Jag blev inte en björn när jag blev stor

2018-07-01

 

 
Året var 1987, när jag föddes i fel kropp. Nej, jag menar nu inte att jag är en transexuell person, men kanske transanimalisk. Kanske skulle jag egentligen fötts till en björn.
 
För, när jag var liten, fem år gammal eller så, frågade jag en dag min mamma med stor besvikelse i rösten ”Men, ska jag inte bli en björn? Inte ens när jag blir stor?”. Det var i det närmaste ofattbart, att min självklara transformation skulle utebli. Min mänskliga mamma gjorde förstås sitt bästa för att bota och lindra olyckan som drabbat mig, så hon sydde mig en märklig spökliknande björndräkt med rostbrun päls, runda Musse Piggöron och två mörka gapande hål till ögon. Det kan vara den bästa uttrycksformen för mitt egentliga jag som någonsin skådats – en otäck, felskapt björn.

Bara några år senare drömde jag istället ofta mardrömmar om nätterna, om björnar som jagade mig, som väntade utanför min sovrumsdörr, och den en gång så starka kopplingen till mitt förmodade hemrike tynade sakta bort. Det blev nog enklare så, att få avstånd till mitt eget släkte, eftersom jag ändå aldrig kunde bli som dem. Problemet var nu bara det att jag ju inte kunde bli som människor heller. Känslan av att inte höra hemma upphörde inte, även om tanken på mitt björnjag gjorde det.

Tänk så mycket enklare det hade blivit, att först födas som ett mänskobarn, gå på dagis, äta lördagsgodis, titta på tecknade filmer, ha sommarlov, och kanske till och med gå färdigt mellanstadiet, men att där någonstans, skulle sakta men säkert en mjuk brunaktig päls börja växa ut ur min tunna vita hud. Jag skulle bli bulligare och större, och först skulle det kanske vara en förvirrande känsla, rentav skrämmande, att skåda utväxten av de runda luddiga öronen på mitt huvud, och den stora svarta nosen formas i mitt ansikte. Men när förvandlingen var färdig skulle allt framstå som ytterst förståeligt för alla, som en alternativ pubertet. Jag skulle en dag äntligen få kliva ut i skogsbrynet, tacksamt vinka adjö till mina mänskliga föräldrar, och vandra iväg i horisonten för att nu leva med mig själv, mitt riktiga liv. Jag skulle lämna detta för björnar allt för komplicerade mänskoliv, med allt finkalibrerande av par- och vänrelationer, stressen över alla räkningar att betala, att ha en karriär, och andra diverse mänskliga livsmål som jag ständigt misslyckas med att lösa, med min inneboende björnlogik.

Nej, något gick fel i min skapelseprocess, saker blandades ihop under mitt sammansättande. Jag skulle egentligen lufsa runt, stor och rund i skogen med dess läkande tystnad, äta mina för björnar angivna mängder bär, lägga mig bekvämt i en mörk djup håla om hösten och sova mig bort genom hela den kalla vintern så som björnlivet påbjuder. Något säger mig att jag hade varit oerhört mycket bättre på det. Men ibland blir vi kanske aldrig det vi egentligen är, vi bara fastnar där, någonstans mitt i, i väntan på. Kvar i en rostbrun björndräkt, kikande ut ur dess mörka gapande hål till ögon.

Överlevnadstips till ”needy” otrygg-ambivalenta personer

2018-01-28

Först och främst: Förlåt dig själv.

Såhär. Du valde inte det här. Du valde inte att bli sån här. Din uppväxt och dina erfarenheter under livets gång har gjort dig sån här. Om och om igen har du traumatiserats och trasats sönder, men med mer kunskap kan du skydda och bygga upp dig själv. Du kommer bli bättre och bättre på det. Du är inte körd, eller trasig för evigt. Även du kan bli tryggt anknuten. Men när det ibland går fel på vägen, du kanske hänger kvar lite för länge i en relation, du kanske hör av dig några gånger mer än du tänkt, eller går in i en relation med en undvikande igen: Förlåt dig själv. Känn medkänsla med dig själv, visa dig själv förståelsen att det är svårt att förändras, och att det måste få ta tid. Ta ett djupt andetag, och håll ut.

Att vara ”needy”, ”klängig”, behövande och känslosam är tydligen det fulaste som finns idag. Nästan alla dejtingtips jag någonsin läst går ut på hur du som ambivalent ska spela sval, cool och ickebehövande, så att du ska kunna locka till dig och behålla en undvikande person. Deras beteende sätter normen för vad som är okej och önskvärt. Sluta med det. Sluta köpa konceptet, för det bygger på skam, och på att det är mer rätt att vara undvikande än ambivalent. Och det är inte sant. Du ska inte skämmas mer för att du har behov.

Någonstans läste jag ”You’re only as needy as your unmet needs”. Och det är så sant för en ambivalent. I en relation med en undvikande kommer du alltid ses som orimligt behövande, fast du är helt normalt friskt och rimligt behövande, eftersom undvikande personer inbillar sig att de inte behöver någonting alls. Men det är ju helt enkelt inte sant. Varför går de då över huvud taget in i en relation?

För om undvikande inte behövde något, varför blir de, enligt forskningen, extremt sällan tillsammans med varandra? Det hade ju varit så smidigt, att vara ihop med någon som behöver lika lite som de själva, eller hur?

Men alla människor behöver. Det är en mänsklig och rimlig sak. Undvikande kan inte bli tillsammans med varandra, och de blir inte tillsammans med trygga, för trygga står inte ut med deras avståndstagande. Nej, undvikande behöver någon som känner en starkare passion och håller fast i dem, någon som är kittet i relationen, håller ihop det hela. Undvikande behöver ambivalenta. De behöver dig. Men när du börjar bli mer trygg, kommer du inte ha tålamod med att spela med på deras regler längre heller. När du beter dig mer tryggt, kommer relationen inte att hålla. För du ska inte vara hela kittet, det ska du vara tillsammans med en partner.

Men så undrar du, varför blir då inte två ambivalenta ihop med varandra, det borde ju kunna bli helt underbart, där båda vill ses jättemycket och har förståelse för närhetsbehov och så vidare? Tyvärr fungerar det inte särskilt ofta heller. Det som händer är oftast att en av personerna blir den mer undvikande, och det beror på att otrygg attraktion baseras på distans.

Som ambivalent så dras du till känslan av distans, för det är så du lärt dig att kärlek ska kännas. Du tror att du vill ha närhet, men egentligen söker du distans, och hamnar därför om och igen med undvikande, som kan ge dig det. Att komma för nära är läskigt och känns påträngande (om det är en annan ambivalent som närmar sig dig), eller så känns det bara tråkigt och gnistlöst.

Med otrygg anknytning måste man bygga om sin bild av hur kärlek ska kännas och vad kärlek är. Det där pirret i magen du letar efter, kan rätt ofta visa sig vara en stark ångest i efterhand. Vet du hur kärlek utan ångest kan kännas, egentligen? Kanske är det dags att ta reda på det och utforska nya upplevelser av kärlek.

Alla former av otrygg anknytning grundar sig egentligen i samma starka ångest och rädsla för att bli övergiven, men man har olika strategier för det. Om man vet det, och kan se utanför sig själv, att en person som triggas kommer hantera den ångesten med sin strategi, som kanske är motsatt av din, gör det lite lättare att inte ta det personligt. Det blir helt enkelt varken särskilt lätt eller bra om den enas strategi är att dra sig undan, medan den andras strategi är att söka närhet. Eller när en person växlar väldigt mycket och oförutsägbart med sin strategi. Det blir svårt att relationera. Den här ständiga dragkampen mellan närhet och avståndstagande kallas ibland för The Anxious-Avoidant Trap, läs mer om den här.

Den första bilden i det här inlägget är menat lite på skämt och lite på allvar kan man säga. Självklart är det inte hälsosamt att kräva någons fulla uppmärksamhet dygnet runt, men för en undvikande kommer till och med de grundläggande behoven att låta som att du begär hela deras värld. Därav: Lika bra att säga att du vill ha ”allt” direkt, och skrämma bort dem! Du har blivit expert på att anpassa det du säger och gör för att fånga och till viss del behålla en undvikande. Men om du ska sluta triggas så vill du ju inte det längre, eller hur? Så det bästa tricket är att sluta låtsas som att du inte har några behov. Nu är det dags att göra motsatsen! Våga vara ”jobbig” och ”krävande”! En trygg person kommer antagligen stanna, och tycka att du är helt rimlig när du vill prata om dina känslor kring relationen, ha fysisk kontakt och umgås.

Att agera tryggt är att erkänna dina behov, respektera att de är rimliga och hälsosamma att få tillfredsställda, och att kommunicera dem. Det här kommer antagligen skrämma bort en partner eller potentiell partner om den är undvikande, men vet du vad? Det är lika bra, för det kommer aldrig fungera med dem ändå. Du kommer alltid ha känslan av att vara ”för mycket” med dem. Och det vet du redan någonstans.

Konkreta saker som gjort mig mer trygg är:

1. Läsa allt jag kommer över om anknytningsteori, för att igen och igen påminna mig om vad det är som händer och varför. Läs först Vi är våra relationer av Tor Wennerberg och fortsätt gärna med Själv och tillsammans av samma författare. Lev som du vill och inte som du lärt dig av Jeffrey Young och Janet S Klosko är en riktigt bra bok för mer konkreta övningar som gynnar många med anknytningsproblem, och mer utöver det.

2. Meditation vid ”anknytningsattacker” (tillfällen då man känner hur man faller ner i en mörk spiral av katastroftankar). Det hjälper mig att bli bättre på att snabbt upptäcka ångest i kroppen och att jag faktiskt har katastroftankar just då. Det hjälper mig att se att jag är triggad, att lugna ner mig, och säga till mig själv att jag inte håller på att dö för att en relationstråd känns skör eller ostabil för tillfället. Jag läste Eckhart Tolles Lev livet fullt ut, den är bra men något flummig säkert för många, men det finns förstås mycket litteratur på ämnet, så hitta något som passar dig.

3. Att lära mig leva lycklig som singel innan jag går in i en ny kärleksrelation. Alltså. Bygg upp ett fullt liv utöver relationer. Ambivalenta är överdrivet fokuserade på relationer (medan undvikande ofta är överdrivet fokuserade på karriär). Hitta en balans, men bygg framförallt på dina intressen och dina andra relationer till släktingar, vänner, kollegor, grannar osv. Se att det finns mer kärlek att få på fler ställen, du är inte komplett ensam och kärlekslös om din nästa relation också går dåligt. Även här hjälper meditation också med tacksamhetsövningar, och att acceptera att livet förändras, och att du får ta saker mer som de kommer. Katastroftankar kommer liksom inte hjälpa. Din kärleksrelation kanske tar slut, och då har du ett väldigt bra liv i alla fall, för det har du byggt upp. Kärleksrelationen är bara en del av det, en bonus. Hela din värld kan aldrig rasa mer pga en kärleksrelation, för att den helt enkelt inte längre är hela din värld. I och med det blir det heller inte så läskigt att gå in i en relation som du kanske senare mister, utan ett äventyr på vägen som är livet. Bra va?

4. En lång lista över vad jag söker i en partner. Hur det ska kännas, hur personen ska få mig att känna mig. Forma en ny bild i huvudet av hur en trygg kärleksrelation faktiskt skulle kännas. Respektera att andra kanske också har, iaf en mental, kanske ibland omedveten, lista. Om de drar sig undan eller gör slut, analysera inte så mycket över om du gjorde något fel, om du vet med dig att du faktiskt inte gjorde något speciellt, konstatera bara att ni inte passar med varandra av någon anledning som den kanske såg tydligare än du. Det finns många andra där ute som passar dig, som du nu kan lägga fokus på istället!

5. Hänger lite samman ihop med punkt 4, men, jag har en lista över mina varningsflaggor. Vad har jag lärt mig från förut, vad ger mig en dålig känsla i magen? Lyssna på de känslorna vid tidig dejting och se dem som grundregler, som krav som ska uppfyllas, och vara mycket hårdare på det. Det kan vara t.ex. att personen ska ta initiativ ungefär lika mycket som jag, för att det gör mig tryggare och mer bekräftad, och gör den inte det så avslutar jag relationen. Kan personen inte ge mig det jag behöver så är vi inte gjorda för varandra.
Jag slösar inte längre min tid på oengagerade personer. Jag vill inte längre ”vinna över dem” och få dem att ändå gilla mig, jag tappar intresset snabbare.

6. Dejta mycket långsammare. Vi otrygga får ofta den där ”gnistan” och vips är vi i en relation, men hur bra brukar det gå? Lär känna en persons sidor ordentligt, och har du problem med att du fäster dig snabbt vid en person om du är fysisk med den – avstå tills det känns tryggare och stabilare.

7. Känn en styrka och stolthet. Du förtjänar att få dina behov uppfyllda, och den som inte är intresserad av att göra det kan dra. De behöver inte. Och du behöver inte dem. Det är inget fel i att behöva. Det är rimligt!

För dig som känner behovet att veta mer och diskutera anknytningsteori, gå gärna med i facebookgruppen Anknytningsteori!

Några bilder att spara ner och ha som skrivbordsbakgrund kanske:

Världens godaste veganska majonnäs

2017-04-18

1 dl osötad alpro sojamjölk
2-2½ dl neutral olja
1 tsk salt
1 krm senapspulver (jag använde Colman’s)
1 krm kala namak/svart salt för en lätt äggsmak
1 krm paprikapulver
1 krm finmald svartpeppar
1 kork/1 tsk ättiksprit 12%

Mixa ner oljan i en tunn stråle i sojamjölken med stavmixer. När den tjockat till sig lite kan du hälla i kryddorna och sist ättikan, så blir den ännu tjockare.

(Om det inte fungerar beror det på att du har en oduglig stavmixer, det hände mig! Kan även vara svårare om oljan är rumstempererad och sojamjölken kall, låt mjölken stå framme en stund i sådana fall.)

Sverigefinnarnas dag och mer finsk musik!

2017-02-24

Detta inlägg får illustreras med en bild från Finlandsfärjan på väg mot Helsinki (eller kanske Sverigebåten, som man säger i Finland… Som Sverigefinsk blir det svårt att säga rätt…).

Nu var det några år sedan jag skrev om finsk musik senast på sverigefinnarnas dag, och nu har jag ju faktiskt hittat en massa mer, så nu är det dags för ett nytt inlägg! Denna gång tänkte jag dock inte begränsa mig till musik endast på finska, då det finns mycket bra (ny) musik från Finland även på andra språk.

Till exempel Vasas Flora Och Fauna som ju faktiskt sjunger på finstämd finlandssvenska! De verkar inte helt okända i Sverige, vilket ju är väldigt kul, då det inte är precis vanligt att finsk musik når ända hit. Jag blev ganska förvånad när de började figurera i sociala medier, eftersom jag fått rota i djupa vrår på youtube efter det mesta som jag hittat:

Även Månskensbonden sjunger på finlandssvenska. Tror till och med att han bor i Göteborg numera?

Någon som däremot gör musik på engelska är Jaakko Eino Kalevi. Även han verkar faktiskt en del känna till i Sverige numera. Roligt!

En av de bästa melankoliska poplåtarna låtarna jag hittade 2016 är av Rami Vierula, som också går under namnet 23:23:

Han har även ett (väldigt melankoliskt) album helt på finska som går att hitta på bandcamp:

Lake Jons känns väldigt… modernt 2010-tal och har ett mer luftigt hipstrigt folkpop/rock-sound:

Lite gladare och lite mer… åttiotal är D.I.M.H:

Och så lite dansig kommersiell Zara Larsson-aktig musik:

Och:

Younghearted sjunger däremot mjuka kärlekssånger, som den här där refrängen betyder ”Om du är min så är jag din”:

Valtter Vin kör synthig pop på finska:

En annan stor favorit är Iisa Pykäri (med I, inte litet L), med sin gulliga och ibland drömska elektronikapop, som förut var en del av gruppen Regina (som jag skrivit om tidigare), men som nu släppt eget:


Hon har även varit med i den här lite triphopiga låten med Gasellit:

Sedan måste jag faktiskt återigen tipsa om finsk reagge. Ja det låter ju spontant som en väldigt dålig idé, men finsk reagge är faktiskt riktigt bra! Finska gör sig dessutom väldigt bra i denna genre av någon anledning, mycket bättre än svenska. Låter som ett språk från ett mer fjärran land plötsligt.

Raappana:

Avslutar med helt elektronisk musik, till att börja med denna goa gamla 90-talsraven av JS16 som också producerat Bomfunk MC’s (vilket verkligen hörs):

Och så lite mer (gammal) ordentlig hård svart techno av Leo Laker:

Världens enklaste veganska kikärtspannkaka

2016-03-06

 

Älskar när mat är både billigt, gott, snabbt och relativt nyttigt!

Du behöver:
2½ dl kikärtsmjöl (rekommenderar att kolla typ orientlivs eller liknande för mycket billigare pris)
1 dl potatismjöl
1 tsk salt
3 dl vatten (tänk på att ha i mer salt om du har i mer vatten)

Vispa ihop. Låt en teflonstekpanna bli riktigt varm. Häll i massor av olja, 3 msk minst, och häll i 1 dl smet utan att vicka på pannan så blir de såhär små, tjocka och fina. Vänd när kanten börjar bli brun och fin och stek andra sidan. Klart!

Recension av feministisk porrfilm – Female Fantasy

2016-01-07

Så, det har dykt upp en ny film på den feministiska porrhimlen. Female Fantasy. 11 minuter lång av regissörerna Alicia Hansen och Zara Kjellner. Jag vill gilla den här filmen. Jag vill kunna säga att den är bra och kunna tipsa andra feministisk-heteroporrtörstande individer om något riktigt bra, men tyvärr. Om jag ska sammanfatta filmen riktigt kort så är det väl ungefär såhär: Vit smal tjej onanerar.

Betyg: FETT UNDERKÄNT.

Hur avgör man om en porrfilm är bra? Genom att att man blir upphetsad såklart. Och möjligen att den väcker fantasier vid ett senare tillfälle. Blev jag upphetsad? Nej (fantasierna kanske kommer, vem vet). Men det är ju väldigt subjektivt, och behöver såklart inte betyda att den inte är upphetsande för andra. Och den kan ju fortfarande för all del vara feministisk, vilket ju är en viktig poäng med den här filmen. Så är den feministisk? Njaäe.

 

Så, hur avgör man om en film är feministisk då? Här skulle jag vilja börja med att ta mitt egenskapade test, Ling0ntestet, till hjälp:

1. Minst lika många och långa scener med en manlig rumpa/kuk för varje kvinnlig bröstvårta/fitta som visas (kan väl för all del lägga till ”njutande ansikte” där också)
2. … i lika tilltalande ljus/vinkel/sammanhang
3. … som inte är på skämt!

Självklart måste man inte vara totalt Hitler med sekunderna på varje del, men den här filmen kommer inte ens upp i närheten av samma antal sekunder eller minuter på varje skådespelare.

I en intervju i Verkligheten i p3 pratar skaparna om att de ville att en tjej skulle få makten att ta plats i det offentliga rummet. Det har de lyckats med till viss del. Men på ett sjukt krystat sätt.

Sedan har filmen tyvärr exakt samma problem som alla andra både vanliga och ”feministiska” porrfilmer jag sett. Ni som har läst min blogg förr får ursäkta upprepningen men: Avsaknad av fokus på manskroppen. Hans ansikte, bröstvårtor, hals, rumpa, rygg, händer, lår, KUK (!). Hans stön. VART är allt MITT ögongodis?

Jag har klippt ut scenerna med killen så ni inte missar dem (blinkar man så missar man honom, typ). Och för att tydligt visa vad som är hela problemet.

 

Lite ansikte i början, så vi vet hur han ser ut. Snygg kille!

Synd att det här typ är allt vi kommer att få se av honom i resten av filmen.

Hans rumpa blinkade förbi så fort att jag hade svårt att ens hinna klippa ut en vettig bild! Och det var ju inte det mest smickrande filmandet jag sett av en rumpa direkt. Den är säkert fin egentligen!

Oooch pyttelite av hans lår. Så lite att det är svårt att avgöra vems det egentligen är ens.

 

Resten av filmen är en kavalkad av typ följande:

 

Min spontana tanke var väl ungefär ”ÄMEN HÄRREGU kan jag få slippa se fler nakna stönande tjejer på film!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!1”. Alltså verkligen? I ”feministisk” porrfilm 2015? Problemet är inte feministisk porr utan att den feministiska porren inte är feministisk. Eller porrig heller för den delen. Lite som att Sovjet inte var socialism, utan en diktatur.

 

Frågorna ekar i mitt huvud.

Varför är det inte hon som suger på hans bröstvårtor?
Varför stönar inte han?
Varför filmar de inte hans ansikte när han stönar?
Varför filmar de inte mer av hans kropp?
Vad är ens poängen med den här filmen?

För den fungerar inte bra, varken som porr, feministiskt förebildsmaterial eller konst för den delen. Och det är inte skådespelarnas fel. Hur ska vi komma ifrån objektifieringen av kvinnokroppen om vi aldrig byter fokus på vem som objektifieras? De lyckas verkligen inte tänka utanför ramen för hur heterosex kan skildras, och det är så otroligt tråkigt. Ja, hon är lite subjekt också, men han då? Han är ju knappt varken eller, för han är knappt med alls! Någon måste ju vara med i bild. Låt det vara en snygg man vettja.

 

Jag kräver mer!

 

På plussidan kan jag väl säga följande:

1. De har trots allt fixat snygg kille (men utnyttjar det ju inte!).
2. Det blir några få sekunder där hon ”bestämmer” lite. Men det är ju så otroligt milt gjort att det knappt märks.

 

Och då har jag inte ens klagat på ras- och klassperspektivet som andra tagit upp, eller att det känns sjukt krystat och onödigt att de ska ha sex på en busshållplats.

PS. Och efter det här kanske några säger ”Amen göre bättre schälv då!”. Och alltså ja, gärna! Hjälp mig? Jag vill regissera porrfilm! Hur börjar man? Hur gör man? Någon snygg kille som läser detta som vill ställa upp? Haha.

PPS. Här har jag några tips på musikvideos som gör ett bättre jobb på under fem minuter. Exempelvis Marina And The Diamonds låt Heartbreaker. Mmmmmmmh.

 

Vad tyckte ni om filmen?

Ett banalt pastarecept med sesamolja

2015-11-20

Får man ens göra såhär? Får man lägga upp ett recept på internet som knappt är ett recept? Nå, det är ju trots allt min blogg, och alla har vi vårt sätt att tillreda vår snabba slarviga vardagspasta på, inte sant? Se det som ett vardagsdokument. Diskbänksrealism. Som trots sin enkelhet förstås också är väldigt gott.

Nå, såhär brukar jag göra:

1. Valfri pasta, men gärna pennmakaroner eller skruv, så att osten och det andra kletar fast sig bra.
2. När pastan är kokt klickar jag i en stor klutt med carlshamns blåvita margarin eftersom det har godast smörarom och rejält med salt och peppar, och ”smörsteker” dem i någon minut tills ytan ser lite sådär härligt kladdig ut.
3. På med Heinz ketchup eftersom den är godast.
4. Kockens grönpeppar! Eftersom att den också är godast.
5. Ett berg med riven cheddarsojaost, gärna från Astrid & Aporna, men andra sorter funkar också.
6. Häller över jungfrusesamolja! Den ger en alldeles särskild sorts sötma.

Färdigt! Ät, helst på under fem minuter. Det är i alla fall vad jag brukar göra.

Kan vi inte börja ta internationella mansdagen på allvar nu?

2015-11-19

Simone De Beauvoir skrev ”Man föds inte till kvinna, man blir det”. Om vi, dagens feminister, håller detta som en sanning så måste detsamma rimligtvis också gälla männen. Man föds inte till man, man blir det. Ofta på ett våldsamt sätt. Kvinnodagen behövs för att lyfta frågor inom patriarkatet. Varför kan vi inte göra detsamma med mansdagen? Det är väl ett ypperligt tillfälle att prata om till exempel de problem som vi borde jobba förebyggande med, för att stoppa skadeverkningarna av patriarkatet på alla fronter.

Det brukar skojas om att alla dagar förutom kvinnodagen är mansdagar. Men dagarna är inte för de män som inte lever upp till rollen. För dem finns ingen plats egentligen. Det är synd att den här dagen skrattas bort. Som feminist måste man kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Såvida du inte är en särartsfeminist så köper du tanken om att ”man” är en könsroll, inget som faktiskt existerar biologiskt. Vi måste kunna prata om den utsatthet som drabbar människor som föds med penis. Som förväntas bete sig som män och blir behandlade därefter. Även manifierade drabbas av patriarkatet. Alla manifierade som inte är som män ska. De är alla utsatta för patriarkal hjärntvätt.

Att de inte drabbas på samma sätt eller i lika hög utsträckning inom vissa områden betyder inte att problemen inte finns. Precis som att problem i västra Europa fortfarande måste behandlas trots att problemen ibland är värre eller annorlunda i andra delar av världen. Kanske kan vi för bara en dag fokusera på de riktiga problem som drabbar manifierade utan att dra upp ”Men kvinnofierade har det värre!”? Och om vi ser till vart jämställdhetsarbete skulle göra mest nytta så måste de väl ändå vara bland de som också tillför störst skada? Stoppa grundorsaken istället för att lindra symptomen. Mansrollen drabbar ju både människor som läses som kvinnor och män.

Vad som räknas som tillåtet, manligt och kvinnligt, varierar över tid och kultur, men det är alltid bara två lådor att plocka egenskaper och intressen ur när vi föds. En om du föds med vulva och en om du föds med penis. Du får inte blanda. Ändå gör människor det, men de som gör det blir straffade, andra mer, andra mindre. Det går sällan smärtfritt.

Internationella mansdagen har enligt skaparna av den följande punkter som mål:

* Att främja positiva manliga förebilder, inte bara filmstjärnor och idrottsmän, utan även vanliga män som lever anständiga och hederliga liv.
* Att fira männens positiva bidrag till samhället, gemenskap, familj, äktenskap, barnomsorg och för miljön.
* Fokus på mäns hälsa och välbefinnande, socialt, emotionellt, fysiskt och andligt.
* Att belysa diskriminering mot män i socialomsorg, sociala attityder och förväntningar samt lag och rätt.
* Att förbättra relationen mellan könen och främja jämställdhet.
* Att skapa en säkrare, bättre värld, där människor kan vara trygga och växa för att nå sin fulla potential.

Målen är något förlegade och kanske till viss del banala eller missriktade, men att exempelvis fokusera på mäns hälsa socialt, emotionellt, fysiskt och andligt kan jag se som högst viktigt och relevant. Vi kan ju ta de delar som vi gillar och göra något bra av dem, eller hur?

Låt inte felinformerade aggressiva ”meninister” förstöra den här möjligheten till samtal från en annan vinkel. Bara för att de fokuserar på konstiga saker som ”nice guy”-problem eller ”the friendzone”, så betyder det inte att det inte finns andra viktiga saker att ta upp. Det feministiska arbetet har länge varit fokuserat på att ge kvinnofierade samma rättigheter som manifierade. Låta kvinnofierade få del av den världen. Men eftersom världen är uppdelad i två delar så innebär det också att manifierade går miste om andra delar.

Det finns forskning som tyder på att vuxna pratar med kortare meningar och hårdare uppmaningar med pojkifierade barn. De uppmanas heller inte att varken hjälpa sig själva eller andra. Känns det igen hos vuxna? De kan inte prata om känslor och är dåligt tränade i empati och omsorg. Trots detta ska de försöka ha nära relationer med andra människor, eftersom detta är livsviktigt.

Jag tänker på vad självmordssiffrorna signalerar. Män begår 70 % av alla självmord. Det har gång på gång konstaterats att män söker hjälp i mindre utsträckning för mental ohälsa. En undersökning om ensamhet visade att 19 % av männen i mindre kommuner saknar nära vän. Av männen i storstäder var motsvarande siffra 13,3 % (10,5 % av alla kvinnor uppgav att de saknade nära vänner).

Och var tar då alla känslorna vägen, frustrationen, sorgen, som de känner? Antingen kan vi tro och agera på att alla med penis föds mer våldsamma av naturen, eller så kan vi tro och agera på att något händer under uppväxten. Att förtrycka känslor får konsekvenser. Jag tänker att det är just att inte få tillgång till sina känslor fullt ut, som skapar så många av mansrollens utåtriktade problem.

Det finns många kvinnligt kodade områden som inte är tillåtna för manifierade. Svaghet, vara rädd, att behöva hjälp, att få vara liten, att inte kunna något, vara ett offer för sexuella övergrepp, värdera kärleksrelationer framför karriär, att inte vara heterosexuell, att vara den passiva under sex, uttrycka sig kreativt med klädsel och smink (utan att riskera våld), och säkert mycket mer som jag glömt här.

Andra saker som drabbar människor med penis:
Omskärelse
Förväntningar om att utöva våld och sexuella övergrepp
Värnplikt/krig
Större stigma vid arbetslöshet
Större stigma att inte kunna genomföra ett samlag
Större stigma vid utsatthet för sexuella övergrepp
Svårare att få vårdnad om barnen
Dålig kontakt med sina barn
Mår oftast sämre efter en skilsmässa pga bristande kunskaper i att till exempel skaffa sig ett hälsosamt socialt nätverk

Och säkert mycket mer som jag glömt här också.

I aftonbladet skrev de om 5 saker man ångrar på dödsbädden:

2. Inte jobbat så hårt.
– Varje man sa likadant. De missade sina barns uppväxt och hade velat spendera mer tid med sina fruar. Alla män jag pratade med ångrade djupt att de hade låtit jobbet ta så stor plats i sina liv.

Jag tänker att många mansliv nog är rätt så sorgliga, och det är inte så lätt att bryta sig ur det, som vi alla vet, när man pratar om strukturer. Om det vore lätt så skulle väl heller kvinnor inte ha exempelvis ätstörningar, då vore det bara att ”tänka bort dem”. Det är svårare än så. Det krävs stora sociala rörelser. Och för manifierades del har det knappt börjat. Det är dags att hjälpa manifierade människor att komma ur mansrollens bojor.

Men om du inte vill bry dig för mäns skull, för att du av någon sjuk anledning automatiskt hatar alla som föddes med penis och som hjärntvättats till att bli män, så kan du väl bry dig för kvinnofierade individers skull i alla fall. Att hjälpa manifierade individer med deras känslor kommer nämligen gynna kvinnofierade också.

Förslag på vad man skulle kunna göra på internationella mansdagen är till exempel:
* Starta en grupp antingen IRL eller på exempelvis facebook för personer som känner sig fångade i mansrollen
* Starta en grupp antingen IRL eller på exempelvis facebook om tabubelagda penisrelaterade hälsoproblem
* Demonstrera för mäns rätt att uttrycka sina känslor, vara svaga, sköra, gråta, rätten att få vara som de är utan att drabbas av våld
* Starta feministisk bokcirkel bara för manifierade
* Ifrågasätt dagens kroppsideal för manifierade
* Starta en blogg och skriva om frågorna som drabbar penisbärare/manifierade
* Skriv artiklar som t.ex. Kawa Zolfagary gjort om sin mentala ohälsa
* Säga ifrån/uppmuntra varandra till att säga ifrån när någon kallas nedsättande sexistiska ord eller är våldsam även om det ”bara är på skoj”
* Starta en kollektion med alternativa kläder för penisbärare som inte är maskulina
* Hjälp till att sprida en positiv bild av konstruktiv manifierad sexualitet som går ut på till exempel intimitet och kontakt istället för hårdhänthet och makt
* Sträck ut en hand till en ensam eller ledsen man
(fyll gärna på med förslag)

Slutligen vill jag tipsa om sidan goodmenproject, då jag tycker den har många intressanta artiklar (även om de ibland fastnar i ”en riktig man är en god man” osv), som nog kan komma till användning för många som tröttnat på mansrollen och vill fundera vidare på det. Framförallt för de som vill lägga mer energi på att lära sig hantera och tolka känslor och relationer.

 

Och så en liten sång om att få vara lilla skeden som man:

Och så en liten resa till Helsinki

2015-09-30

Finlandsresorna känns inte längre som när jag var liten. Då var åka till Finland det bästa jag visste. Jag älskade att åka båt. Leka i bollhavet, spela på spelautomaterna, köpa godis. Idag är femton timmar båt mer en tradig besvärlig historia som mest innebär sömnlöshet (men mer om det senare). Och det luktar inte ens cigg längre. En förlorad känsla, precis som det där med julafton och sommarlovet.

En annan skillnad är förstås också att ”åka till Finland” för mig mest handlar om att vanligen åka till pappas familjs gård och mammas familjs hus i Vaasatrakten. Helsinki har jag bara varit i tre gånger i mitt liv vid det här laget. Förutom när vi var där 2013, var jag omkring 8 år när vi var där senast. Det enda jag minns från den gången är att vi drack en mörkt illgrön ganska illasmakande kiwisaft (det är det mamma minns från besöket också) i djurparken Korkeasaari, och att spårvagnarna hade träsäten och att det fanns en rad med två säten och en rad med ett säte. Tyg har tillkommit, men annars verkar det vara detsamma. Den asociala skandinaven inom mig avundas dem det, chansen att få sitta ifred. Varsågod för dålig bild.

 

Den här gången var det bara jag och mamma som åkte. Mamma fyller år i september, så det var väl en bra ursäkt att åka bort lite och hälsa på släkten. Jag var stressad redan flera dagar innan resan av att ha dumpstrat och tvingats ta hand om stora mängder mat, och till råga på allt hade jag tänkt hinna äta både på Lao Wai (försökt i 3 år nu haha!) och Citykonditoriet i Stockholm 2 timmar innan båtens avgång (men SJ blev såklart försenade så jag hann bara ta en fika med trevligt sällskap på Hermans på söder istället, eftersom Citykonditoriet såklart inte hade några veganska bakelser som utlovats heller).

Sedan sov jag väldigt dåligt på turerna med båten fram och tillbaka. Kunde inte sluta tänka på Estoniakatastrofen. Jag vet att det är dumt, då det statistiskt sett är mycket farligare att åka bil (men det gör jag inte heller så ofta), men min klaustrofobi slår till extra hårt i kombinationen av trångt utrymme (utan fönster på vägen tillbaka dessutom), konstiga brummande ljud och ett stort mörkt hav som när som helst är redo att sluka en. Lite inspelat båtbrum här.

(Liksom… bra försök men nej, det funkar inte riktigt)

 

Denna gång åkte vi med Mariella M/S, som är en av båtarna som var med och räddade människor ur vattnet vid Estoniakatastrofen. Det är så konstigt att tänka på. Och det är så konstigt att tänka på att jag åkt med Estonia (då hette den Wasa King) när jag var liten. För när jag var liten åkte vi mycket oftare till Finland, i alla fall 1-2 gånger per år. 1991–1993 gick båten mellan Sundsvall och Vaasa. Där vi alltid åkte. Den tid jag som mest förknippar med att åka till Finland.

Jag minns fortfarande att jag både badat i poolen och bastat där. Vi hade hytt under bildäck. Vi, en barnfamilj med tre barn, hade aldrig någonsin hunnit upp för alla trappor i en båt som väldigt snabbt började luta.

Minns hur fröken i skolan tog fram en av pojkarna i klassen och berättade att vågorna varit höga som sju pojkar ovanpå varandra. Jag tror jag var den enda i min klass som vid den tiden faktiskt åkte till Finland med båt relativt ofta. Det hela ligger på något sätt så nära. För nära. Att bli instängd i botten på en hytt, vattnet som väller in, och sedan sjunka ner i det svarta kalla djupet. Jag mår illa varje gång jag läser eller hör, eller ens tänker på Estonia. Har helt enkelt många känslor kopplade till Finlandsfärjor.

Nåväl. Jag överlevde, och det var inte hemskt hela tiden, och jag lyckades till och med att äntligen spela in ett helt välkomst- och säkerhetsmeddelande på en båt. Kan lyssnas på här. Rekommenderar att lyssna på det sista från 5:30 om inte annat, där de lagt på någon förskräcklig musik som en käck avslutning.

 

2010 och 2013 målade jag mina naglar sverigefinska.

Så även denna gång. Pluggade ryska alfabetet på tåget på vägen upp.

 

När vi kom fram till Helsinki var jag, föga förvånande, ganska trött. 2-3 timmar sömn på två nätter. Som tur var hade vi planerat att för det mesta åka spårvagn som går i en bana runt Helsinki för att hinna se så mycket av staden som möjligt med så lite ansträngning som möjligt. Och äta. Och köpa några saker. Lite gatutljud från Helsinki här.

Det första vi gjorde var att promenera iväg till Kippo (våning 3 i Forumgallerian på Mannerheimvägen), som förut endast sålde frusen yoghurt (alltså även vegansk) men numera är ett helt kafé. Redan 2013 försökte jag äta där, men precis den dagen hade de stängt, så nu gjorde jag ett nytt försök, och lyckades! Det smakade bara som vanlig vaniljglass. En liten besvikelse. Som bra tröst hade de dock en av de godaste veganska mackor jag ätit ute på kafé någonsin.

En fantastisk skapelse som de kallade Johnny Cashew, med hemgjord cashewost och cashewsås, basilika (himmel så gott!), sriracha, inlagd gurka, paprika och avokado. Rekommenderas starkt!

(såndär metabild där min morbror tar bild på mig som tar bild på mackan)

 

Efter detta ätande följde ett obligatoriskt besök i Muminshoppen som också ligger i samma galleria där jag förstås köpte Lilla My-penna och en reflex. Varsågod för urusel bild.

 

Därefter var det dags att åka till Hälsingegatan där min morbror bor för att lämna väskor. Smidigt nog ligger denna gata alldeles intill Vasagatan som är Helsingfors ”vegangata”. Vi åt middag där, på Soi Soi, som serverar veganburgare. Även de skojade till det med namn som hamppurilainen (hampburgare alltså). Mamma hjälpte till att ta lagom reklamig bild. Det var gott men inte det godaste jag ätit. Plus dock för att man kunde få burgaren i till exempel mörkt finskt rågbröd. So very finskt. Mamma tog givetvis den varianten.

 

 

Veganmaten på båtarna har också blivit mycket bättre. 10 år sedan kunde man möjligen få en sallad med fetaost. 2 år sedan när jag åkte med Silja Line fick jag en fantastisk rätt som jag fantiserar om att återskapa än idag. Kåldolmar med hasselnötter, kantareller och äpple, med potatismos och en fin dillolja till… På Mariella fick jag linsbiff med någon slags… risotto och kantareller. Mycket gott!

 

 

På Gabriella var det lite tråkigare med oljig paprika, en tråkig bakad potatis, auberginekräm som inte smakade något och oumph. Men ändå, bra för att vara en Finlandsfärja, känns det som.

 

 

Som den porrdetektiv jag är, har jag givetvis spanat även i Finland, och Helsinki levererar! Titta bara på deras spårvagnsreklam.

 

Några år sedan lyckades jag under ett kort tågbyte komma iväg och titta på Tom Of Finland-utställningen i Stockholm, och förra året kom några temafrimärken ut i Finland. Tänkte väl att de aldrig finns kvar, men johodå, och nu har jag ett alldeles eget exemplar av dessa tre i min ägo! Så nöjd! Var ju inte aaalls obekvämt att fråga efter Tom Of Finland-frimärken inför mamma och morbror… Men men, det var det värt!

 

 

Här är bombhål från andra världskriget på en bro vi gick över.

 

När vi vandrat klart åkte vi till en annan morbror och hans fru i Hyvinge för att sova där. Fick på allvar tacka nej till mat säkert 15 gånger. Jag tappar aptiten när jag är väldigt trött. På morgonen frågade de nog bara 10 gånger… Så passande också med tjocka gamla människor som trugar och trugar samtidigt som de pratar om hur mycket diabetes vi har i släkten och hur de alla borde tänka lite mer på hälsan. Men de var gulliga och rara, förutom den där biten med att de är borgerliga vita svin som är skeptiska till invandringen. Morbror som visade oss runt kunde typ inte låta bli att nämna problemet ungefär varje gång vi passerade en ickevit människa. Trots att vi har krigsbarn som bodde i Sverige under kriget i släkten. Smakfullt osv.

 

Övriga observationer:
Mycket fula manbuns på männen i Helsinki. Sluta med det.
Mycket färgglada glasögon på alla. Fortsätt med det.
De hemlösa såg hemlösare och slitnare ut än i Sverige.
Såg en kvinna bli fasttagen av polisen för antagligen snatteri i en mataffär. Dramalama.
Man tröttnar på att gå på toa på krängande tåg och gungande båtar efter ett par dagar. Även att kliva rakt in i andras bajslukt.
Vill man tindra på båtens wifi i hytten så blir det utan bilder. Blindr. Jag hetstindrade lite för att försöka fånga någon finsk snygg kille innan jag lämnade landet men det gick sådär.