Organiserad vardag och mindre stress

2014-10-09

Det är konstigt. För jag har varit sjukskriven för stress sedan våren 2011 nu, och jag har känt mig bättre och bättre för varje månad som gått. Sommaren var underbar och fylld med härliga och somriga aktiviteter och det kändes som att jag hade mer energi än på många, många år. Och kanske var det just detta som ledde till att jag kraschade lite denna höst. Kanske tog jag ut mig, och trodde att jag hade mer energi än jag egentligen har. Det ledde till att jag gick från att resa till en massa ställen, hela tiden vilja göra saker, och ha en massa energi, till att inte orka göra någonting alls. Jag var på randen till en depression. Fram tills den här veckan, då jag äntligen känner att det börjat vända uppåt igen.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om handfasta råd vid psykisk ohälsa, och jag står fullt fast vid de råden. Det är de punkterna som gjort att jag inte mår ännu sämre. Det här inlägget kan ses som ett kompletterande inlägg med nya saker som jag lärt mig och vill dela med mig av.

Det som skilde denna gångens fall från tidigare, var det faktum att jag började må sämre och känna mig mer stressad trots att jag använt mig av alla ovan givna råd, och det var inte riktigt likt mig. I vanliga fall brukar dygnsrytmen oftast vara boven, några dåliga nätters sömn gör snabbt att jag mår sämre, men den här gången har jag haft bra dygnsrytm hela tiden och hade därför ingen direkt vettig förklaring till varför jag började må sämre och orka allt mindre.

Min orkeslöshet hade börjat redan i mitten på augusti, men runt årets val eskalerade det. Mitt intresse och min oro för politiken bidrog helt klart, men var såklart heller inte hela förklaringen. Jag märkte att jag blev otroligt trött av sociala medier och över huvud taget tanken på att läsa nyheterna. Så min första tanke var att jag nog måste sluta intressera mig så mycket, och för så många saker samtidigt i ett enda virrvarr.

Över huvud taget har jag kommit fram till att jag framförallt saknar fokus. Jag har de senaste dagarna försökt bena ut vad det egentligen är som stressar mig, för det känns som att det hela tiden snurrar en massa saker i mitt huvud, utan att jag egentligen vet riktigt vad det är.

En sak har varit alla mina intressen. Jag brukar säga att jag har löjligt många intressen, vilket är sant. Jag valde att göra en lista över dem för att se vad allt jag egentligen har att välja på, när jag har tid och möjlighet att ägna mig åt ett intresse. Intresse definierar jag som en praktisk hobby (”verksamhet som man tycker om att regelbundet ägna sig åt på fritiden”), och/eller något som jag aktivt vill veta mer om och lära mig saker om. Saker som jag helst, om det fanns tid och jag hade energin, skulle vilja ägna ett par timmar åt dagen åt. Och det går inte, som lätt går att se vid läsning av listan (hah).

Detta blev min lista (utan inbördes ordning):

1. Att sy
2. Att måla
3. Att skulptera (egentligen två 1. Stengods 2. Cernitlera, helt olika tekniker och projekt etc)
4. Att rita
5. Att fotografera
6. Att blogga
7. Att ha sex/läsa på om sex
8. Politik (framförallt feminism, kapitalismkritik, arbetskritik, veganism, rasism och sexualpolitik… och att lära sig om varje område kräver flertalet timmar vardera)
9. Lära mig mer om historia
10. Lära mig mer om geografi
11. Lära mig mer franska
12. Lära mig mer finska
13. Titta på konståkning/lära mig mer om det (tar mest tid några dagar i januari samt mars vid EM,VM och OS)
14. Skriva poesi
15. Lyssna på podcasts/radio i sängen (tack och lov går det även att göra samtidigt som man gör annat)
16. Lära mig mer om hur man gör 1850-1920-talsfrisyrer
17. Lära mig mer om biologi/sjukdomar/läsa på om hur man sköter sin hälsa
18. Göra musik (i Reason, spela gitarr, och sjunga + vill lära mig trummor) + spelar in ljud
19. Lyssna på musik/leta ny musik
20. Spela The Sims
21. Titta på dokumentärer/program man lär sig saker av
22. Virka
23. Pyssla med pärlor
24. Läsa böcker/tidningar
25. Experimentera med matlagning.
26. Ta långpromenader (inte direkt som träning utan mer där man strosar runt och funderar)
27. Jogga (är något som jag iaf försöker börja med att göra regelbundet)
28. Städa/plocka/möblera om (tycker det är rogivande och mysigt)
29. Lära mig mer om/memorera mer om bovidae
30. Hänga på internet (sociala medier som facebook, twitter och läsa bloggar och artiklar) (det jag slösar mest tid på… inte helt oväntat)

Detta är saker jag ägnat timmar åt i perioder, det växlar kraftigt och jag har ofta flertalet projekt inom varje område. Dessa projekt ligger här och var i min lägenhet och väntar på att bli färdiga. Jag kommer att tänka på dem lite då och då, men för det mesta snurrar allting bara omkring i en obegriplig röra i mitt huvud, så nästa steg blir att också göra en lista över alla projekt inom varje område, men det får nog stanna i min nya projektbok istället för här på bloggen. Här är en ful och dålig bild på framsidan till min projektbok. Gjorde ett litet roligt kollage som inspiration:

En annan grej, för att hitta fokus och struktur, har varit att på allvar börja använda googlekalendern. Jag kände till den sedan innan men tyckte mest den kändes rörig och jobbig. Men nu har jag satt mig ner och verkligen specialanpassade designen till något som just min hjärna begriper, och lagt in tider att passa och aktiviteter som jag behöver komma ihåg. Ett fel jag gjort länge, dvs hela mitt liv, är att inte ha ett samlat bra schema, utan skriva ner saker lite här och var, lägga ett papper här och var, men mest bara hålla allting i huvudet. För att sedan hela tiden gå och fundera på om det är något jag glömt (men jag glömmer aldrig, eftersom jag neurotiskt kontrollerar saker hela tiden). Planen överlag har helt enkelt varit att ha så lite i huvudet som möjligt, och istället föra ner det på papper.

Och viktigast av allt: Jag har lagt in vila i mitt schema. För vila utan dåligt samvete, utan ”men jag borde ju” är något som jag är riktigt dålig på. Trots att jag är sjukskriven! (eller kanske just därför?). Så just nu känner jag mig mycket lugnare.

En annan sak är att jag alltid varit tidspessimist. Jag har på något sätt alltid tänkt att allt jag gör, oavsett vad, tar en timme. Varenda liten aktivitet. Så om jag ska göra flera saker i följd kommer det alltså att ta tre timmar om det är tre saker, istället för kanske en timme. Så nu schemalägger jag allting jag gör, från slösurfning, till duscha, till promenader, för att se hur lång tid saker i regel oftast tar, så att jag har en mer realistisk tidsuppfattning och ser att jag hinner mer än jag tror. Det blir också tydligare när jag har och när jag faktiskt inte har tid.

För mig har det varit viktigt att hitta fokus och lugn för att kunna genomföra fler av mina intressen och under längre koncentrerad tid än vad jag gjort tidigare, eftersom jag har så mycket jag vill hinna med innan jag dör. Det känns som att jag kanske kan nå det nu. Idag stod det på schemat att blogga mellan kl 11-14:30, och det är precis det jag gjort (med några avstickare till sociala medier förstås, men jag jobbar på det, ok!). Tanken är också att jag ska sluta om jag inte hinner mer den dagen och fortsätta senare. Bara lämna saker. Jag måste inte skriva klart. Jag måste inte läsa klart. Jag måste inte göra klart. Jag tar det vid nästa pass.

+ jag har också börjat använda tre webbläsare. Firefox för allmänt surfande och sociala medier, chrome för tv-tittande, och opera för bloggande.

Förhoppningsvis kommer det här funka. Hör gärna andras funderingar om organisering och strukturering av sin vardag!

10 anledningar att ÄLSKA Rederiet!

2014-08-06

318 avsnitt. 10 år. Detta är ett rent och skärt hyllningsinlägg. Ett vilt passionerat hyllande inlägg. El passione. Det bara måste göras, för det förtjänar detta svenska mastodont-TV-mästerverk!

Det första man frågar sig i vuxen ålder när man tittar igenom en serie man såg som liten är förstås: Är det bara nostalgi, eller finns det en reell kvalitet i Rederiet? Och jag kan säga, att det är reell kvalitet!

Antagligen har jag inte sett de första avsnitten som barn från 1992 då serien började, men minns ändå en hel del från de tidigaste säsongerna. Inte heller såg jag färdigt ända fram till våren 2002 då serien lades ner. Men. Som så många andra har jag plöjt hela, ja hela, serien efter att den äntligen Äntligen ÄNTLIGEN lades upp på SVTs Öppet Arkiv! Överlag skulle jag faktisk vilja påstå att jag faktiskt haft större behållning av serien som vuxen, än vad jag hade som barn. Den har blivit ännu bättre. Att förstå nyanserna i konflikterna, speciellt kampen mellan kontoret (med maktgalna kapitalister) och arbetarna till exempel. Som liten var det mest skräck och rädsla. Idag ser jag verkligen briljansen. Men nu till listan. Alltid en lista.

1. Världens bästa vinjett.
Alltså kolla här nu. Musiken. Så pampig, så stark, maffig och effektfull, den riktigt sätter sig i kroppen. Den rammar rakt in i en, som en… ja, som en… Som en stor jävla finlandsfärja! Man kan stampa omkring till den, och rycka med armarna högt upp i luften som en dirigent, duh-duh-dudududu-duh-duh-dudududu-duh! Den har allt i ett. Passion, glädje, skräck och sorg! Drama helt enkelt. Vinjetten är en viktig del av hur man känner inför en serie, det ska vara bra redan i början, och det är den! Sen kan man ju inte låta bli att älska de otroligt fula inklippningarna av skådespelarna som rullar förbi nere i kanten. Får en varm trygg känsla i magtrakten där ångest vanligtvis brukar landa. Underbart!


2. Bechdel, Bechdel, Bechdel och omvänd Bechdel!

Kvinnor med karriär och andra bekymmer än män behöver man inte gå långt för. Vi får se många både yngre och äldre makthungriga, karriärslystna, galna och rejält onda kvinnor. Samt att de väljer yrken som VD, maskinist och kapten. Samtidigt får vi se gråtande män, även de i alla åldrar, som pratar mycket med varandra, om sina relationsproblem framförallt. Något som verkligen fattas i media i stort! Den äldre maskinisten Gustav är en fantastiskt viktig karaktär när det kommer till manlig representation på känsloområdet. Han bryr sig verkligen om sin familj och sina relationer! Speciellt sina kärleksrelationer.

Ska vi sedan snacka jämställdhet i form av hur mycket manskroppen respektive kvinnokroppen objektifieras så ligger Rederiet riktigt bra till! Titta bara så många bara överkroppar! (respektive inga nakna kvinnobröst, någonsin). Med andra ord klarar inte Rederiet bara Bechdeltestet, utan Ling0ntestet också!

Och det HÄR liksom?! Hej dominans. Haha.

3. Diskbänksrealism.
Grå diskbänksrealism (toppat med lite överdriven drama förstås). Åh som jag älskar det. Det regnar. Det är grått och trist och kallt för det mesta. Precis som det är på riktigt. Vardagliga miljöer, något vanliga mänskor kan känna igen sig i, både i glädjen och sorgen. För mig som åkt mycket båt är det hela väldigt realistiskt (de har till och med lagt in brummandet från båten i scenerna som utspelar sig på båten!!!). Vilket leder oss till punkt numerooo…

4. En för mig jätteviktig personlig anledning, och troligtvis helt irrelevant för alla andra.
Mina föräldrar kommer från Finland dårå. Mycket av mina tankar som barn kretsade kring att åka till Finland och det var något som jag tyckte mycket om, så jag längtade ofta dit. Jag åkte till Finland främst under vinter- och sommarlov som barn. ”När, när, nääär ska vi åka till Finland?” var en frekvent ställd fråga som jag gillade att tjôta hål i hôvvet på mina föräldrar med som barn. Och själva åkandet på båten, med godis, bollhav och nya lekkamrater var en stor del av nöjet, så det är väl kanske inte så konstigt att jag har en extra dragning till Rederiet som serie.

Att titta på Rederiet var och är kanske någon slags tröst, eller bara en skön känsla av något som är hemma och välbekant. Jag vet hur det luktar där på båten. Eller hur det luktade, för nuförtiden får man ju inte röka inomhus. Men , under tidigt 90-tal, då luktade det cigg. Cigg och billig pissöl, kanske lite tantparfym som någon köpt från taxfreen, och såndär kafeteriamat med potatismos, köttbullar och brunsås. Kanske de mest gemytliga dofterna som finns på detta jordklot. Jag förnimmer också rasslandet och plingandet från spelautomaterna, där man betalade i finska mark. Fotstegen mot de mjuka heltäckande mattorna i de trånga korridorerna på väg mot hytten. Det där läskiga hårt sugande ljudet från toaletterna som alltid fick mig att tro att jag skulle sugas med ned i hålet. Den friska brisen från havet. Det vita skummet i det mörkblå vattnet längs med båten. Det höga brummandet som tillsammans med vågorna vaggade en till sömns. Bensindoften, det skumma gulgröna ljuset, och vrålet när alla lastbilarnas motorer gick igång på bildäck. Det hela ligger mig helt enkelt väldigt varmt om hjärtat.

5. 90-talsnostalgi.
Nästan alla stora svenska skådespelare (eller som senare blev stora) har vid något tillfälle varit med i Rederiet, så man känner sig trygg. Dessutom är det roligt att se hur de såg ut 20 år sedan. Extra plus för gamla tegelstenar till mobiler, stora klumpedunsdatorskärmar och gamla rosslande modem. Myspys.

Förutom allt detta så är Rederiet en fantastisk uppvisning i vidrigt 90-talsmode som vi garanterat inte vill ha tillbaka i någon käck retroform, varken när det kommer till kläder eller frisyrer (möjligtvis sektElins tröja, iofs).

6. Representation av minoriteter, som homosexuella, bisexuella, polys och rasifierade (ickevita).
Med risk för lite spoiling, så måste jag ändå nämna bröllopet mellan två homosexuella personer. Detta var det första i sitt slag på svensk tv vid sin tid, och det är en historisk händelse. Bland annat QX skrev om det (obs, spoiler om vilka det är som gifter sig). Inte bara bröllopet utan det faktum att det över huvud taget förekom homosexuella personer, dessutom flera stycken, av olika kön, och under en längre tid, så att befolkningen fick en chans att lära känna dem och se att de var människor precis som alla andra. Bara det faktum att två män skulle kyssas var stort (återigen, spoiler), klipper förtäljer bland annat hur en kristelefon upprättades:

När det kommer till biten med rasifierade (ickevita) karaktärer så har jag som ickebrun person förstås en sämre förmåga att avgöra hur bra representation det faktiskt är, men, det är i alla fall värt att berätta att serien har flertalet komplicerade ickevita karaktärer varav ingen kan räknas som brottsling (förutom säkert någon sverigedemokrat som skulle vilja kalla den papperslösa kubanen för brottsling). De karaktärer jag minns är en skönhetssalongsägare, ett barn, en jurist, en sekreterare, en civilingenjör och framförallt väktaren Emilio som skildras som en känslig kille som gillar att läsa böcker (istället för någon slags machostereotyp). Dessa personer har nästan alla stora och viktiga roller i serien, skulle jag säga.

I bakgrunden cirkulerar också flertalet statister, till exempel i personalkafeterian, med ungefär proportionerlig fördelning av vad man kan anta skulle ha förekommit i verkligheten. De kunde självklart varit fler, men det är alltid något. Bättre än vad vi sett i exempelvis den amerikanska serien Girls hittills.

De enda som verkligen skildras riktigt skitdåligt är ryssar, de är nämligen alla onda, mer eller mindre.

I övrigt skulle jag säga att även bisexualitet och viss form av poly representeras (person som visserligen är otrogen, men för att hen inte kan välja och säger sig älska båda, mer poly än vid vanliga otrohetsdraman, skulle jag säga).

7. Klasskamp på bästa sändningstid (när det sändes på 90-talet).
Som jag tog upp tidigare, skildrar Rederiet en hel del av konflikten mellan ett kontor och arbetarena som kontoret styr över. Demonstrationer och strejker genomförs, och facket nämns ofta. När Dahléns (själva rederiet) funderar på att ta in konsulter och sänka lönerna för städerskorna protesteras det vilt på båten. Man får helt enkelt se hur överklassens beslut påverkar det vanliga folkets vardag, något många vanliga människor kan känna igen sig i. Allt är liksom ganska… politiskt, hela tiden.

8. Äldre människors kärleksliv.
Serien har ett flertalet äldre människor (alltså äldre än medelålders) med lika spännande relationer som de yngre karaktärerna. Nyförälskelsen, svartsjukan, kärleken och alla problem som kommer med den ges lika stor vikt oavsett åldern på personen, och det vill jag lova, är uppfriskande! Nog skänker det också hopp inför framtiden för yngre människor, som tror att det där med kärlek är något som ska vara överstökat efter 30 eller något.

9. Uppvisning av svensk vit heder.
Tidigt i serien skildras ett perfekt exempel av svensk vit heder, där två vuxna människor väljer att ha en relation tillsammans, men där bara kvinnan får skammen. Något som alla som växt upp i vita samhällen i Sverige kan känna igen sig i, men ibland glömmer bort. Kan vara bra och lärorikt att komma ihåg, när det strösslas med anklagelser mot folk från andra länder, kulturer och hudfärger.

10. Komplexa och utvecklade karaktärer.
Eftersom serien är så lång så hade författarna lång tid på sig att utveckla varje person, och det uppskattas. De känns som riktiga människor (i dramaformat, såklart). Ett bra exempel är återigen… Gustav. Avslutar med två klipp där han BARA säger sitt karaktäristiska… Hörredu!

ps. Det finns bara ett sorts lajv jag skulle kunna tänka mig och vara med i, och det är fan ett REDERIETLAJV!

ps 2. Fan vad sugen jag blev på att se om hela skiten igen nu. Ååååh, Rederiiiiet!

Recension av porr för fittbärare – Lance Hart

2014-07-15


Som alla redan vet, så är all bdsmporr man kan hitta på internet rätt dålig, om det inte är amatörporr. Det jag tänkte tipsa om nu innehåller också en del löjliga attiraljer och kläder, rätt kasst skådespel och porrstön. Det är med andra ord långt ifrån perfekt, och det är såklart mest regisserat utifrån en mans fantasier. Det enda som egentligen är bra är att det är ”femdomporr” där den undergivna kukbäraren är snygg. Snygg, vältränad och fräsch! Och det är vi ju inte bortskämda med.

 

 

Lance Hart driver ett eget företag och har ett konto på xhamster där han lägger upp små teasers av längre produktioner. Det är av otroligt varierande kvalitet. Men orkar man kolla igenom det så kan man hitta en del mer intressanta grejer. Kanske kan vara värt att titta på om man gillar pegging (strapon-sex), förnedring eller bara något… annorlunda. Och han stönar och njuter alltid i alla fall. Inte ofta man ser en kukbärare som har sex med fittbärare göra det. Det finns även några ”behind the scenes”-klipp, som ger intrycket av att alla har det kul och mår bra på inspelningsplatsen.

Han har även ett twitterkonto, där han alltid creddar sina fittbärande motspelare, samt lägger upp heta gymbilder på sig själv (och ganska många bilder med sina katter…).

Några smakprov:

Pyttipannalasagne

2014-07-13

Eftersom jag har lite ont om stålar så bidde till att laga mat av det jag hade hemma. Som tur var så visade det sig att jag hade massvis med bra ingredienser hemma för att göra ca världens godaste pyttipannalasagne. Så nu måste jag bara skriva ner receptet.

Ca:
1-2 dl torr sojafärs (sån man kokar, det var allt jag hade kvar)
1-2 dl röda linser (allt jag hade kvar där med…)
1-2 dl quinoa

Detta kokade jag tillsammans tills allt var mjukt (ca 20 min), och sedan hällde jag av det i en sil och pressade ut vattnet. Därefter stekte jag det med svartpeppar, vitpeppar, paprikapulver, givetvis salt, några droppar rökarom (!), lite japansk soja, 3 msk äppelcidervinäger, och eftersom jag inte hade någon tomatpuré hemma tog jag ca 1 msk av min hemgjorda ”misslyckade” (men goda) tartex som jag gjort några dagar tidigare. Det visade sig vara ett riktigt mästerdrag. Efter att allt stekts lite torrare rörde jag ner hackad färsk persilja, tre mindre grovhackade vitlöksklyftor, ca 1 dl fryst spenat och 1 paket krossade tomater.

”Tartexen” görs såhär:
Ta en liten kastrull och sätt den på högsta värmen. Häll i ca 1 dl neutral olja. Ha i svartpeppar, vitpeppar, paprikapulver och chili. Låt kryddorna kokas några minuter och rör om. Häll ner ca 1 dl bjäst och 2 msk tomatpuré. Rör om tills allt löst upp sig. Sen är det klart. Att man kokar kryddorna i olja, dvs i princip friterar dem, framhäver smakerna oerhört mycket och ger en väldigt ”matig” smak.

Till färsen hade jag även en stekt hackad lök och en stekt hackad grön paprika. Allt rördes ihop och varvades med lasagneplattor. På toppen hällde jag ut ett paket havregrädde, med lite mer bjäst, svartpeppar och flingsalt strösslat över hela ytan. Sen inne den normala tiden i ugnen och ut kom en fantastiskt välsmakande skapelse. Omnomnom.

 

(och titta, idag tog jag väl en acceptabel matbild?!)

Ling0ntestet!

2014-06-14

Film och serier är ett maktfullt medel att sprida normer och värderingar på. För minoriteter eller förtryckta grupper är detta extra tydligt, då det ofta resulterar i reproduktionen av dåliga normer och fördomar. Det finns olika sätt att motverka detta på. De flesta känner vid det här laget till Bechdeltestet, som idag till och med används på en del ställen för att kategorisera film. En film kan helt enkelt vara Bechdelmärkt.

Bechdeltestet kräver att filmen/serien har:

1. Minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer
2. …som pratar med varandra
3. …om något annat än män

Vissa har kanske till och med ramlat över Inti Chavez Perez-testet, som kräver att filmen har:

1. Minst två (namngivna) rasifierade rollfigurer
2. … som pratar med varandra
3. … om något annat än brott

Detta är bra två test att ha i bakhuvudet när man skapar/tittar på film. Men jag skulle vilja komplettera med ett tredje test, nämligen Ling0ntestet, där filmen måste ha:

1. Minst lika många och långa scener med en manlig rumpa/kuk för varje kvinnlig bröstvårta/fitta som visas
2. … i lika tilltalande ljus/vinkel/sammanhang
3. …  som inte är på skämt!

Det är viktigt att det inte är just på skämt. För kvinnors kroppar får sällan vara roliga, medan mäns kroppar sällan får vara sexiga, sensuella eller vackra, på riktigt. Om vi ska ha en objektifiering av människors kroppar i film, så måste vi se till att det är mer jämt fördelat.

Alltså inte så mycket sånt här:

Utan snarare… sånt här!

 

 

Irriterad hälsning till alla butiksägare!

2014-06-11

Jag genomförde precis en liten kundundersökning för Coops räkning. Först var det några frågor om vad jag tycker om exempelvis grönsaksdisken, charken och ”prisvärdheten” (så klassiskt undersökningsord som knappt säger något för den som ska svara på frågorna). Inga större konstigheter med andra ord. Men sedan. Några av frågorna handlade om hur personalen beter sig. Till exempel om personalen hälsade på mig vid något tillfälle vid mitt senaste besök, på ett ställe i butiken som inte är kassan.

Den här frågan gör mig väldigt nervös.
Nervös inför framtiden. Jag kan förstås inte veta alldeles säkert, men jag anar att Coop har en idé om att detta är något som ska bidra till att göra besöket i deras butik trevligare, och därför få människor att komma dit oftare och handla mer. Och om jag svarar nej på frågan, så kommer de försöka bättra sig på det området, det vill säga, se till att personalen hälsar mer.

Problemet för dem är bara det att kunder som jag existerar. Kunder som blir mentalt trötta av att behöva hälsa mer än nödvändigt på okända personer som vi egentligen inte har något ärende hos eller intresse av. Kunder som absolut inte vill att personalen ska börja hälsa mer på dem. Kunder som tycker att detta är ett jävla oskick.

Det är förstås en sak om man träffar på en person ute i offentligheten och ett naturligt möte uppstår. Men det är inte det som det handlar om i butiker. Personalen står där och ska vara trevlig för att få in mer pengar. Och det märks. Det märks om en person är glad på riktigt, eller glättigt trevlig för att dennes chef tvingat den till det. Och även om någon skulle vara extra duktig på att göra det på ett okonstlat sätt så är det fortfarande en obehaglig situation, då det är onaturligt och forcerat.

Allra bäst märks det på min hatbutik nummer 1. Lush. Åh gud så jag hatar att gå in där. Jag måste stålsätta mig varje gång. Tur för dem att jag redan vet att mitt bästa shampoo finns där, annars skulle jag aldrig gå in där igen. Aldrig. Någonsin. Det är synd, för jag gillar verkligen Lushs produkter, men det finns ingen plats i världen som får mig att bli mitt sämsta sociala jag.

Jag blir extremt kort och otrevlig i tonen för att snabbt skynda på mitt ärende. De börjar hälsa glatt så fort jag lyckats komma in i butiken, och mest fortfarande försöker orientera mig. Står jag vid en hylla kommer de fram och frågar vad jag tycker om den och den produkten och leker att de är min kompis som vill att jag ska lukta på diverse krämer och tvålar. Vid kassan får jag sedan frågan om jag testat den och den produkten och om jag kanske vill ha ditten och datten. Varje gång efter att jag varit där känner jag mig lite mentalt våldtagen och traumatiserad. Stressad och jagad. Måste liksom skaka av mig den obehagliga känslan av glättig manipulativ glädje. Det smakar illa i munnen. Det enda jag ville göra var 1. Gå in i butiken. 2. Hitta mitt shampoo (och eventuellt titta på något annat, i lugn och ro). 3. Köpa det. 4. Gå därifrån.

Mitt råd är att butiker har öppen och trevlig personal tillgänglig i kassan. Om en kund själv kommer fram och vill ha hjälp, så kan ni hälsa och hjälpa. Denna process får gärna gå fort, så se till att ha mycket personal tillgänglig. Där. Clas Ohslons har löst detta väldigt bra med tydligt skyltade informationsdiskar i butiken, det fungerar alldeles utmärkt och det uppskattar jag starkt. Det hjälper mig att hitta saker när jag behöver, och således handlar jag mer.

Annars: Låt kunden vara. Titta. Tänka. Ifred. Jag ogillar verkligen den här utvecklingen av ”social kompetens” som egentligen inte över huvud taget handlar om social kompetens utan med manipulativa medel försöka öka försäljningen. Och visst, om alla butiker går samma öde till mötes så kommer jag inte ha något val, men så länge jag har ett val, kommer jag aktivt undvika butiker där jag tvingas till onaturlig onödig social interaktion. Dessutom är det skadligt för personalen att tvinga sig själv till att vara onaturligt trevlig om och om igen. Så snälla, bespara oss alla från detta, det är ingen positiv utveckling och det skadar mer än det gör nytta. Hitta andra sätt att sälja mer på istället.

Jag ber er.

Lite om min kärlek till fransk film

2014-04-24

Egentligen är jag ingen större filmfantast. Faktum är att jag oftast har svårt att koncentrera mig på handlingen och hänga med. Rastlösheten slår snabbt rot, aldrig blir jag så korkad som när jag tittar på film. Det händer ideligen att jag blandar ihop ansikten utan distinkta frisyrer, tappar bort namn, och dessutom glömmer jag ofta bort slutet så fort eftertexterna börjat rulla. Trots allt detta, tror jag att jag med allt större säkerhet faktiskt kan börja säga: jag gillar fransk film.

Motståndet är förstås litet, då jag så länge jag kan minnas fascinerats av och älskat det franska språket. Det gör ju onekligen det hela en smula lättare att fortsätta titta, om det nu skulle vara svårt att hänga med. Men det finns mer!

Hagabion, en alternativ biograf här i Göteborg, brukar visa fransk film på onsdagar, och ikväll visades en film som hette L’inconnu du lac (Fämling vid vatten). Den beskrevs såhär på Hagabions hemsida:

Franck tillbringar sin sommar på en nudiststrand som blivit en känd mötesplats för homosexuella män. Han får upp ögonen för Michel, en mystisk man som visar sig bära på mörka hemligheter. Långsamt utvecklas det erotiska dramat till en mardrömsliknande thriller som aldrig skyggar för explicita sexscener eller nakna manskroppar.

Jag hann bara läsa orden explicita sexscener och manskroppar innan jag nästan på ren reflex bokat en biljett. Det där med thriller valde jag visst bara att ignorera, trots att jag lätt får ångest. Hur som helst var det en bra film, och det fick att tänka på hur många franska filmer jag sett och känt just detta efteråt. Det var en bra film. Något som faktiskt var värt några timmar framför en skärm i mörkret.

Mycket riktigt bjöd  L’inconnu du lac på efterlängtade saker som kuk, rumpa, glänsande manskroppar i solsken och lite mer kuk. Och inte ett kvinnobröst så långt ögat kunde nå. Ett våldsamt sug efter utomhussex bubblade upp inom mig.

Detta, med avklädda manskroppar förekommer nästan alltid mer i filmer som handlar om homosexuella män (som den fantastiska Juste Un Peu De Réconfort som jag skrivit om tidigare här), men Frankrike är faktiskt extra bra på manliga nakenscener i allmänhet, även i filmer som skildrar heterosexuella relationer. Jag återkommer snart till varför det är så viktigt.

Inte allt för länge sedan såg jag La vie d’Adèle (Blue Is The Warmest Colour). En nästan tre timmar lång film som på ett gråtigt och snorigt, men varmt och stadigt sätt skildrar den oundvikliga olyckliga kärleken, i detta fall mellan två kvinnor. En viktig film för en ofta bortglömd publik.

Det finns några speciella punkter som binder dessa två filmer samman och förklarar varför de är så bra: Det faktum att de är på franska (förstås), att de skildrar homosexuella kärleksrelationer och framförallt sex, utan krusiduller. De har heller ingen filmmusik.

Kanske är det en trend, eller så inte, detta med att inte ha musik, hur som helst tycker jag att det är genialiskt. Jag andas lättare och friare. Försök inte pressa ur mig några känslor som inte skildras framför mig. Låt mig få känna det jag känner. Jag kan gå själv, och de låter mig.

Vad man förväntar sig att man ska få ut av att titta på en film bidrar förstås till hur nöjd man känner sig efteråt. Berusning och verklighetsflykt har aldrig intresserat mig, jag tycker om vardagen, livet som det är som mest, därför tilltalar diskbänskrealism kanske mig extra mycket. Det är som en tröst, att livet är lika jävligt för de flesta andra människor också. Och ibland behöver jag den trösten. Ibland behöver jag få tänka på mitt liv som något som är viktigt och värt att skildras i en film, trots att det inte är överdramatiskt eller ens fantastiskt. Det bara är.

I allt det där jävliga händer ändå fina saker ibland. Fina saker som kärlek, och sex. Sexet serveras dock allt för ofta med ett blygt fnitter i halsen, ingen vågar riktigt ta i det. Eller ska jag säga, framförallt amerikanska filmmakare vågar allt för sällan ta i det, och amerikansk film är trots allt det som når oss i Sverige som mest.

Av någon anledning går det bra att skildra glädje och sorg, och passion. Men kåthet, där går gränsen. För kåthet är en ful och smutsig känsla. Det är egentligen absurt hur man stympar sin skildring av livet, av mänskliga varelser, på det här viset, när sex och erotik är något av det viktigaste som finns, för många.

Det finns generellt sett en ganska så distinkt skillnad mellan framförallt franska och amerikanska filmer i det här avseendet. I de amerikanska skildras sex egentligen mest med avklädda kvinnokroppar och används mest som ett medel för att sälja in resten av handlingen. Alla har vi sett en kvinna klä av sig för att sedan bli serverade ”Och så vaknade de dagen efter och var rufsiga i håret”-scenen. I franska filmer berättar sexet något i sig. Att inte bara få följa karaktärerna genom uppgång och fall, utan även i kåthet, rakt igenom den, in i den, för att det är en viktig känsla värd att skildra i sig. Det ökar förstås också förståelsen för relationens vikt och dynamik, och för karaktärens känslor för den andra personen, på ett helt annat sätt. Både i L’inconnu du lac och La vie d’Adèle är allt nära, hudvarmt. Det är svett, och oestetiska kletiga ljud som annars alltid överröstas av musiken. Det är som sex är. Det bara är.

Den franska skådespelaren Louis Garell förtjänar egentligen ett helt eget hyllningsinlägg, men jag kan snabbt nämna att han spelar i bland annat The Dreamers tillsammans med den amerikanska skådespelaren Michael Pitt (skrivit mer om honom här), där man får se både kuk och rumpa, och han visar även hud i exempelvis Dans Paris. Det känns som att franska skådespelare och regissörer inte alls räds hud lika mycket som där borta i Amerikat.

Om jag någon gång måste lämna min realistiska bubbla, så är det för att träda in i drömbubblan, där allt istället är realistiskt enligt drömmens logik, där rum krymper ju sjukare någon blir, och där man som en leende fåne promenadsimmar ut från altaret när man gifter sig.

Sist jag var på Hagabion såg jag den sagolika L’écume des jours (Dagarnas Skum) baserad på boken skriven av Boris Vian (som för övrigt också gjort rolig musik!). Jag hade läst boken flera år tidigare, och det har alltid varit mitt mål att en dag kunna läsa den på franska, trots att den är skriven med den hemska verbböjningsformen passé simple (som bara används i fransk skönlitteratur) så jag blev glatt överraskad när det visade sig att någon gjort en (fransktalande) film av den.

Med tanke på hur surrealistisk boken är, fanns det förstås en stor risk att filmen inte ens skulle vara hälften så bra som i mitt fantasifulla huvud, men den var långt bättre än jag någonsin hade vågat föreställa mig. För den som velat hitta en ”Amelie De Montmartre Del 2” (Audrey Tatou spelar i båda) och som tyckte om La science des rêves (The Science of Sleep), finns det nu något finurligt, förunderligt och gulligt att avnjuta.

 

Frankrike, je t’aime!

 

Det här inlägget skrevs med Francois Hardy i bakgrunden för den rätta känslan

Linsbiffar med gräddsås och potatis!

2014-04-20

Det är skönt att laga storkok så man har mat till flera dagar framöver, och dessa linsbiffar är en av mina absoluta favoriträtter! Kaprisen är den magiska ingrediensen som ger den där riktigt matiga smaken. Till biffarna brukar jag äta kokt potatis, gräddsås (slänger med det receptet också) och några hackade körsbärstomater. En rätt som är både god, enkel, billig och nyttig!

Ingredienser till biffarna: (15-20 st)
1 paket gröna linser (4-500 gram)
1 stor burk med kapris (eller 2-3 små) inklusive spadet! (vinägern ger matigare smak)
5 dl havregryn och 5 dl vatten som kokas till en fast kladdig gröt
5-10 msk rismjöl (ger en härlig krispig utsida!)
1 gul lök, hackad och stekt (eller några tsk lökpulver för den late
1 msk tomatpuré
Paprikapulver
Spiskummin
Svartpeppar
Vitpeppar
Eventuellt salt
Massa neutral olja att steka i

Gör såhär:
Koka linserna enligt anvisningarna på paketet, häll av vattnet och mixa dem med resten av ingredienserna. Provstek en biff och se om kryddningen räcker, största misstaget är att underkrydda. Oftast behöver biffarna inte formas med händerna utan kan duttas ut i stekpannan med en stor sked och formas med stekspaden direkt. Om smeten känns lös kan man antingen ha i lite rismjöl, alternativt väntar man med att hälla i olja i pannan tills biffarna fått lite stekyta och stabilitet.

Jag brukar steka i teflonpanna på 4:an, skulle inte rekommendera gjutjärnspanna. Receptet funkar med kidneybönor också, men gröna linser blir godare! Bilden i detta inlägg är på kidneybönsvarianten då jag inte hade linser hemma. Stekytan kunde varit bättre, men jag var trött och lat. Hoho.

Ingredienser till såsen:
1 paket matlagningsgrädde (soja/havre går lika bra)
1 gul lök, hackad och stekt
2 msk vitvinsvinäger
5-10 msk neutral olja (jepp, det ska vara flottigt!)
Svartpeppar
Vitpeppar
Salt

Gör såhär:
Koka. Haha. Behöver bara kokas upp, kan till och med funka även utan kokning om man är lat eller har bråttom. Det gör ingen större skillnad.