Recension av porr för fittbärare – Lance Hart

2014-07-15


Som alla redan vet, så är all bdsmporr man kan hitta på internet rätt dålig, om det inte är amatörporr. Det jag tänkte tipsa om nu innehåller också en del löjliga attiraljer och kläder, rätt kasst skådespel och porrstön. Det är med andra ord långt ifrån perfekt, och det är såklart mest regisserat utifrån en mans fantasier. Det enda som egentligen är bra är att det är ”femdomporr” där den undergivna kukbäraren är snygg. Snygg, vältränad och fräsch! Och det är vi ju inte bortskämda med.

 

 

Lance Hart driver ett eget företag och har ett konto på xhamster där han lägger upp små teasers av längre produktioner. Det är av otroligt varierande kvalitet. Men orkar man kolla igenom det så kan man hitta en del mer intressanta grejer. Kanske kan vara värt att titta på om man gillar pegging (strapon-sex), förnedring eller bara något… annorlunda. Och han stönar och njuter alltid i alla fall. Inte ofta man ser en kukbärare som har sex med fittbärare göra det. Det finns även några ”behind the scenes”-klipp, som ger intrycket av att alla har det kul och mår bra på inspelningsplatsen.

Han har även ett twitterkonto, där han alltid creddar sina fittbärande motspelare, samt lägger upp heta gymbilder på sig själv (och ganska många bilder med sina katter…).

Några smakprov:

Pyttipannalasagne

2014-07-13

Eftersom jag har lite ont om stålar så bidde till att laga mat av det jag hade hemma. Som tur var så visade det sig att jag hade massvis med bra ingredienser hemma för att göra ca världens godaste pyttipannalasagne. Så nu måste jag bara skriva ner receptet.

Ca:
1-2 dl torr sojafärs (sån man kokar, det var allt jag hade kvar)
1-2 dl röda linser (allt jag hade kvar där med…)
1-2 dl quinoa

Detta kokade jag tillsammans tills allt var mjukt (ca 20 min), och sedan hällde jag av det i en sil och pressade ut vattnet. Därefter stekte jag det med svartpeppar, vitpeppar, paprikapulver, givetvis salt, några droppar rökarom (!), lite japansk soja, 3 msk äppelcidervinäger, och eftersom jag inte hade någon tomatpuré hemma tog jag ca 1 msk av min hemgjorda ”misslyckade” (men goda) tartex som jag gjort några dagar tidigare. Det visade sig vara ett riktigt mästerdrag. Efter att allt stekts lite torrare rörde jag ner hackad färsk persilja, tre mindre grovhackade vitlöksklyftor, ca 1 dl fryst spenat och 1 paket krossade tomater.

”Tartexen” görs såhär:
Ta en liten kastrull och sätt den på högsta värmen. Häll i ca 1 dl neutral olja. Ha i svartpeppar, vitpeppar, paprikapulver och chili. Låt kryddorna kokas några minuter och rör om. Häll ner ca 1 dl bjäst och 2 msk tomatpuré. Rör om tills allt löst upp sig. Sen är det klart. Att man kokar kryddorna i olja, dvs i princip friterar dem, framhäver smakerna oerhört mycket och ger en väldigt ”matig” smak.

Till färsen hade jag även en stekt hackad lök och en stekt hackad grön paprika. Allt rördes ihop och varvades med lasagneplattor. På toppen hällde jag ut ett paket havregrädde, med lite mer bjäst, svartpeppar och flingsalt strösslat över hela ytan. Sen inne den normala tiden i ugnen och ut kom en fantastiskt välsmakande skapelse. Omnomnom.

 

(och titta, idag tog jag väl en acceptabel matbild?!)

Ling0ntestet!

2014-06-14

Film och serier är ett maktfullt medel att sprida normer och värderingar på. För minoriteter eller förtryckta grupper är detta extra tydligt, då det ofta resulterar i reproduktionen av dåliga normer och fördomar. Det finns olika sätt att motverka detta på. De flesta känner vid det här laget till Bechdeltestet, som idag till och med används på en del ställen för att kategorisera film. En film kan helt enkelt vara Bechdelmärkt.

Bechdeltestet kräver att filmen/serien har:

1. Minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer
2. …som pratar med varandra
3. …om något annat än män

Vissa har kanske till och med ramlat över Inti Chavez Perez-testet, som kräver att filmen har:

1. Minst två (namngivna) rasifierade rollfigurer
2. … som pratar med varandra
3. … om något annat än brott

Detta är bra två test att ha i bakhuvudet när man skapar/tittar på film. Men jag skulle vilja komplettera med ett tredje test, nämligen Ling0ntestet, där filmen måste ha:

1. Minst lika många och långa scener med en manlig rumpa/kuk för varje kvinnlig bröstvårta/fitta som visas
2. … i lika tilltalande ljus/vinkel/sammanhang
3. …  som inte är på skämt!

Det är viktigt att det inte är just på skämt. För kvinnors kroppar får sällan vara roliga, medan mäns kroppar sällan får vara sexiga, sensuella eller vackra, på riktigt. Om vi ska ha en objektifiering av människors kroppar i film, så måste vi se till att det är mer jämt fördelat.

Alltså inte så mycket sånt här:

Utan snarare… sånt här!

 

 

Irriterad hälsning till alla butiksägare!

2014-06-11

Jag genomförde precis en liten kundundersökning för Coops räkning. Först var det några frågor om vad jag tycker om exempelvis grönsaksdisken, charken och ”prisvärdheten” (så klassiskt undersökningsord som knappt säger något för den som ska svara på frågorna). Inga större konstigheter med andra ord. Men sedan. Några av frågorna handlade om hur personalen beter sig. Till exempel om personalen hälsade på mig vid något tillfälle vid mitt senaste besök, på ett ställe i butiken som inte är kassan.

Den här frågan gör mig väldigt nervös.
Nervös inför framtiden. Jag kan förstås inte veta alldeles säkert, men jag anar att Coop har en idé om att detta är något som ska bidra till att göra besöket i deras butik trevligare, och därför få människor att komma dit oftare och handla mer. Och om jag svarar nej på frågan, så kommer de försöka bättra sig på det området, det vill säga, se till att personalen hälsar mer.

Problemet för dem är bara det att kunder som jag existerar. Kunder som blir mentalt trötta av att behöva hälsa mer än nödvändigt på okända personer som vi egentligen inte har något ärende hos eller intresse av. Kunder som absolut inte vill att personalen ska börja hälsa mer på dem. Kunder som tycker att detta är ett jävla oskick.

Det är förstås en sak om man träffar på en person ute i offentligheten och ett naturligt möte uppstår. Men det är inte det som det handlar om i butiker. Personalen står där och ska vara trevlig för att få in mer pengar. Och det märks. Det märks om en person är glad på riktigt, eller glättigt trevlig för att dennes chef tvingat den till det. Och även om någon skulle vara extra duktig på att göra det på ett okonstlat sätt så är det fortfarande en obehaglig situation, då det är onaturligt och forcerat.

Allra bäst märks det på min hatbutik nummer 1. Lush. Åh gud så jag hatar att gå in där. Jag måste stålsätta mig varje gång. Tur för dem att jag redan vet att mitt bästa shampoo finns där, annars skulle jag aldrig gå in där igen. Aldrig. Någonsin. Det är synd, för jag gillar verkligen Lushs produkter, men det finns ingen plats i världen som får mig att bli mitt sämsta sociala jag.

Jag blir extremt kort och otrevlig i tonen för att snabbt skynda på mitt ärende. De börjar hälsa glatt så fort jag lyckats komma in i butiken, och mest fortfarande försöker orientera mig. Står jag vid en hylla kommer de fram och frågar vad jag tycker om den och den produkten och leker att de är min kompis som vill att jag ska lukta på diverse krämer och tvålar. Vid kassan får jag sedan frågan om jag testat den och den produkten och om jag kanske vill ha ditten och datten. Varje gång efter att jag varit där känner jag mig lite mentalt våldtagen och traumatiserad. Stressad och jagad. Måste liksom skaka av mig den obehagliga känslan av glättig manipulativ glädje. Det smakar illa i munnen. Det enda jag ville göra var 1. Gå in i butiken. 2. Hitta mitt shampoo (och eventuellt titta på något annat, i lugn och ro). 3. Köpa det. 4. Gå därifrån.

Mitt råd är att butiker har öppen och trevlig personal tillgänglig i kassan. Om en kund själv kommer fram och vill ha hjälp, så kan ni hälsa och hjälpa. Denna process får gärna gå fort, så se till att ha mycket personal tillgänglig. Där. Clas Ohslons har löst detta väldigt bra med tydligt skyltade informationsdiskar i butiken, det fungerar alldeles utmärkt och det uppskattar jag starkt. Det hjälper mig att hitta saker när jag behöver, och således handlar jag mer.

Annars: Låt kunden vara. Titta. Tänka. Ifred. Jag ogillar verkligen den här utvecklingen av ”social kompetens” som egentligen inte över huvud taget handlar om social kompetens utan med manipulativa medel försöka öka försäljningen. Och visst, om alla butiker går samma öde till mötes så kommer jag inte ha något val, men så länge jag har ett val, kommer jag aktivt undvika butiker där jag tvingas till onaturlig onödig social interaktion. Dessutom är det skadligt för personalen att tvinga sig själv till att vara onaturligt trevlig om och om igen. Så snälla, bespara oss alla från detta, det är ingen positiv utveckling och det skadar mer än det gör nytta. Hitta andra sätt att sälja mer på istället.

Jag ber er.

Lite om min kärlek till fransk film

2014-04-24

Egentligen är jag ingen större filmfantast. Faktum är att jag oftast har svårt att koncentrera mig på handlingen och hänga med. Rastlösheten slår snabbt rot, aldrig blir jag så korkad som när jag tittar på film. Det händer ideligen att jag blandar ihop ansikten utan distinkta frisyrer, tappar bort namn, och dessutom glömmer jag ofta bort slutet så fort eftertexterna börjat rulla. Trots allt detta, tror jag att jag med allt större säkerhet faktiskt kan börja säga: jag gillar fransk film.

Motståndet är förstås litet, då jag så länge jag kan minnas fascinerats av och älskat det franska språket. Det gör ju onekligen det hela en smula lättare att fortsätta titta, om det nu skulle vara svårt att hänga med. Men det finns mer!

Hagabion, en alternativ biograf här i Göteborg, brukar visa fransk film på onsdagar, och ikväll visades en film som hette L’inconnu du lac (Fämling vid vatten). Den beskrevs såhär på Hagabions hemsida:

Franck tillbringar sin sommar på en nudiststrand som blivit en känd mötesplats för homosexuella män. Han får upp ögonen för Michel, en mystisk man som visar sig bära på mörka hemligheter. Långsamt utvecklas det erotiska dramat till en mardrömsliknande thriller som aldrig skyggar för explicita sexscener eller nakna manskroppar.

Jag hann bara läsa orden explicita sexscener och manskroppar innan jag nästan på ren reflex bokat en biljett. Det där med thriller valde jag visst bara att ignorera, trots att jag lätt får ångest. Hur som helst var det en bra film, och det fick att tänka på hur många franska filmer jag sett och känt just detta efteråt. Det var en bra film. Något som faktiskt var värt några timmar framför en skärm i mörkret.

Mycket riktigt bjöd  L’inconnu du lac på efterlängtade saker som kuk, rumpa, glänsande manskroppar i solsken och lite mer kuk. Och inte ett kvinnobröst så långt ögat kunde nå. Ett våldsamt sug efter utomhussex bubblade upp inom mig.

Detta, med avklädda manskroppar förekommer nästan alltid mer i filmer som handlar om homosexuella män (som den fantastiska Juste Un Peu De Réconfort som jag skrivit om tidigare här), men Frankrike är faktiskt extra bra på manliga nakenscener i allmänhet, även i filmer som skildrar heterosexuella relationer. Jag återkommer snart till varför det är så viktigt.

Inte allt för länge sedan såg jag La vie d’Adèle (Blue Is The Warmest Colour). En nästan tre timmar lång film som på ett gråtigt och snorigt, men varmt och stadigt sätt skildrar den oundvikliga olyckliga kärleken, i detta fall mellan två kvinnor. En viktig film för en ofta bortglömd publik.

Det finns några speciella punkter som binder dessa två filmer samman och förklarar varför de är så bra: Det faktum att de är på franska (förstås), att de skildrar homosexuella kärleksrelationer och framförallt sex, utan krusiduller. De har heller ingen filmmusik.

Kanske är det en trend, eller så inte, detta med att inte ha musik, hur som helst tycker jag att det är genialiskt. Jag andas lättare och friare. Försök inte pressa ur mig några känslor som inte skildras framför mig. Låt mig få känna det jag känner. Jag kan gå själv, och de låter mig.

Vad man förväntar sig att man ska få ut av att titta på en film bidrar förstås till hur nöjd man känner sig efteråt. Berusning och verklighetsflykt har aldrig intresserat mig, jag tycker om vardagen, livet som det är som mest, därför tilltalar diskbänskrealism kanske mig extra mycket. Det är som en tröst, att livet är lika jävligt för de flesta andra människor också. Och ibland behöver jag den trösten. Ibland behöver jag få tänka på mitt liv som något som är viktigt och värt att skildras i en film, trots att det inte är överdramatiskt eller ens fantastiskt. Det bara är.

I allt det där jävliga händer ändå fina saker ibland. Fina saker som kärlek, och sex. Sexet serveras dock allt för ofta med ett blygt fnitter i halsen, ingen vågar riktigt ta i det. Eller ska jag säga, framförallt amerikanska filmmakare vågar allt för sällan ta i det, och amerikansk film är trots allt det som når oss i Sverige som mest.

Av någon anledning går det bra att skildra glädje och sorg, och passion. Men kåthet, där går gränsen. För kåthet är en ful och smutsig känsla. Det är egentligen absurt hur man stympar sin skildring av livet, av mänskliga varelser, på det här viset, när sex och erotik är något av det viktigaste som finns, för många.

Det finns generellt sett en ganska så distinkt skillnad mellan framförallt franska och amerikanska filmer i det här avseendet. I de amerikanska skildras sex egentligen mest med avklädda kvinnokroppar och används mest som ett medel för att sälja in resten av handlingen. Alla har vi sett en kvinna klä av sig för att sedan bli serverade ”Och så vaknade de dagen efter och var rufsiga i håret”-scenen. I franska filmer berättar sexet något i sig. Att inte bara få följa karaktärerna genom uppgång och fall, utan även i kåthet, rakt igenom den, in i den, för att det är en viktig känsla värd att skildra i sig. Det ökar förstås också förståelsen för relationens vikt och dynamik, och för karaktärens känslor för den andra personen, på ett helt annat sätt. Både i L’inconnu du lac och La vie d’Adèle är allt nära, hudvarmt. Det är svett, och oestetiska kletiga ljud som annars alltid överröstas av musiken. Det är som sex är. Det bara är.

Den franska skådespelaren Louis Garell förtjänar egentligen ett helt eget hyllningsinlägg, men jag kan snabbt nämna att han spelar i bland annat The Dreamers tillsammans med den amerikanska skådespelaren Michael Pitt (skrivit mer om honom här), där man får se både kuk och rumpa, och han visar även hud i exempelvis Dans Paris. Det känns som att franska skådespelare och regissörer inte alls räds hud lika mycket som där borta i Amerikat.

Om jag någon gång måste lämna min realistiska bubbla, så är det för att träda in i drömbubblan, där allt istället är realistiskt enligt drömmens logik, där rum krymper ju sjukare någon blir, och där man som en leende fåne promenadsimmar ut från altaret när man gifter sig.

Sist jag var på Hagabion såg jag den sagolika L’écume des jours (Dagarnas Skum) baserad på boken skriven av Boris Vian (som för övrigt också gjort rolig musik!). Jag hade läst boken flera år tidigare, och det har alltid varit mitt mål att en dag kunna läsa den på franska, trots att den är skriven med den hemska verbböjningsformen passé simple (som bara används i fransk skönlitteratur) så jag blev glatt överraskad när det visade sig att någon gjort en (fransktalande) film av den.

Med tanke på hur surrealistisk boken är, fanns det förstås en stor risk att filmen inte ens skulle vara hälften så bra som i mitt fantasifulla huvud, men den var långt bättre än jag någonsin hade vågat föreställa mig. För den som velat hitta en ”Amelie De Montmartre Del 2” (Audrey Tatou spelar i båda) och som tyckte om La science des rêves (The Science of Sleep), finns det nu något finurligt, förunderligt och gulligt att avnjuta.

 

Frankrike, je t’aime!

 

Det här inlägget skrevs med Francois Hardy i bakgrunden för den rätta känslan

Linsbiffar med gräddsås och potatis!

2014-04-20

Det är skönt att laga storkok så man har mat till flera dagar framöver, och dessa linsbiffar är en av mina absoluta favoriträtter! Kaprisen är den magiska ingrediensen som ger den där riktigt matiga smaken. Till biffarna brukar jag äta kokt potatis, gräddsås (slänger med det receptet också) och några hackade körsbärstomater. En rätt som är både god, enkel, billig och nyttig!

Ingredienser till biffarna: (15-20 st)
1 paket gröna linser (4-500 gram)
1 stor burk med kapris (eller 2-3 små) inklusive spadet! (vinägern ger matigare smak)
5 dl havregryn och 5 dl vatten som kokas till en fast kladdig gröt
5-10 msk rismjöl (ger en härlig krispig utsida!)
1 gul lök, hackad och stekt (eller några tsk lökpulver för den late
1 msk tomatpuré
Paprikapulver
Spiskummin
Svartpeppar
Vitpeppar
Eventuellt salt
Massa neutral olja att steka i

Gör såhär:
Koka linserna enligt anvisningarna på paketet, häll av vattnet och mixa dem med resten av ingredienserna. Provstek en biff och se om kryddningen räcker, största misstaget är att underkrydda. Oftast behöver biffarna inte formas med händerna utan kan duttas ut i stekpannan med en stor sked och formas med stekspaden direkt. Om smeten känns lös kan man antingen ha i lite rismjöl, alternativt väntar man med att hälla i olja i pannan tills biffarna fått lite stekyta och stabilitet.

Jag brukar steka i teflonpanna på 4:an, skulle inte rekommendera gjutjärnspanna. Receptet funkar med kidneybönor också, men gröna linser blir godare! Bilden i detta inlägg är på kidneybönsvarianten då jag inte hade linser hemma. Stekytan kunde varit bättre, men jag var trött och lat. Hoho.

Ingredienser till såsen:
1 paket matlagningsgrädde (soja/havre går lika bra)
1 gul lök, hackad och stekt
2 msk vitvinsvinäger
5-10 msk neutral olja (jepp, det ska vara flottigt!)
Svartpeppar
Vitpeppar
Salt

Gör såhär:
Koka. Haha. Behöver bara kokas upp, kan till och med funka även utan kokning om man är lat eller har bråttom. Det gör ingen större skillnad.

Verfolgt/Punish Me (femdomfilm)

2014-02-27


Bdsmfilm. Oj vad svårt det är att hitta något på det temat som inte är tacky. Speciellt om man letar efter filmer med dominanta kvinnor och undergivna män. Det blir lätt mycket läder, lack, piska och klackskor. Inte min bdsm direkt. Men, jag har hittat en spelfilm som jag tycker är riktigt bra och fin!

Vid första anblick kan det låta lite klyschigt med ”fångvaktaren och fången”-temat, att den dominanta i sammanhanget är den äldre av dem två, och att den dessutom är tysk till råga på allt! Men. Den är svartvit, snygg, och… annorlunda.

Verfolgt (från 2006, 87 min, skriven av Susanne Billig, regisserad av Angelina Maccarone) handlar om Elsa, en 50-årig kvinna i ett avdomnat tjafsigt äktenskap som arbetar som övervakare, där hon en dag får i uppgift att ta hand om Jan, en 16-årig pojke med strulig bakgrund.

Ganska snabbt men nästan omärkbart utvecklar sig en ovanlig, komplicerad och förbjuden relation, där han genom att gång på gång känslomässigt kasta sig mot henne, försöker ge sig själv och sin undergivenhet till henne, och öppnar dörren till en dominant sida hos henne som hon inte visste om att hon hade.

Jag är kär i den här filmen. Jag är kär i dem. Jag är kär i deras relation. Kostja Ullmann och Maren Kroymanns fantastiska skådespelarinsatser gör att filmen känns realistisk och långt ifrån konstlad. Den innehåller heller inte några löjliga ”bdsm-attiraljer”, krystade barska kommandon eller överdrivet våld. Regissören Angelina Maccarone väljer vinkel och ljus med en sådan precision att varenda minut av huvudrollernas scener tillsammans kan bli ett vackert foto i sig. Överflödiga repliker väljs bort till förmån för talande blickar och kroppsrörelser. Maktobalansen är smakfullt och subtilt skildrad, precis så som jag vill ha den.

Filmen är också ett fantastiskt exempel på hur det kan gå till vid den första kontakten med bdsm, förälskelsen man känner inte bara till en person, utan en företeelse, en stämning som svävar ovanför den vanliga världen och lägger ett rosaskimrande lock ovanpå den grå vardagen. Man märker det i hur Elsa försöker vara vanlig hustru och sköta sitt yrke, hur Jan försöker vara vanlig tonåring som umgås med kompisar och ligger med någon tjej som sagt att han är cool, men det går inte att backa när de väl börjat, världen blir platt utan det.

Jag tycker om att han är den som väljer ut henne, med en frivillig, nästan törstande undergivenhet, en så stark längtan efter att bli sedd och beskådad, och att hon med sitt ansvar både som yrkesperson och som den äldre, kämpar med sin växande nyfikenhet och lust. Jag tycker om hur vi får se att det tar tid att hitta sin dominans, sitt sätt. Hon har inget självklart över sig, utan testar, och utvecklas, precis som man gör på riktigt när man för första gången snuddar vid något sådant. Jag tycker om att det finns en värme i hennes dominans, hon bryr sig om honom, och behandlar hans undergivenhet med försiktighet och eftertänksamhet.

Det finns flera intressanta aspekter i valet av en äldre kvinna som den dominanta. Den som någon gång skådat femdomporr vet att kvinnorna ofta är unga, slanka, absolut inte rynkiga, i höga klackar och tajta kläder. De undergivna männen däremot, är oftast äldre, inte särskilt slanka, och bara… fula. En mans fantasi.

Men här, en äldre kvinna som likt en magnet drar en yngling till sig. Det väcker något slags hopp inom mig, om att även äldre kvinnor kan få yngre män, kan vara något annat än ögongodis, kan vara den som äter godiset. Den sexuella dragningskraften och ditt sexliv är inte över efter att du fyllt 30, 40, eller 50. En relation där kvinnan är den som vet bäst och vet mest, är den som är rationell och får ta de jobbiga besluten, medan mannen bara är sådär härligt ung, naiv och vacker. Alla känner till the male gaze, men här får vi kanske äntligen se the female gaze. Hans kropp, hans stön, hans gråt är till för mig, till för min blick, min njutning.

Om du gillar diskbänksrealism, stillsamt drama, och letar efter en alternativ ickeklichéartad femdomfilm så är det här filmen för dig. Se den. Jag tror inte att du kommer ångra dig. Och gör du det så fick du i alla fall se lite naken mansrumpa!

 

Än så länge så finns filmen upplagd på youtube, men som de flesta filmlänkar så kommer den väl att tas bort. Den bör dock inte vara allt för svår att hitta på en olaglig nerladdningssajt nära dig!

När vi ändå är inne på temat, glöm inte vår svenska kanske bästa motsvarighet till Verfolgt, den klassiska Lust Och Fägring Stor, med Sveriges största pojkdröm, Johan Widerberg som ung skolpojke (även känd från Ebba och Didrik, där han ju för övrigt också faller för en äldre kvinna) och Marika Lagercrantz som lärarinna! Dock inte lika bra skådespeleri som i Verfolgt, och manskroppen är inte lika mycket i fokus, men den är rar i alla fall, och bjuder på lite kittlande förbjudenhet om man nu råkar gilla det.

 

Sådärja! Två fina filmer att se med en femdomtvivlande partner. Ha det så treeevligt

Hur man gör veganskt ägg

2014-02-24


(jag kommer nog aldrig lära mig ta aptitliga bilder på mat, ni får bara lita på att det är gott ändå)

Till ”äggulan” behövs (med ganska höftade mått):
2-3 dl vatten (beror ju på hur mycket man vill göra)
1-2 dl kokta kikärtor (beror ju på hur mycket man vill göra)
3-5 msk bjäst
2 tsk agar-agar
1 tsk gurkmeja
1 tsk salt
2 tsk kala namak (som ger den fantastiska äggiga smaken!)
Valfri mängd svartpeppar och vitpeppar
Några matskedar neutral olja om man vill

Mixa och koka allting på högsta värmen i en liten kastrull i kanske max 5-10 min, ställ in i kylen och det kommer stelna på max en timme gissar jag.

Bjäst och agar-agar (veganskt gelatin) finns att köpa på hälsokostaffärer, och kala namak finns på indiska affärer och ser ut såhär:

Till ”äggvitan” behövs silkentofu som brukar finnas bland asiatiska saker på vanliga mataffärer och ser ut såhär:

Om man vill kan man bara ta direkt ur paketet och mosa ihop med den gula delen, eller så kan man mixa den med 1-3 dl vatten, 2 tsk agar-agar, och hälla i kala namak för att få ytterligare lite äggsmak för att sedan låta även det stelna i kylen. Det ökar ju mängden äggvita så det räcker längre, men jag brukar knappt hinna äta upp allt innan det blir gammalt ändå.

Jag brukar nöja mig med att ta tofun direkt ur paketet och hälla på lite extra kala namak över hela mackan. Gärna ackompanjerat med några gurkskivor och personligen använder jag kallpressad rapsolja istället för margarin. Mycket gott!

Så enkelt är det att göra en vegansk äggmacka! Inte är det dyrt heller, eftersom alla ingredienser förutom möjligen silkentofun (och gurkan) räcker väldigt länge.

Den som lyckats hitta äggformar att göra ägg i, gärna inom Sveriges gränser eller från någon sida som är enkel att beställa ifrån, får gärna hojta till!