En liten utflykt i skogen

2015-08-31

Som jag tidigare skrivit om, tyckte jag inte särskilt mycket om friluftsdagarna när jag var liten. Därför känns det som en liten seger, och som en utveckling, att jag nu gärna ger mig ut på en tur i skogen självmant och dessutom tycker om det! Skolan lyckades inte förstöra det helt för mig.

Jag brukar promenera längs Lärjeån i Angered men har inte vågat mig från den enda stigen som jag en gång utforskade där. Så idag tog jag mod till mig och tog en annan sväng, och hamnade plopp i Bergsjön till slut, alldeles nära Rymdtorget där jag bott en gång i tiden. Något chockartat, men kul! Nu vet jag hur hela vägen hänger ihop. Tog omkring 2 timmar eller så att gå, svårt att avgöra eftersom jag stannade till på vägen ibland, och ibland traskade på rätt fort.

Jag är ju ingen vidare fotograf, men är i alla fall djupt imponerad av vad min mobilkamera kan åstadkomma för de 1600 kronorna, eller vad den nu kostade. Om jag inte vore så kass skulle bilderna antagligen vara ännu bättre. Skönt att slippa släpa med sig den stora kameran (och ändå mest misslyckas). Har under ihopknåpandet av detta inlägg lidit av djup beslutsångest angående färgnyanserna på bilderna, därför är ingenting enhetligt och perfekt som borde vara i en blogg. Nåväl. Här är dagen i bilder!

 

Älskar den här känslan av regnskog. Porlande vatten. Kvittrande fåglar. Ljuvlig doft. Gräshoppor. Ytor med olika struktur. Bästa terapin som tänkas kan.

 

Tryggt med lite mänsklig närvaro i form av en trapp mitt i naturen.

Hittade fint grönt gräs (återigen, mobilkamera, så fantastisk!).

Den här hade fin färg och struktur tyckte jag.

Fint mjukt fluff.

Sedan träffade jag den här lille katten. Hen jamade mycket och ville bli väldigt klappad, så det gjorde jag.

Plockade den absolut sista älgörten som fanns att tillgå och några stackars nypon. Det var jättesvårt att få dem av busken utan att göra illa sig!

Än finns det blommor!

Hittade fin fuktig fluffig markbeklädnad (björnmossa?) . Jag har en spökarm. Men med knallrosa nagellack!

 

När jag ploppade ut nära Teleskopgatan såg jag en märklig sak på en balkong.

Tittar man närmare ser man att det sitter en livs levande liten kanin i en blomlåda!

 

När jag kom hem så var jag så ambitiös att jag sköljde av rosbladen som jag också plockat, la dem på hushållspapper en stund, och sen torkade dem sakta på 25 grader i ugnen (stod 50 grader i nåt recept men jag är glömsk så jag tog det extra försiktigt). Så nu har jag en hemgjord luktagottburk med egenplockade blad! Den doftlösa vintern är räddad.

 

 

Bra avslut på sommaren!

Mina små lyxiga livsnjuterier

2015-08-28

Pengar kan inte göra en lycklig, men ibland kan de onekligen göra en något mindre olycklig. Det finns (tack och lov) många saker jag njuter av som är helt gratis, men nu tänkte jag prata specifikt om min trösthandling! När det där diskbänksdramat man lever i helt enkelt behöver den omtalade guldkanten.

 

När jag vill lyxa mig på matfronten så ruinerar jag mig alltid på Taifuns mandel-sesamtofu. Den är den absolut godaste tofun som finns och kan inte ens jämföras med någon annan sort. Tyvärr är den svindyr (30-35 kr). God att äta stekt i kuber till nästan vad som helst, eller utan tillbehör. En riktigt pengasprättande kombination är plockmat i form av denna tofu, gröna köttiga oliver, pavébröd och pekannötter!

 

En sak som oftast inte är så dyr i sig, men som blir dyr när man samlar på sig det med åren eftersom ”Det är ju så billigt om jag bara köper ett eller kanske tre” är nagellack. Jag börjar komma upp i en gedigen samling, speciellt tack vare min långa kamp för att hitta det perfekta turkosa nagellacket. Maybellines Color Show Turqoise verkar äntligen ha mättat min hunger på den fronten. Det gör mig alltid på gott humör att måla på en ny färg och mötas av den varje gång jag råkar se mina händer. Under det gråa november kan jag verkligen rekommendera neonrosa eller neonorange! Det kan dock vara lite distraherande när man försöker läsa facklitteratur…

 

Som det kanske framgått av nagellacket så gör färg mig glad. Så ibland unnar jag mig en ny rolig akrylfärg av märket System 3 att måla med, som neonröd eller guld!

 

Tyg är ju också färgglatt ofta, men har också något som akrylfärg och nagellack saknar, nämligen struktur. Senast jag besökte Gårda Textil råkade det här underbart rara rosa lena sammetsliknande tyget följa med hem. Egentligen skulle jag bara ha en meter, för att… för att jag blev kär. Det blev dock 2,5 meter eftersom det var allt som fanns kvar, det kändes så onödigt att lämna kvar det lilla. Har fortfarande ingen aning om vad jag ska göra med det, jag bara vet att jag måste ha det här tyget i mitt liv. Kanske blir det ett par kuddar, kanske ett par byxor. Det stora nöjet ligger oftast i att planlöst vandra omkring i tygaffären och noga tafsa på allt som fångar ens blick medan man febrigt drömmer om allt man kan göra med allt fint man hittar!

 

Det händer också att jag tar mig ett litet glas mandellikör, närmare bestämt Disaronno. Självklart i ett ordentligt likörglas.

 

Det här är en choklad med riktigt vuxen smak. Den är allra godast att bara ta en bit av. Jag vet, det är helt absurt men det är faktiskt sant. En bit smakar otroligt mycket körsbär, men mer än så smakar nästan ingenting alls.

 

Satyas rökelse. Mild, stark men inte så parfymig. Gör en så skönt dåsig att man slappnar av. Upplevelsen av doften varar också länge, uppåt två timmar. Bra när man varken känner för att äta eller dricka men ändå vill ha något.

 

Tvålarnas tvål. En tvål som doftar precis sådär klassiskt tvåligt som man tänker sig att tvål ska dofta. Gör sig nästan bättre kvar i förpackningen att bara ha i närheten att sniffa på lite då och då än i tvålkoppen, även om den gör sig ypperlig där också, förstås. (Finns på Åhléns)

 

När jag fyllde år senast tog jag äntligen tag i det här med att skaffa en parfym. Jag hade läst på innan om att den ska matcha ens kroppsdoft och allt det där, och jag gjorde mitt bästa för att matcha. Det här blev resultatet. Tydligen luktar jag (enligt mig själv i alla fall) röd grape, för det är precis vad den här parfymen luktar. Cirka 500 kronor för lite vätska som luktar gott låter ju dyrt, men egentligen blir det ju inte så farligt med tanke på hur länge den räcker. Hatar att den heter ”Woman” dock. Usch.

 

Älskar te. Dricker minst en liter om dagen. Perfekt när man är lite rastlös, kanske något sötsugen, men inte heller direkt känner för att äta något. Långvarig njutning. Just den här sorten smakar så otroligt mycket ros. Känns väldigt lyxigt och drömmigt.

 

Vad vardagslyxar ni med?

Funderingar på Japan, naturen och ett litet hittepå-recept

2015-08-10

(Det här inlägget kanske förklarar varför jag ofta har omkring 150 flikar i firefox uppe samtidigt med tanke på hur snabbt jag associerar vidare från en sak till en annan…).

Under den senaste tiden har jag allt mer börjat fundera på det här med resor. Länge var jag så neurotisk (och fattig, och sjuk) att det knappt kändes möjligt över huvud taget att resa någonstans. Men nu när den biten bättrat sig något, har det visat sig att det är en rätt svår sak att hitta ett resesällskap som man tycker om, som både ska ha tid och pengar samtidigt som man själv har det. Och när det står mellan valet att inte resa alls och att resa själv, så börjar det där med att resa själv bli en allt mer lockande idé.

Just idag dök tanken om Japan upp. Tanken ligger dock ganska långt bort då det både känns som ett ganska stort projekt, och också kräver en lite större budget. Från att en gång i tiden ha tänkt ”Ja Tokyo vore väl ballt att se”, har jag idag lite bredare intressen än så. Jag har alltid varit intresserad av riktigt stora städer, som till exempel New York (vilket är mitt drömresmål nummer 1), men har under de senaste tre, fyra åren allt mer börjat närma mig naturen i både tanke och handling. Så nu känns det mer som att jag även skulle vilja hinna med en del naturrelaterade platser i Japan, som ju verkar ha en fantastisk natur, och måste således stanna lite längre än säg, över en helg, för att hinna se allt som känns värt att titta på. Eller kanske framförallt känna. För att vara i naturen handlar ju mycket om att känna. Ett lugn.

När jag var liten hatade jag allt vad friluftsliv hette. Jag hatade verkligen skolans friluftsdagar (precis som jag även hatade gympan). Kanske berodde det på att jag hatade byn jag bodde i och människorna i den (som man ju tvingades dela sin ”naturupplevelse” med), eller så var naturen i min närhet helt enkelt inte tillräckligt vacker och intressant. Skogen var jobbig och hemsk. Själva tvånget i sig att göra något och dessutom utomhus hjälpte ju inte heller. Men nu kan jag verkligen längta ut i grönskan.

Kanske är det så enkelt som att lövskog är mer tilltalande än granskog, även om jag idag kan se hur även granskog har sina tjusningar. Sundsvallstrakten som jag kommer ifrån är inte så spännande. Variationen och rikedomen av olika växter var något av det första som slog mig när jag kom till Göteborg.

Men så är det ju det där med att gå på toaletten i naturen. Med min medfödda anatomi krävs det onekligen att man hukar sig. Och som den dåliga hukkissare jag är (måste öva på det där om jag ska bli mer seriös med mina besök i naturen), började jag fundera på hur man gör bäst. Och plötsligt var jag tillbaka i Japan i tankarna igen, för det har man ju hört, att de i en del asiatiska länder envisas med att endast ha ett hål i golvet. Enligt wikipedia uppgår dessa toaletter numera endast upp till omkring 10% av toaletterna i Japan, men hamnar man i en sådan situation är det allt bäst att veta hur man gör. Men lär jag mig bara kissa i svensk skog så ska jag nog klara av det bra, eller hur? Även om det skulle råka bli på ett japanskt höghastighetståg…

 

Mmmmhh, mys… (nej nu ska jag inte var sån, detta är ett extremt exempel)

Hur som helst fick mina funderingar på Japan mig att naturligtvis hamna på youtube bland diverse dokumentärer. Hittade en intressant dokumentär med invandrade människor som gav sin bild av landet. En bild av ett väldigt rent och välordnat land, med hjälpsamma och arbetsamma människor, men dock med en smått fascistisk polis och en rätt förtryckande mediabild. Alltid bra med nyanser.

Fann även en trevlig liten dokumentärserie på 10 delar om traditionell japansk mat med en australiensisk (?) man (som dock också talar japanska). Spoiler: All japansk mat innehåller sojasås, mirin, miso och sake. Och wasabi förstås.

 

Ganska ledsamt som vegan förstås att se på när någon skär i diverse döda djurdelar och fiskar upp typ en miljard fiskar per dag ur havet, men precis som jag tycker om att titta på Masterchef för inspiration så tyckte jag om även denna serie. Jag är inte särskilt respektfull mot mattraditioner, så alla spännande ingredienser som är veganska är värda att prova och kan implementeras i min egna matlagning precis som jag själv vill. Jag skiter i att slaviskt följa de flesta vanliga recept. Recept är endast inspiration och en ram att hålla sig i.

Saker jag tar med mig från det japanska köket är förstås sojaåsen, wasabin, ingefäran, enkelheten och inte minst användandet av alger!

Och apropå recept och japansk inspiration och eget hittepå så tänkte jag bara slänga in ett recept som helt och hållet bärs upp av antingen shoyusås eller tamari. Två lite ”matigare” sojasåser med mer umami i får man anta. Jag känner ingen jättestor skillnad mellan de två, men tamarin tenderar att vara billigare, så det är ju ett tips. Detta är en rätt jag på riktigt åt nästan varje dag i ett halvår (jag är lite utav en periodare…).

(bilden gör såklart inte maten någon som helst rättvisa)

Det hela är väldigt enkelt och riktigt beroendeframkallande gott. Först gör jag helt enkelt grönsaker i ugnen, i en gratängform. 2-3 röda paprikor skurna i stora bitar, palsternacka och morot hackade i platta rektanglar (ger mest karamelliserad stekyta), 2-3 stavar hackad selleri, några delade gul/rödlökar, hela skalade vitlöksklyftor (gärna flera klasar), och absolut inte att förglömma: tomater delade i 2 till 4 delar. 200 grader, in i mitten av ugnen i… ja i min ugn tar detta 2-3 timmar. Allt ska vändas på flera gånger medan det andra liksom badar i safterna av allting. Men, det kräver ju rätt lite ansträngning.

När palsternackan och morötterna har en karamelliserad yta och paprikan är mjuk och fint grillad så är det klart. Ätes till platta risnudlar, med shoyu/tamarisås och salladslök som jag klipper över med sax. Testa! Det är så otroligt enkelt och löjligt gott. Sojasåsen, tomaten, vitlöken och salladslöken dignar av umami och får dig att bara vilja äta mer och mer.

 

Och ah, förresten såg jag en japansk film häromdagen. Norwegian Wood (skriven av Haruki Murakami). Det kändes lite som att titta på en japansk 500 Days Of Summer (om jag minns den filmen rätt). Typ en mystisk, svår och väldigt söt ung kvinna (manic pixie dream girl), älskad av en snygg kille i allmänt snygg miljö. Vet inte om jag blev mer eller mindre sugen på att läsa någon av Murakamis böcker. Kanske gjorde inte filmmakaren hans verk rättvisa? Troligen inte. Kändes lite för ytligt. Men vill man se en romantiktragisk hipstersnygg japansk film så rekommenderar jag den starkt!

 

Och vill man öva sig lite på japansk geografi så rekommenderar jag som alltid purposegamse.com (direktlänk till ett bra spel om Japan)

Mina tips med spanskspråkig musik!

2015-08-07

Om du inte hittar låtarna någon annanstans så kan jag rekommendera http://offliberty.com/ för att kunna ladda ner filer från youtube, både i mp3-form och videoform.

 

Här kommer en salig blandning av musik på spanska från flera olika länder och tider! Alfabetisk lista, förstås.
 

Benny Moré

Kubansk partymusik från 40-50–talet. Perfekt på en somrig fest med massor av god mat när solen skiner som starkast!

Camaron De La Isla

En spansk man som sjunger med hjärtat på utsidan av kroppen. (och så snygg!) (ja trots skägget!)


 
Carlos Montoya

Den moderna flamencons urfader, för dig som (nästan) baaara vill ha spansk instrumentell flamenco med starkt fokus på gitarr och en del plingeling och klappetiklapp då och då.

 
Concha Buika

Passar bra för den som vill ha spansk (mallorcansk) flamenco med en skönt hes röst. Såg henne häromåret på Göteborgs kulturkalas, där hennes mellansnack mest gick ut på att prata om hur det suger att vara singel och hjärtekrossad. Sympatiskt! Kändes väldigt passande till hennes vemodiga sånger.

 

Estrella Morente

Letar du efter en unik blandning av klassisk flamenco och otroligt vacker arabiskinfluerad sång så är detta något för dig. Massor av fin tolvtakt och handklapp (palmas). Kul bonusfakta: Hon är gift med en tjurfäktare! Blir inte mer spanskt än så.

Helt omöjligt att bara välja en låt!

Alla amerikanska wailande artister kan ju slänga sig i väggen!

 

Och förstås Gipsy Kings, som sjunger på spanska men som är franska romer. Fantastiskt djävla rytm 1 minut in i denna låt:


Tror denna varit en hit en gång i tiden? Finns i alla fall en chans för en svensk att känna igen den.


 

Lila Downs

Mexikanska som sjunger sina egna finstämda versioner av mexikanska folksånger på albumet La Sandunga. Introt får mig alltid att fantisera ihop en filmsnutt där någon sitter i en kyrkbänk, med solens strålar strilande ner mot ansiktet genom ett hål i taket.

 

Los Amaya

Så otroligt gulliga live. Verkar lite svåra att få tag i, jag har bara hittat några videos med dem på youtube, trots att de är så svängiga! Man blir helt mjuk i kroppen. Dessutom sjunger de om karameller, och hur gulligt är inte det?

Wikipedia verkar vilja kategorisera dem som ”katalansk rumba” och det verkar onekligen vara en bra genre. Hittade även Las Grecas som verkar ha samma goa gung. Och titta på de snyggt klädda och rara bakgrundsdansarna! Känner mig lite drogad av deras röster. Lite kär blir man allt.



Mercedes Sosa

Argentinsk gigant, en folksångare av högsta rang! Rekommenderar främst albumen från 50- och 60-talet.

 

Tito Rodriguez

Puertoricanskt i samma anda som Benny Moré.

Man får gärna tipsa tillbaka på samma tema!

Kritik mot studie om p-pillers biverkningar

2015-01-07

Så. Svd tar idag upp att p-piller testas för att se hur de upplevs av de som tar dem.

Hon leder just nu en studie med 300 kvinnor för att bidra till mer kunskap på området.

– Det är jätteviktigt att undersöka eftersom den vanligaste orsaken till att man slutar med p-piller är just upplevd nedstämdhet och minskad sexlust, säger Angelica Lindén Hirschberg. Under tre månader får hälften av kvinnorna p-piller och resten placebo. Samtidigt ska de rapportera om symptom och upplevd livskvalitet.

Problemet med att studera p-piller på det här sättet är att det inte lär synas något, eller att det inte alls kommer att synas lika mycket som det gör i verkligheten. De allra flesta berättelser jag läst rörande p-piller och biverkningar, förtäljer att användarna känner av biverkningarna flera månader, eller år, efter att ett användande påbörjats, och att förändringarna kommer smygande och gradvis. Och framförallt att en markant skillnad märks när personen slutar med sina piller. Flera rapporterar om en definitivt ökad sexlust, bättre humör, och en minskning av sköra slemhinnor.

Studien borde istället testas på människor som använt pillren i säg 3 år, och sedan bör testpersonerna framförallt följas när de slutar med sina piller! Mig veterligen kan det ta alltifrån några månader, upp till 2 år för p-pillrens effekt att avta (speciellt för människor som försöker bli gravida). Alltså bör testpersonerna också testas lång tid efter att de slutat ta pillren.

– Det finns risker med p-piller, men upprepade och omfattande utvärderingar har visat att nyttan helt klart överväger riskerna. Att vara gravid och gå igenom en förlossning eller en abort är inte heller riskfritt, säger Viveca Odlind, gynekolog och professor vid Läkemedelsverket.

Detta förutsätter att allt står och väger mellan att man antingen använder p-piller, eller blir gravid och måste göra abort eller föda ett barn. Så är ju dock ej fallet, varför detta argument är totalt irrelevant när man talar om p-pillers biverkningar. Jag skulle önska att p-pillerpropagandan kunde upphöra och att fler och bättre genomförda studier gjordes. Denna nya studie kommer antagligen inte vara till någon hjälp mot den typ av propaganda som råder.

Hemgjord vegansk glutenfri matlagningsgrädde!

2014-10-10

Igår hände något fantastiskt i mitt kök som för alltid kommer sänka mina matkostnader. Jag lyckades snabbt göra en havregrynsbaserad matlagningsgrädde med enkla medel, som jag sedan gjorde min vanliga gräddsås på. Jag har inte räknat närmare på det, men om ett paket havregrädde kostar ca 10 kr och 1 L havregryn kostar ca 20 kr så är det ju ganska enkelt att förstå att man sparar en hel del.

Det fina med detta är att även glutenallergiker som vill undvika sojagrädde och inte gillar risgrädde kan göra den på renad havre!

Receptet ser ut såhär:

Mixa (jag använder handmixer) 1 dl havregryn med 1 L vatten. Sila. Häll i 2 tsk solroslecitin (finns att köpa t.ex. här, obs gratis frakt!), mixa tills pulvret lösts upp, och ha sedan i 1 dl neutral olja (jag använde rapsolja) och mixa i 30-60 sekunder till. Klart! När du kokar det kommer grädden tjockna allt eftersom. Om du tycker att såsen blev för tunn, testa att bara ha i 5 dl vatten nästa gång, och öka mängden om det blir för tjockt.

Lecitin finns både från soja och solros, så köp det som känns bäst för dig. Det används både som hälsotillskott och som emulgeringsmedel inom matindustrin. Det gör alltså att fett och vätska blandar sig med varandra så att det blir sådär krämigt och härligt som man vill ha det. En fantastisk tillgång i vegansk matlagning!

 

En burk räcker väldigt länge. Min ser ut såhär:

 

Lycka till!

 

Organiserad vardag och mindre stress

2014-10-09

Det är konstigt. För jag har varit sjukskriven för stress sedan våren 2011 nu, och jag har känt mig bättre och bättre för varje månad som gått. Sommaren var underbar och fylld med härliga och somriga aktiviteter och det kändes som att jag hade mer energi än på många, många år. Och kanske var det just detta som ledde till att jag kraschade lite denna höst. Kanske tog jag ut mig, och trodde att jag hade mer energi än jag egentligen har. Det ledde till att jag gick från att resa till en massa ställen, hela tiden vilja göra saker, och ha en massa energi, till att inte orka göra någonting alls. Jag var på randen till en depression. Fram tills den här veckan, då jag äntligen känner att det börjat vända uppåt igen.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om handfasta råd vid psykisk ohälsa, och jag står fullt fast vid de råden. Det är de punkterna som gjort att jag inte mår ännu sämre. Det här inlägget kan ses som ett kompletterande inlägg med nya saker som jag lärt mig och vill dela med mig av.

Det som skilde denna gångens fall från tidigare, var det faktum att jag började må sämre och känna mig mer stressad trots att jag använt mig av alla ovan givna råd, och det var inte riktigt likt mig. I vanliga fall brukar dygnsrytmen oftast vara boven, några dåliga nätters sömn gör snabbt att jag mår sämre, men den här gången har jag haft bra dygnsrytm hela tiden och hade därför ingen direkt vettig förklaring till varför jag började må sämre och orka allt mindre.

Min orkeslöshet hade börjat redan i mitten på augusti, men runt årets val eskalerade det. Mitt intresse och min oro för politiken bidrog helt klart, men var såklart heller inte hela förklaringen. Jag märkte att jag blev otroligt trött av sociala medier och över huvud taget tanken på att läsa nyheterna. Så min första tanke var att jag nog måste sluta intressera mig så mycket, och för så många saker samtidigt i ett enda virrvarr.

Över huvud taget har jag kommit fram till att jag framförallt saknar fokus. Jag har de senaste dagarna försökt bena ut vad det egentligen är som stressar mig, för det känns som att det hela tiden snurrar en massa saker i mitt huvud, utan att jag egentligen vet riktigt vad det är.

En sak har varit alla mina intressen. Jag brukar säga att jag har löjligt många intressen, vilket är sant. Jag valde att göra en lista över dem för att se vad allt jag egentligen har att välja på, när jag har tid och möjlighet att ägna mig åt ett intresse. Intresse definierar jag som en praktisk hobby (”verksamhet som man tycker om att regelbundet ägna sig åt på fritiden”), och/eller något som jag aktivt vill veta mer om och lära mig saker om. Saker som jag helst, om det fanns tid och jag hade energin, skulle vilja ägna ett par timmar åt dagen åt. Och det går inte, som lätt går att se vid läsning av listan (hah).

Detta blev min lista (utan inbördes ordning):

1. Att sy
2. Att måla
3. Att skulptera (egentligen två 1. Stengods 2. Cernitlera, helt olika tekniker och projekt etc)
4. Att rita
5. Att fotografera
6. Att blogga
7. Att ha sex/läsa på om sex
8. Politik (framförallt feminism, kapitalismkritik, arbetskritik, veganism, rasism och sexualpolitik… och att lära sig om varje område kräver flertalet timmar vardera)
9. Lära mig mer om historia
10. Lära mig mer om geografi
11. Lära mig mer franska
12. Lära mig mer finska
13. Titta på konståkning/lära mig mer om det (tar mest tid några dagar i januari samt mars vid EM,VM och OS)
14. Skriva poesi
15. Lyssna på podcasts/radio i sängen (tack och lov går det även att göra samtidigt som man gör annat)
16. Lära mig mer om hur man gör 1850-1920-talsfrisyrer
17. Lära mig mer om biologi/sjukdomar/läsa på om hur man sköter sin hälsa
18. Göra musik (i Reason, spela gitarr, och sjunga + vill lära mig trummor) + spelar in ljud
19. Lyssna på musik/leta ny musik
20. Spela The Sims
21. Titta på dokumentärer/program man lär sig saker av
22. Virka
23. Pyssla med pärlor
24. Läsa böcker/tidningar
25. Experimentera med matlagning.
26. Ta långpromenader (inte direkt som träning utan mer där man strosar runt och funderar)
27. Jogga (är något som jag iaf försöker börja med att göra regelbundet)
28. Städa/plocka/möblera om (tycker det är rogivande och mysigt)
29. Lära mig mer om/memorera mer om bovidae
30. Hänga på internet (sociala medier som facebook, twitter och läsa bloggar och artiklar) (det jag slösar mest tid på… inte helt oväntat)

Detta är saker jag ägnat timmar åt i perioder, det växlar kraftigt och jag har ofta flertalet projekt inom varje område. Dessa projekt ligger här och var i min lägenhet och väntar på att bli färdiga. Jag kommer att tänka på dem lite då och då, men för det mesta snurrar allting bara omkring i en obegriplig röra i mitt huvud, så nästa steg blir att också göra en lista över alla projekt inom varje område, men det får nog stanna i min nya projektbok istället för här på bloggen. Här är en ful och dålig bild på framsidan till min projektbok. Gjorde ett litet roligt kollage som inspiration:

En annan grej, för att hitta fokus och struktur, har varit att på allvar börja använda googlekalendern. Jag kände till den sedan innan men tyckte mest den kändes rörig och jobbig. Men nu har jag satt mig ner och verkligen specialanpassade designen till något som just min hjärna begriper, och lagt in tider att passa och aktiviteter som jag behöver komma ihåg. Ett fel jag gjort länge, dvs hela mitt liv, är att inte ha ett samlat bra schema, utan skriva ner saker lite här och var, lägga ett papper här och var, men mest bara hålla allting i huvudet. För att sedan hela tiden gå och fundera på om det är något jag glömt (men jag glömmer aldrig, eftersom jag neurotiskt kontrollerar saker hela tiden). Planen överlag har helt enkelt varit att ha så lite i huvudet som möjligt, och istället föra ner det på papper.

Och viktigast av allt: Jag har lagt in vila i mitt schema. För vila utan dåligt samvete, utan ”men jag borde ju” är något som jag är riktigt dålig på. Trots att jag är sjukskriven! (eller kanske just därför?). Så just nu känner jag mig mycket lugnare.

En annan sak är att jag alltid varit tidspessimist. Jag har på något sätt alltid tänkt att allt jag gör, oavsett vad, tar en timme. Varenda liten aktivitet. Så om jag ska göra flera saker i följd kommer det alltså att ta tre timmar om det är tre saker, istället för kanske en timme. Så nu schemalägger jag allting jag gör, från slösurfning, till duscha, till promenader, för att se hur lång tid saker i regel oftast tar, så att jag har en mer realistisk tidsuppfattning och ser att jag hinner mer än jag tror. Det blir också tydligare när jag har och när jag faktiskt inte har tid.

För mig har det varit viktigt att hitta fokus och lugn för att kunna genomföra fler av mina intressen och under längre koncentrerad tid än vad jag gjort tidigare, eftersom jag har så mycket jag vill hinna med innan jag dör. Det känns som att jag kanske kan nå det nu. Idag stod det på schemat att blogga mellan kl 11-14:30, och det är precis det jag gjort (med några avstickare till sociala medier förstås, men jag jobbar på det, ok!). Tanken är också att jag ska sluta om jag inte hinner mer den dagen och fortsätta senare. Bara lämna saker. Jag måste inte skriva klart. Jag måste inte läsa klart. Jag måste inte göra klart. Jag tar det vid nästa pass.

+ jag har också börjat använda tre webbläsare. Firefox för allmänt surfande och sociala medier, chrome för tv-tittande, och opera för bloggande.

Förhoppningsvis kommer det här funka. Hör gärna andras funderingar om organisering och strukturering av sin vardag!

10 anledningar att ÄLSKA Rederiet!

2014-08-06

318 avsnitt. 10 år. Detta är ett rent och skärt hyllningsinlägg. Ett vilt passionerat hyllande inlägg. El passione. Det bara måste göras, för det förtjänar detta svenska mastodont-TV-mästerverk!

Det första man frågar sig i vuxen ålder när man tittar igenom en serie man såg som liten är förstås: Är det bara nostalgi, eller finns det en reell kvalitet i Rederiet? Och jag kan säga, att det är reell kvalitet!

Antagligen har jag inte sett de första avsnitten som barn från 1992 då serien började, men minns ändå en hel del från de tidigaste säsongerna. Inte heller såg jag färdigt ända fram till våren 2002 då serien lades ner. Men. Som så många andra har jag plöjt hela, ja hela, serien efter att den äntligen Äntligen ÄNTLIGEN lades upp på SVTs Öppet Arkiv! Överlag skulle jag faktisk vilja påstå att jag faktiskt haft större behållning av serien som vuxen, än vad jag hade som barn. Den har blivit ännu bättre. Att förstå nyanserna i konflikterna, speciellt kampen mellan kontoret (med maktgalna kapitalister) och arbetarna till exempel. Som liten var det mest skräck och rädsla. Idag ser jag verkligen briljansen. Men nu till listan. Alltid en lista.

1. Världens bästa vinjett.
Alltså kolla här nu. Musiken. Så pampig, så stark, maffig och effektfull, den riktigt sätter sig i kroppen. Den rammar rakt in i en, som en… ja, som en… Som en stor jävla finlandsfärja! Man kan stampa omkring till den, och rycka med armarna högt upp i luften som en dirigent, duh-duh-dudududu-duh-duh-dudududu-duh! Den har allt i ett. Passion, glädje, skräck och sorg! Drama helt enkelt. Vinjetten är en viktig del av hur man känner inför en serie, det ska vara bra redan i början, och det är den! Sen kan man ju inte låta bli att älska de otroligt fula inklippningarna av skådespelarna som rullar förbi nere i kanten. Får en varm trygg känsla i magtrakten där ångest vanligtvis brukar landa. Underbart!


2. Bechdel, Bechdel, Bechdel och omvänd Bechdel!

Kvinnor med karriär och andra bekymmer än män behöver man inte gå långt för. Vi får se många både yngre och äldre makthungriga, karriärslystna, galna och rejält onda kvinnor. Samt att de väljer yrken som VD, maskinist och kapten. Samtidigt får vi se gråtande män, även de i alla åldrar, som pratar mycket med varandra, om sina relationsproblem framförallt. Något som verkligen fattas i media i stort! Den äldre maskinisten Gustav är en fantastiskt viktig karaktär när det kommer till manlig representation på känsloområdet. Han bryr sig verkligen om sin familj och sina relationer! Speciellt sina kärleksrelationer.

Ska vi sedan snacka jämställdhet i form av hur mycket manskroppen respektive kvinnokroppen objektifieras så ligger Rederiet riktigt bra till! Titta bara så många bara överkroppar! (respektive inga nakna kvinnobröst, någonsin). Med andra ord klarar inte Rederiet bara Bechdeltestet, utan Ling0ntestet också!

Och det HÄR liksom?! Hej dominans. Haha.

 

3. Diskbänksrealism.
Grå diskbänksrealism (toppat med lite överdriven drama förstås). Åh som jag älskar det. Det regnar. Det är grått och trist och kallt för det mesta. Precis som det är på riktigt. Vardagliga miljöer, något vanliga mänskor kan känna igen sig i, både i glädjen och sorgen. För mig som åkt mycket båt är det hela väldigt realistiskt (de har till och med lagt in brummandet från båten i scenerna som utspelar sig på båten!!!). Vilket leder oss till punkt numerooo…

4. En för mig jätteviktig personlig anledning, och troligtvis helt irrelevant för alla andra.
Mina föräldrar kommer från Finland dårå. Mycket av mina tankar som barn kretsade kring att åka till Finland och det var något som jag tyckte mycket om, så jag längtade ofta dit. Jag åkte till Finland främst under vinter- och sommarlov som barn. ”När, när, nääär ska vi åka till Finland?” var en frekvent ställd fråga som jag gillade att tjôta hål i hôvvet på mina föräldrar med som barn. Och själva åkandet på båten, med godis, bollhav och nya lekkamrater var en stor del av nöjet, så det är väl kanske inte så konstigt att jag har en extra dragning till Rederiet som serie.

Att titta på Rederiet var och är kanske någon slags tröst, eller bara en skön känsla av något som är hemma och välbekant. Jag vet hur det luktar där på båten. Eller hur det luktade, för nuförtiden får man ju inte röka inomhus. Men , under tidigt 90-tal, då luktade det cigg. Cigg och billig pissöl, kanske lite tantparfym som någon köpt från taxfreen, och såndär kafeteriamat med potatismos, köttbullar och brunsås. Kanske de mest gemytliga dofterna som finns på detta jordklot. Jag förnimmer också rasslandet och plingandet från spelautomaterna, där man betalade i finska mark. Fotstegen mot de mjuka heltäckande mattorna i de trånga korridorerna på väg mot hytten. Det där läskiga hårt sugande ljudet från toaletterna som alltid fick mig att tro att jag skulle sugas med ned i hålet. Den friska brisen från havet. Det vita skummet i det mörkblå vattnet längs med båten. Det höga brummandet som tillsammans med vågorna vaggade en till sömns. Bensindoften, det skumma gulgröna ljuset, och vrålet när alla lastbilarnas motorer gick igång på bildäck. Det hela ligger mig helt enkelt väldigt varmt om hjärtat.

5. 90-talsnostalgi.
Nästan alla stora svenska skådespelare (eller som senare blev stora) har vid något tillfälle varit med i Rederiet, så man känner sig trygg. Dessutom är det roligt att se hur de såg ut 20 år sedan. Extra plus för gamla tegelstenar till mobiler, stora klumpedunsdatorskärmar och gamla rosslande modem. Myspys.

Förutom allt detta så är Rederiet en fantastisk uppvisning i vidrigt 90-talsmode som vi garanterat inte vill ha tillbaka i någon käck retroform, varken när det kommer till kläder eller frisyrer (möjligtvis sektElins tröja, iofs).

 

6. Representation av minoriteter, som homosexuella, bisexuella, polys och rasifierade (ickevita).
Med risk för lite spoiling, så måste jag ändå nämna bröllopet mellan två homosexuella personer. Detta var det första i sitt slag på svensk tv vid sin tid, och det är en historisk händelse. Bland annat QX skrev om det (obs, spoiler om vilka det är som gifter sig). Inte bara bröllopet utan det faktum att det över huvud taget förekom homosexuella personer, dessutom flera stycken, av olika kön, och under en längre tid, så att befolkningen fick en chans att lära känna dem och se att de var människor precis som alla andra. Bara det faktum att två män skulle kyssas var stort (återigen, spoiler), klipper förtäljer bland annat hur en kristelefon upprättades:

När det kommer till biten med rasifierade (ickevita) karaktärer så har jag som ickebrun person förstås en sämre förmåga att avgöra hur bra representation det faktiskt är, men, det är i alla fall värt att berätta att serien har flertalet komplicerade ickevita karaktärer varav ingen kan räknas som brottsling (förutom säkert någon sverigedemokrat som skulle vilja kalla den papperslösa kubanen för brottsling). De karaktärer jag minns är en skönhetssalongsägare, ett barn, en jurist, en sekreterare, en civilingenjör och framförallt väktaren Emilio som skildras som en känslig kille som gillar att läsa böcker (istället för någon slags machostereotyp). Dessa personer har nästan alla stora och viktiga roller i serien, skulle jag säga.

I bakgrunden cirkulerar också flertalet statister, till exempel i personalkafeterian, med ungefär proportionerlig fördelning av vad man kan anta skulle ha förekommit i verkligheten. De kunde självklart varit fler, men det är alltid något. Bättre än vad vi sett i exempelvis den amerikanska serien Girls hittills.

De enda som verkligen skildras riktigt skitdåligt är ryssar, de är nämligen alla onda, mer eller mindre.

I övrigt skulle jag säga att även bisexualitet och viss form av poly representeras (person som visserligen är otrogen, men för att hen inte kan välja och säger sig älska båda, mer poly än vid vanliga otrohetsdraman, skulle jag säga).

7. Klasskamp på bästa sändningstid (när det sändes på 90-talet).
Som jag tog upp tidigare, skildrar Rederiet en hel del av konflikten mellan ett kontor och arbetarena som kontoret styr över. Demonstrationer och strejker genomförs, och facket nämns ofta. När Dahléns (själva rederiet) funderar på att ta in konsulter och sänka lönerna för städerskorna protesteras det vilt på båten. Man får helt enkelt se hur överklassens beslut påverkar det vanliga folkets vardag, något många vanliga människor kan känna igen sig i. Allt är liksom ganska… politiskt, hela tiden.

8. Äldre människors kärleksliv.
Serien har ett flertalet äldre människor (alltså äldre än medelålders) med lika spännande relationer som de yngre karaktärerna. Nyförälskelsen, svartsjukan, kärleken och alla problem som kommer med den ges lika stor vikt oavsett åldern på personen, och det vill jag lova, är uppfriskande! Nog skänker det också hopp inför framtiden för yngre människor, som tror att det där med kärlek är något som ska vara överstökat efter 30 eller något.

9. Uppvisning av svensk vit heder.
Tidigt i serien skildras ett perfekt exempel av svensk vit heder, där två vuxna människor väljer att ha en relation tillsammans, men där bara kvinnan får skammen. Något som alla som växt upp i vita samhällen i Sverige kan känna igen sig i, men ibland glömmer bort. Kan vara bra och lärorikt att komma ihåg, när det strösslas med anklagelser mot folk från andra länder, kulturer och hudfärger.

10. Komplexa och utvecklade karaktärer.
Eftersom serien är så lång så hade författarna lång tid på sig att utveckla varje person, och det uppskattas. De känns som riktiga människor (i dramaformat, såklart). Ett bra exempel är återigen… Gustav. Avslutar med två klipp där han BARA säger sitt karaktäristiska… Hörredu!

ps. Det finns bara ett sorts lajv jag skulle kunna tänka mig och vara med i, och det är fan ett REDERIETLAJV!

ps 2. Fan vad sugen jag blev på att se om hela skiten igen nu. Ååååh, Rederiiiiet!

Recension av porr för fittbärare – Lance Hart

2014-07-15


Som alla redan vet, så är all bdsmporr man kan hitta på internet rätt dålig, om det inte är amatörporr. Det jag tänkte tipsa om nu innehåller också en del löjliga attiraljer och kläder, rätt kasst skådespel och porrstön. Det är med andra ord långt ifrån perfekt, och det är såklart mest regisserat utifrån en mans fantasier. Det enda som egentligen är bra är att det är ”femdomporr” där den undergivna kukbäraren är snygg. Snygg, vältränad och fräsch! Och det är vi ju inte bortskämda med.

 

 

Lance Hart driver ett eget företag och har ett konto på xhamster där han lägger upp små teasers av längre produktioner. Det är av otroligt varierande kvalitet. Men orkar man kolla igenom det så kan man hitta en del mer intressanta grejer. Kanske kan vara värt att titta på om man gillar pegging (strapon-sex), förnedring eller bara något… annorlunda. Och han stönar och njuter alltid i alla fall. Inte ofta man ser en kukbärare som har sex med fittbärare göra det. Det finns även några ”behind the scenes”-klipp, som ger intrycket av att alla har det kul och mår bra på inspelningsplatsen.

Han har även ett twitterkonto, där han alltid creddar sina fittbärande motspelare, samt lägger upp heta gymbilder på sig själv (och ganska många bilder med sina katter…).

Några smakprov:

Pyttipannalasagne

2014-07-13

Eftersom jag har lite ont om stålar så bidde till att laga mat av det jag hade hemma. Som tur var så visade det sig att jag hade massvis med bra ingredienser hemma för att göra ca världens godaste pyttipannalasagne. Så nu måste jag bara skriva ner receptet.

Ca:
1-2 dl torr sojafärs (sån man kokar, det var allt jag hade kvar)
1-2 dl röda linser (allt jag hade kvar där med…)
1-2 dl quinoa

Detta kokade jag tillsammans tills allt var mjukt (ca 20 min), och sedan hällde jag av det i en sil och pressade ut vattnet. Därefter stekte jag det med svartpeppar, vitpeppar, paprikapulver, givetvis salt, några droppar rökarom (!), lite japansk soja, 3 msk äppelcidervinäger, och eftersom jag inte hade någon tomatpuré hemma tog jag ca 1 msk av min hemgjorda ”misslyckade” (men goda) tartex som jag gjort några dagar tidigare. Det visade sig vara ett riktigt mästerdrag. Efter att allt stekts lite torrare rörde jag ner hackad färsk persilja, tre mindre grovhackade vitlöksklyftor, ca 1 dl fryst spenat och 1 paket krossade tomater.

”Tartexen” görs såhär:
Ta en liten kastrull och sätt den på högsta värmen. Häll i ca 1 dl neutral olja. Ha i svartpeppar, vitpeppar, paprikapulver och chili. Låt kryddorna kokas några minuter och rör om. Häll ner ca 1 dl bjäst och 2 msk tomatpuré. Rör om tills allt löst upp sig. Sen är det klart. Att man kokar kryddorna i olja, dvs i princip friterar dem, framhäver smakerna oerhört mycket och ger en väldigt ”matig” smak.

Till färsen hade jag även en stekt hackad lök och en stekt hackad grön paprika. Allt rördes ihop och varvades med lasagneplattor. På toppen hällde jag ut ett paket havregrädde, med lite mer bjäst, svartpeppar och flingsalt strösslat över hela ytan. Sen inne den normala tiden i ugnen och ut kom en fantastiskt välsmakande skapelse. Omnomnom.

 

(och titta, idag tog jag väl en acceptabel matbild?!)