Borde vi inte jobba mer med männen, killarna, pojkarna?

2013-02-10

Johanna på FittForFight har skrivit ett hyllat inlägg om att hon avsäger sig sitt mansansvar som hon länge känt att andra försöker lägga på henne. Hon arbetar med och för kvinnor och vill få göra det utan att folk frågar ”Men varför jobbar du inte med mansfrågor?”.

Härmed avsäger jag mig mitt mans-ansvar. Jag är sjukt less på att bli skuldbelagd för att jag inte gör någonting för männen, när de flesta män jag vet ärligt talat inte gör ett skit för jämlikhetskampen. (ja, jag generaliserar). Jag vet inte hur vi fördelar kvoten för vad var och en förväntas göra, men jag vet att jag genom mitt ideella feministiska engagemang för ett jämlikt samhälle förväntas göra otroligt mycket mer för killarna än vad jag gör.

Självklart är detta rätt och riktigt. Hon ska givetvis jobba med det hon tycker känns bäst och folk ska ge fan i att ifrågasätta det. Och det behövs definitivt fler män i jämställdhetsarbetet. Hennes inlägg fick mig att spinna vidare på frågan om hur vi ska fördela jämställdhetsarbetet.

Jag frågar mig, vad är egentligen mest effektivt, om man nu vill arbeta för kvinnor som blir offer för män? Vad är mest effektivt om vi verkligen vill komma någonvart? Män och kvinnor far illa på olika sätt, men den största skillnaden som jag ser det är att när män mår dåligt så är sannolikheten större att de tar ut det både på sig själva och en person till. Om en man mår dåligt är det mer troligt att han kommer vara utåtagerande än en kvinna som mår lika dåligt. Som många jämställdister gillar att ta upp så är det större risk för en man att bli misshandlad eller rånad på vägen hem efter en krogkväll än det är för en kvinna att bli våldtagen. Den gemensamma nämnaren är att risken för att förövaren i båda fallen är en man är nästan hundraprocentig. Och när det sker, så skapas en skadespiral, eftersom det är mer troligt att den misshandlade mannen tar ut sin smärta på en ny person.

När man då som utomstående ser sådana här saker hända och känner för att hjälpa känns det i första hand antagligen ganska självklart att hjälpa offren som drabbats av den andres handling. Men om vi någon gång ska få stopp på eländet från början, måste vi inte börja med grundorsaken då? Måste vi inte jobba mer med män? Med killar? Med pojkar? De som faktiskt i mycket högre grad riskerar att göra både sig själva och någon annan illa i framtiden.

Jag tänker att man genom att göra något för män, också gör något för kvinnor, och för andra män. Man gör något för alla. Jag tycker mig se att det kan finnas en poäng med att jobba med mansfrågor istället för kvinnofrågor, av den enkla anledningen att man då kanske lättare kan slå två flugor i en smäll. Till exempel samtalsgrupper för unga killar om känslor, istället för självförsvarskurser för tjejer. För om killarna lär sig prata istället för att använda sig av sina muskler vid kommunikation så kommer inga självförsvarskurser behövas.

Johanna ska absolut fortsätta på sin sida. Men jag tänker att de som ännu inte börjat kanske ska reflektera mer över var de ska lägga sin energi, om det nu står mellan killgrupp och tjejgrupp (det ideala är ju att det arbetas på båda fronter). Kanske kan mansfrågor vara en lika naturlig inriktning som kvinnofrågor i framtiden. Att det bästa inte nödvändigtvis behöver vara på kvinnosidan. Eller kanske kan man se det som att man arbetar för kvinnosidan, genom att jobba på manssidan? Om man nu skulle bry sig mest om kvinnor.

Jag känner för att göra en jämförelse med köttindustrin. Visst kan man jobba för bättre djurskyddslagar, så korna få gå ut oftare och hönsen får större burar, men ska man verkligen lösa djurens problem från början så är det ju köttätarna man måste tala med och förändra så att de inte längre vill äta kött.

Det behövs människor som jobbar från båda hållen. Vi får inte glömma det. Vi måste arbeta med männen. Vi behöver en sida som jobbar med grundproblemet, och en sida som jobbar med offren på andra sidan. Både för mäns och kvinnors skull, för män förtrycker också män. Vi lever i ett samhälle skapat efter manliga regler där även kvinnor anpassar sig efter de reglerna, vilket också drabbar andra kvinnor. Vi måste arbeta för att ingen ska behöva leva efter patriarkala regler. Som en människa som är för jämställdhet tycker jag lika synd om offren för patriarkatet, oavsett vilket kön de har.

Jag tänker mig detta inlägg som en uppmaning till mig själv, och till andra som ämnar att arbeta mer för jämställdhet i framtiden, att också fokusera mer på männen, killarna, pojkarna! För kvinnors skull, för mäns skull, för allas skull.

22 kommentarer “Borde vi inte jobba mer med männen, killarna, pojkarna?”

  1. kontakt skriver:

    Å andra sidan är frågan hur man som kvinna jobbar för männen. Trots allt torde de där samtalsgrupperna för killar bli bäst om det är en man som håller i den.

  2. David skriver:

    Pra skrivet

  3. Som med allt annat måste vi arbeta med grundproblemet, inte bara behandla symptom.
    Jag tänker mig att du har helt rätt i det du säger, och jag tror rätt väg är att diskutera maskulinitet med yngre pojkar, killar, män. utan att låta den färgas av machismo.
    Visserligen rör det sig om så mycket mer som behöver diskuteras, men jag tänker mig att det är en bra början. :)

  4. Japp. Tror på att jobba med särskilt ungdomar (både killar och tjejer) för jämställdheten. Hjälpa dom att ifrågasätta könsroller m.m.

  5. dean skriver:

    Jag tror att det är lättare för en kvinna att jobba med kvinnofrågor. Det är den här klassikern med att tala för en grupp man inte tillhör – det kan bli konstigt om en kvinna ska hålla i en samtalsgrupp för män. Inte minst kan säkert killarna tycka att det är pinsamt att prata penis och sånt med en kvinna närvarande. Så det är ju även här killarna som behöver få tummen ur. Förhoppningsvis får vi se fler killar som vågar jobba med mjuka frågor, hålla i grupper, jobba ideellt och ta plats på sådana områden som är kvinnodominerade nu. Men det går ju inte jättesnabbt, tyvärr. Jag tror i alla fall på framtiden.

    Apropå mäns psykiska hälsa så skapade jag en ny teori om detta idag. Det ingår i den kvinnliga självbilden att vara känslosam, känslostyrd och att då och då må dåligt. Därför kanske kvinnor reagerar mindre extremt på att må dåligt, medan män sparkar bakut när de upplever svårigheter vilket leder till bla fler självmord. Jag hade fler tankar men får inte fram det på nåt snyggt sätt så jag låter det vara så länge.

  6. Men åh kan du skaffa Flattr kanske så jag kunde visa min uppskattning här på detta? Hmm?

  7. ling0n skriver:

    Kontakt: Jag tror inte alls att det nödvändigtvis behöver bli bäst för att en kille håller i en killgrupp och vice versa. Det beror ju alldeles på vad man ska göra. En lärare kan t.ex. dela ut skrivuppgifter till killar som går ut på att beskriva känslor eller liknande. Man kan öva konfliktlösning. Allt möjligt.

    David: Tak.

    Robert: Ja, klart det finns mycket som måste diskuteras, och ja, bra början, men det behövs arbete från flera håll samtidigt som sagt, så man kan mötas i mitten.

    Moralfjant: Jepp. :)

    Dean: Självklart viktigt att män ger sig in i kampen, men i brist på män tycker jag helt klart det är bättre att en kvinna håller i en grupp istället för att det blir något alls. Beror ju helt på hur personen är och vad man ska göra. Och din fundering kring psykisk hälsa är intressant… får fundera vidare på det!

    Hannah: HEJ! Kul att du hittat till min blogg. Jag blir jätteflattrad bara av att du läser och gillar, RT eller en fejsbooklike betyder mer för mig än några kronor hit och dit. :) Tvivlar på att ett flattrkonto kommer ge särskilt mycket utdelning i alla fall, haha.

  8. xyz skriver:

    Jo, naturligtvis måste männen med någon gång. Bra påpekat. Man kommer bara till en viss punkt när man bara arbetar med den ena parten i en konflikt, det kan varje bra medlare eller familjerådgivare intyga.

    Och rimligen finns det viktiga sidor av saken man inte kommer åt, insikter och inblickar man inte kan ge, annat än genom att ödmjukt lyssna på vad folk av det ANDRA könet har att säga. (Förenklat uttryckt.)

    Fall bara inte, ni kvinnor, in i det uråldriga kvinnomönstret att ta ansvar för männen OCKSÅ därför att alla förväntar sig det och de ju inte tar ansvar för sig själva. Jag tror den fällan kan vara svår att se. De som klagar över att kvinnliga feminister inte gör något för männen (ens när de kanske gör det) är ju uppenbarligen helt blinda för den. Grunden måste ändå vara att var och en tar ansvar för sig och de sina; det är bara där man sist och slutligen kan mötas.

  9. xyz skriver:

    ”Fall bara inte, ni kvinnor, in i det uråldriga kvinnomönstret att ta ansvar för männen OCKSÅ därför att alla förväntar sig det och de ju inte tar ansvar för sig själva. Jag tror den fällan kan vara svår att se. De som klagar över att kvinnliga feminister inte gör något för männen (ens när de kanske gör det) är ju uppenbarligen helt blinda för den” skrev jag.

    Vill lägga till att en del av de där som klagar kanske utgår från ett synsätt ungefär som ”vill ni bråka och förändra något som redan är så bra / redan har blivit orättvist åt andra hållet, får ni åtminstone ta hänsyn till ALLA som drabbas, inte bara er egen målgrupp”. Blint är det ju det med, men kanske mer i fråga om att se gråskala eller se flera nivåer samtidigt.

  10. Andreas skriver:

    Katariina: Väldigt bra tillägg till det Johanna skrev! Håller med er båda fullt ut!

    Jag tänker att det viktiga är att kvinnor inte ska känna ett ansvar att rädda män som grupp, eller kvinnor som grupp för den delen. Det är ju, som xyz säger, ett stort problem med dagens könsroller att kvinnor förväntas ta ansvar för männens problem. Ska man som kvinna arbeta med fokus på killar och män så är det ju otroligt viktigt att komma ihåg varför man gör det. Att komma åt grund problemet och göra situationen bättre för alla, både kvinnor och män. För att det ska hända behövs män som lär sig ta ansvar för sig själva och kvinnor som slutar ta ansvar för män. Det stora problemet idag är ju att vi har en kultur där män lär sig att inte ta ansvar och så länge den mansnormen är stark så kommer det vara svårt för män att engagera sig i arbetet tror jag.. Det finns säkerligen också andra faktorer som spelar roll för att män ska engagera sig, så ta det inte som ett argument för att kvinnor som engagerar sig redan borde släppa allt arbete med kvinnor och tjejer och istället lägga all energi på att hjälpa männen. (Den strategin skulle inte funka eftersom att det inte bara är män som ser till att normerna lever kvar.) Jag tänker bara att om man har stort engagemang för jämställdhet så är det ju värt att se om det är någon som arbetar med den andra orsaken till varför könsnormerna lever kvar, oavsett vilket kön man har.

    Har man ork, motivation och medel för att göra något i kampen så gör man det. Saknas något av det så kommer man inte göra någon nytta. Det är svårt att skaffa sig själv, men med hjälp av andra så kan vi hitta de sakerna, så det viktigaste av allt är att fortsätta prata om det med varandra. Framför allt att män som pratar känslor med andra män.

  11. ling0n skriver:

    Ja vi kan nog alla enas om att männen måste hjälpa till mer. Det är lite konstigt att det inte sker mer i det området redan, med tanke på hur många män som ändå är feministiskt medvetna (iaf i mina kretsar). Men de GÖR liksom inget. För ingens talan. Jag tänker på alla bra pojkvänner och bröder och papper osv där ute som finns i bakgrunden och håller med men som själva inte sätter sig ner och t.ex. skriver mer om det eller säger ifrån till sina polare etc mer. För det är väl allmänt känt att män lyssnar mer på män. Så fler män som håller med feministiska kvinnor måste göra sina röster hörda, och prata mer om männen, hjälpa männen, som är fångna i mansrollen.

  12. Lisa - MondoCane skriver:

    Fast jag tror inte att hennes tanke var att vi inte behöver arbeta med männen, utan att man skall sluta kräva att kvinnor som arbetar för kvinnors rättigheter även skall arbeta för mäns. Typ att de som ifrågasätter varför man inte öppnar en mansjour istället för kvinnojour kan öppna en jävla mansjour själva, utan att kräva att kvinnojoursaktivisterna skall göra det.

  13. ling0n skriver:

    Ja, detta har jag förstått och det var inte det jag skrev om. Jag spann vidare på diskussionen. Läs om inlägget så ska du se.

  14. Lisa - MondoCane skriver:

    Jag vet inte. Jag säger inte att du har fel, men jag tror absolut att det finns en anledning till att så många vill hjälpa offer istället för att förebygga brott om man inte vet att det man gör fakiskt förebygger något. Vad finns det för praktiska saker man kan göra egentligen, som man vet gör lika stor nytta som man gör när man gömmer kvinnor från våldsamma män? I och med att många känner att man måste kunna se resultat av sitt arbete tror jag att det är en fråga jag tror man måste kunna besvara innan man kan säga att man skall ägna sig åt förebyggande killverksamheter.

    Intressant är också att man verkar göra så stor skillnad mellan könen som hjälper. Vem hjälper killar bäst, män eller kvinnor? Spelar det verkligen någon roll när varken män eller kvinnor är volontärer i dagsläget, och vem talar om volontärerna för kvinnostöd?

  15. Lisa - MondoCane skriver:

    Fast i grund och botten håller jag med. Det borde ju vara så. Vet inte om det bara är jag som är dåligt påläst, bara.

  16. ling0n skriver:

    Jag tycker ju att det är bättre att en kvinna drar igång en killgrupp än ingen alls, om det nu är de enda två alternativen man har att välja på, och så ser det ju mycket ut idag än så länge. För mig är det självklart att man måste börja försöka bota grundorsaken istället för symptomen någon gång. Annars tar det aldrig slut. Min tanke var mest bara att försöka få folk att fundera mer på att jobba på den förebyggande sidan.

  17. Lisa - MondoCane skriver:

    Jag ser absolut inget problem i att tjejer drar igång en killgrupp alls, ens om det finns killar som vill dra igång den. Jag har som sagt svårt att se precis vad man praktiskt kan göra i en killgrupp för att förebygga (prata om känslor? attityd mot sex? respekt mot kvinnor?), men det är väl en annan femma. Det jag försöker säga är att jag absolut håller med i det du säger, men att det finns en anledning till att det är enklare att lära tjejer att inte ta någon skit än det finns att lära killar att inte ge sina tjejer någon skit, enklare att gömma hotade kvinnor än att få män att sluta misshandla sina flickvänner. I dagens samhälle. Och därför kan jag förstå de som väljer att behandla problemet snarare än att försöka förebygga. Det blir liksom mer synligt resultat.

  18. ling0n skriver:

    Förstår hur du tänker, och det är en relevant frågeställning, just människors behov av att se snabba resultat av sitt arbete. Samtidigt tänker jag väl att det kan vara minst lika tillfredsställande att se en grupp med unga killar utvecklas och våga vara mer känslosamma också, om man nu skulle lyckas? Även om det såklart inte blir samma livräddande effekt som att jobba på kvinnojour. Men eftersom många män ändå inte kan arbeta på kvinnojourer eftersom de ofta vill vara separatistiska så vore det ju bra om de började jobba med killar. Det finns ändå många feministkillar där ute, det är konstigt att de inte drar igång något, speciell om de nu avvikit från normen i hela sin uppväxt, iaf inombords. Just de saker du nämnde tycker jag är alldeles utmärkta saker att prata om i en killgrupp! Fast respekt för alla kanske, utan att vara macho, snarare att lära sig klassiska kvinnliga egenskaper, som att ta hänsyn, vänta på sin tur och såna saker. Det borde dock börjas med redan på förskolorna, vilket görs allt mer, men ja, vissa har ju redan hunnit bli äldre, ser inget hinder för att man kan uppnå NÅGOT resultat i senare år heller. För många killar skulle det nog kunna vara en befrielse, att slippa ifrån den klassiska rollen.

  19. xyz skriver:

    Beträffande ämnen för mansgrupper kan man också titta på vad de manliga antifeministerna tar upp. Hur mycket de än har fått om bakfoten av sådant som flerplanstänkande, inlevelse i kvinnors villkor eller vad feminism är och feminister vill drivs de ju av en stark känslomässig motor – uppenbarligen. Sådana starka känslor kan väl i viss mån vara självgenererande i en osund loop, men man får nog utgå från att de i regel bottnar i ärlig frustration över att saker som är viktiga för en inte blir lyssnade på.

    Så varför inte ge uppväxande (och andra) män utanför de redan ”progressiva” små kretsarna ett alternativ till antifeminismen, med chans till korrekta inputdata och analyser och till att kanalisera sin personliga frustration i något som leder någon vart, både personligen och till samarbete med andra som vill samma sak?

    Till saken hör ju också att det är psykologiskt avgörande (och dessutom det enda rättvisa) att fokusera på det goda i människor mer än det onda. Morot i stället för piska. ”Vad förlorar jag på det här, vad vill jag vinna och hur kan jag vinna det?” mer än ”hur kan jag sluta förtrycka (andra eller mig själv)?” Även om man inte får ignorera det sistnämnda (och de gamla hjulspår det kan skapa) så måste grunden vara inspirerande och kännas som ett utvecklande äventyr; det är den inspirationen som verkligen kan rå på BEHOVET att förtrycka.

    Hoppas det jag skrev i senaste stycket är självklart för de flesta. Men jag har träffat välmenande både män och kvinnor som det inte var det för.

    Sedan varför inte män sätter igång, och jag är man, så vad ska jag svara på det så här över nätet. Vet faktiskt inte. På det personliga planet har jag väl alltid gjort vad jag har kunnat, och mer har jag inte haft krafter till. Men så kan ju alla säga…

  20. xyz skriver:

    Flerplanstänkande ja. Den mer klassiska förklaringen till antifeministernas känslomässiga driv – att de privilegierade, tillvanda sin privilegierade ställning, kämpar för att få behålla den värld de känner sig trygga i – är naturligtvis också sann. Men vi kommer ju inte åt en världsförenkling, som förtrycker en massa människor, genom att själva begå en annan.

  21. Andreas skriver:

    Några av Lisas kommentarer här fick mig att tänka på en något redigerad text baserad på ”A letter to a young activist” av Thomas Merton. Nämligen denna:

    “Do not depend on the hope of results. You may have to face the fact that your work will be apparently worthless and even achieve no result at all, if not perhaps results opposite to what you expect. As you get used to this idea, you start more and more to concentrate not on the results, but on the value, the rightness, the truth of the work itself. You gradually struggle less and less for an idea and more and more for specific people. In the end, it is the reality of personal relationship that saves everything.”

  22. Killen skriver:

    Bra artikel.

    Tänkte på en sak. Jag är en person som har svårt för att öppna mig för andra killar. Känner mig dömd och det kanske ligger i att killar är mer dömande mot varandra än vad tjejer är.

    Därför om jag ska tala ut om djupa känslor så gör jag det lättare med en tjej. Så om det bara är killar som ska ta tag i och skapa möjligheter för killar att tala ut så kommer det inte fungera för sådana som mig t.ex.

    Vi behöver hjälp av tjejerna med det då.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *