Då vi fortfarande har konsertbiljetterna kvar som vi bokade för ett halvår sen. Ikväll skärskådade jag mig själv, vårt förhållande och vår framtid. Och jag vet att om hon säger att hon vill försöka igen så faller jag… men samtidigt vet jag att vi inte får det vi vill ha av varandra.

    Vi delar en lägenhet som ingen kan bo kvar i själv. Vi adopterade en katt för två månader sen som ingen vill ta ifrån den andre. Med bostadsbristen kommer vi antagligen behöva flytta tillbaka till våra föräldrar – för henne en resa på 60 mil. Men vi kan inte leva ihop med det som gjorts och sagts.

    Jag önskar att jag var en annan människa. En bättre människa. Någonstans tror jag att hon önskar sig vara det också. Under snart 6 år har vi sett varandra komma närmare det målet. Men nu… nu så tror jag att vi blir bättre om vi säger hejdå.

    Imorgon kollapsar universum in i sig självt… och blir ett nytt.

  58. P skriver:

    Jag förstår att jag inte är ensam i denna skärande känsla. En tröst. Liten, men ändå.
    Jag träffade en kvinna som jag ganska omedelbart kände tveksamhet inför då hennes person var både fast i lättare alkohol-missbruk men också begränsad intellektuell förmåga i mina mått mätt. .Jag gjorde slut…trodde jag. Efter att hon insesterat på att få en chans gick jag henne till mötes. Hon jobbar med sig själv och blir mer och mer sund, men det upprepas destruktiva mönster och Jag har med jämns mellanrum tvingats markerat mina gränser med bestämdhet. Hon har bedyrat att hon ska”bättra” sig. Vilket hon gör men min tveksamhet inför framtiden ligger som en fond i hela min upplevelse av relationen. På nätterna är jag tvärsäker på att jag vill göra slut men på dagarna kommer de fina ögonblicken att dominera. (Tills en ny sammandrabbning rubbar harmonin)…ska jag göra slut? Jag känner inte kärlek. Jag tror det skulle kännas skönt men allt fint är så unikt och mysigt…jag har gjort slut i mig nen inte med oss…superjobbigt.

  59. rRostedt skriver:

    Idag kom dagen som jag fasat för så länge. Han säger att han inte orkar mer efter 5 år tillsammans. Alla förhållanden har berg och dalbanor, visst? Han är min drömkille och min andra halva, min själsfrände och att han nu vill avsluta vårat förhållande på grund av ett problem han har hållt för sig själv ”ett bra tag” utan att säga ett ljud om det och om vad problemet handlar om. Hur ska jag veta? Samtidigt tänker jag… Hur kunde jag inte veta? Fast vi är bara människor.
    Just nu är jag så himla ledsen, förkrossad, besviken, arg, hysterisk och ledsen igen, det gör ont i hjärtat, som ett hål med små små blodkärl som är så krossat så att det känns som det snart kommer pumpa klart, till slut kanske sippra ut lite blodstänk och tillslut, stanna. Samtidigt i min panik i min säng med huvudet liggandes på en kall, nerdränkt kudde av sorgetårar hör jag mitt hjärta bulta högt, är det paniken? Paniken av att veta att jag förmodligen aldrig mer kommer få ha han bredvid mig igen. Det gör ont i magen, det värker, som en blandning av magsår och magomvridning. Snälla, vill inte vara ledsen, väntar hela tiden på att telefonen ska ringa eller låta och se att han har hört av sig och bara säga att han skämtade, att han inte var seriös. Är som att ligga i en mareld av mardrömmar just nu. Helvete, mitt huvud sprängs, har snart ingen tårproduktion kvar.
    Allt jag ville var bara för allt att funka.

  60. En sömnlös hjärtesörjare skriver:

    Det här inläggets kommer nog tyvärr aldrig att vissna, no offense till författarinnan, galet bra text. Vi är bra många som delar hjärtesorgen.

    Klockan är tre på morgonen och jag kan inte somna om. Mitt hjärta gör ont. Så jävla inihelvete ont. Kan också vara för att jag var galet hungrig, orkade inte ställa mig och laga middag. Orkar fan ingenting. Det har bara passerat några timmar sedan han och jag blev två… Helheten finns inte längre kvar. Han och jag var ju en enhet, känns overkligt att jag ska fungera som en helt egen individ nu… Vill inte, jag vill verkligen inte.

    Vi är båda runt 25 år gamla, har snart varit tillsammans i två års tid. Jag älskar honom och han är min allra bästa, finaste kompis… Men jag är inte kär. Saknar den där bubblande känslan i magen… Men jag har struntat i det, har tyckt att närheten och vänskapen har fått väga tyngre, det har ju gett mig så mycket på andra nivåer. Men sen ibland så har jag fått ont i magen, närmare precis 5 ggr. Han känner ju mig utan o innantill så han har känt när mina ”sammanbrott” är på G, och varje tillfälle har blivit som att vi har gjort slut, och vi har suttit och gråtit och hållt om varandra och allmänt mått förjävligt. Gång på gång har han tagit tillbaka mig när jag har ångrat mig några dagar efter, eller rentav samma kväll…

    Såå länge har jag velat att det ska funka. Har jag kämpat och pressat undan magonten, och större delen av tiden har vi det supermysigt. Jag vill så himla gärna gå över och be om ursäkt och krypa in i hans varma famn, men det är inte rätt. Jag sårar honom gång på gång och han förtjänar bättre än så. Han förtjänar världen och en tjej som uppskattar honom med pirret i magen, och jag kan inte tvinga fram dem känslorna, hur gärna jag än vill.

    Så här ligger jag, ensam. Vår relation passerar i revy i mitt huvud. Jag ligger och kommer på ursäkter och förklaringar som jag kan säga till honom för att han ska ta tillbaka mig, tänker att det här bara en av dem andra ”sammanbrotten” o att det fortfarande kan vara vi… Det känns ju obeskrivligt mycket bättre än det motsatta. Men kanske är det dags för mig att sluta vara självisk. Om jag verkligen älskar honom kanske det mest älskvärda hade varit att låta honom gå, men hur gör man? Det är ju så overkligt och smärtsamt att jag inte orkar med tanken av det.

    Oavsett, tack. Tack så väldigt mycket för läsningen, både till författarinnan och de efterföljande kommentarerna. Efter detta kanske jag kan somna om igen.

  61. R skriver:

    Vilken text, spot on!
    När min sambo kom hem från jobbet i onsdags så kände jag att vi åter igen behövde ta ett snack. Vi har tidigare under vårt 2,5 års förhållande behövt ha ”utvecklingssamtal” som vi kallat dem. Han är inte diagnostiserad men påvisar många symptom av någon sorts Aspergers som gör att han inte alls har samma känslorepertoar eller socialkompetens som jag (som är en känslosam person) och därav har vi behövt prata för att förstå varandra. Den senaste tiden har det blivit allt färre gånger, speciellt sen han lämnade mig på min födelsedag utan ett ord, för att sedan komma tillbaka några dagar senare då jag i princip övertalade honom. Ett halvår senare och vi har fortfarande inte haft sex, vi pratar knappt med varandra, det vi gör gemensamt är princip endast i hemmet, som han flyttade in i för ett år sedan. Han har inte velat sälja sin lgh, hyr ut den och skrev nyss ett nytt kontrakt på 1 år utan att diskutera detta med mig, då han inte tycker att den har något med oss att göra. Själv känner jag att den hindrar oss från att starta vårt gemensamma boende, renovera våra hem och skaffa ett gemensamt. Han är den bästa person jag någonsin träffat, han är smart, djup, ömsint, rolig, skarp och väldigt fin att vila ögonen på. Vi dejtade någon gång för många år sen men då var inte tillfället rätt. När vi bestämde oss för att prova träffas igen föll vi båda som furor och allt dåligt i livet hade fått en mening, det tog oss till varandra. Äntligen.
    Nu är jag helt förkrossad när vi båda insett att vi är inte kompatibla med varandra, vi älskar varandra och vill innerligt få det att fungera men båda är trött på att försöka hela tiden. Idag är det fredag, jag har legat hemma i två dagar och sjunker djupare ner i ett svart hål. Han var ju den jag skulle bli gammal tillsammans med, han var ju min person, han var ju den tryggaste jag någonsin mött och nu är det slut. Tyvärr kommer han behöva bo här ett tag till då hyresgästen har tid på sig att flytta så varje natt kommer jag ligga och viska från vår säng ”älskling, kom och lägg dig hos mig” och önska att han hör mig… Så jäkla förkrossad trots att vi är överens. Jag vill inte vara ensam igen och efter att ha gjort slut med den bästa personen känner jag mig säker på att det är just det jag kommer att vara.

  62. Te skriver:

    …vi har gjort slut. För ett halvår sedan. Och jag har totalstannat!!! Tiden har stannat. Eller ett halvår har bara gått liksom… Anställningen jag har haft tog slut innan julen. Jag har inte behövt skaffa mig ett nytt jobb, och har därför inte heller haft någon som helst motivation att göra det, vilket gnager, för arbetslöshet är inte hållbart…nu känns liksom min svajiga karriär nedkört i botten… Hur som helst. Jag hade bestämt mig för att inte göra slut i höstas utan vänta tills efter jobbet var slut i julas. Sagt och gjort, vi pratade ut i mellandagarna, i vår icke-välfungerande långdistansrelation… Och vi bröt upp i januari. Sedan dess har jag typ bara suttit hemma framför datorn, skrivit dagbok och läst böcker, samt gått till privat psykolog 5ggr och testat Reiki m.m. Har försökt börja nya hobbys, för att träffa folk, men det går sådär. Är väldigt introvert (tillfälligt, jag skiftar mellan extrovert och introvert, år från år) och känner mig nästan sur, men är nog egentligen väldigt ledsen utan tillgång till tröst… Det känns lite som att jag har drunknat i mig själv, men jag vill se det som att det handlar om att jag välkomnar alla känslor och alla rädslor och möter allt med acceptans och självkärlek, MEn det har gjort mej apatisk på köpet!!! När jag sitter hemma såhär mycke så känner jag mig ganska trygg och njöd, i mitt hem med nerdragna persienner… Jag äter god mat och går ut och motionerar ibland, samt träffar en och annan kompis, samt två nya hobbys i våras. Men dagarna går utan att jag lyckas fånga dom eller styra innehållet i dagarna! Ett halvår har bara gått!?! Noll känsla av kontroll. 100%känsla av mindfullness och acceptans, men något är samtidigt extremt undvikande med mitt beteende….! Jag lyssnade på TED-talk att en inte ska förhärliga och idealisera sitt ex, vilket är vanligt att en gör; typ minns allt fint och bra med personen. Utan för att kunna få till ett känslomässigt avslut och att stänga ner ”situtationen”, alltså den avslutade relationen, så ska en istället fokusera på alla tillkortakommanden hos exet, alla brister i relationen och allt dåligt en kan minnas! För att kunna gå vidare och läka sitt brustna hjärta! Så jag överdriver och försöker att minnas alla hans tillkortakommanden; 1,Han har barn!!! 2,Han är alltså låst i sin stad 60mil härifrån. Och 3,där ville ju inte jag bo med honom och barnen. 4,Han är inte fullt ut tillgänglig för mig pga barnen. Jag trodde det kunde vara kul med en partner varannan vecka, fast vi testade ju aldrig att han bodde hos mig varannan v. som han hade föreslagit (han ville bort från sin hemstad och ha lite äventyr i sitt liv, men det blev aldrig så…) så jag kan ju inte veta… Och DET ska jag inte heller tänka på, tankar som tex Åååh så mysigt det hade varit att bo med honom och barnen! NEJ – det hade varit extremt o-mysigt!!! Så! Nu ska jag tvinga mig att minnas allt dåligt!!! Och inse att mitt hjärta som skriker av smärta ”bara” upplever abstinens, vilket gör allt det kan för att ”lura mig”… Jag behöver annat att fokusera på! Och min ena nya hobby har lett fram till nya äventyr, så jag ska nog försöka (tvinga mig) att fokusera på det istället!!! :)

  63. EP skriver:

    Vilken insiktsfull och klok analys. Jag har en dotter som är i din ålder. Hon väntar barn med sin käraste. Jag är i andra änden av livet men står inför en separation från en man jag har haft en längre tids särboförhållande med. Och vet inte hur man gör trots livserfarenhet. Upp och nervända världen kan man säga. Men klokhet har inte alltid med åldern att göra. Kanske var jag till och med klokare ibland som ung. Och nu kanske räddare när man börjar uppfatta ändligheten på livet o att det inte blir jättemånga chanser till. Din text innehåller det där jag nog redan vet men ”glömt”.Tack för att jag blir påmind! Har även med stor behållning läst alla kommentarer!

  64. ling0n skriver:

    Tack så mycket! Glad att du fick behållning av andras erfarenheter också. :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *