Världens enklaste veganska kikärtspannkaka

2016-03-06

 

Älskar när mat är både billigt, gott, snabbt och relativt nyttigt!

Du behöver:
2½ dl kikärtsmjöl (rekommenderar att kolla typ orientlivs eller liknande för mycket billigare pris)
1 dl potatismjöl
1 tsk salt
3 dl vatten (tänk på att ha i mer salt om du har i mer vatten)

Vispa ihop. Låt en teflonstekpanna bli riktigt varm. Häll i massor av olja, 3 msk minst, och häll i 1 dl smet utan att vicka på pannan så blir de såhär små, tjocka och fina. Vänd när kanten börjar bli brun och fin och stek andra sidan. Klart!

Recension av feministisk porrfilm – Female Fantasy

2016-01-07

Så, det har dykt upp en ny film på den feministiska porrhimlen. Female Fantasy. 11 minuter lång av regissörerna Alicia Hansen och Zara Kjellner. Jag vill gilla den här filmen. Jag vill kunna säga att den är bra och kunna tipsa andra feministisk-heteroporrtörstande individer om något riktigt bra, men tyvärr. Om jag ska sammanfatta filmen riktigt kort så är det väl ungefär såhär: Vit smal tjej onanerar.

Betyg: FETT UNDERKÄNT.

Hur avgör man om en porrfilm är bra? Genom att att man blir upphetsad såklart. Och möjligen att den väcker fantasier vid ett senare tillfälle. Blev jag upphetsad? Nej (fantasierna kanske kommer, vem vet). Men det är ju väldigt subjektivt, och behöver såklart inte betyda att den inte är upphetsande för andra. Och den kan ju fortfarande för all del vara feministisk, vilket ju är en viktig poäng med den här filmen. Så är den feministisk? Njaäe.

 

Så, hur avgör man om en film är feministisk då? Här skulle jag vilja börja med att ta mitt egenskapade test, Ling0ntestet, till hjälp:

1. Minst lika många och långa scener med en manlig rumpa/kuk för varje kvinnlig bröstvårta/fitta som visas (kan väl för all del lägga till ”njutande ansikte” där också)
2. … i lika tilltalande ljus/vinkel/sammanhang
3. … som inte är på skämt!

Självklart måste man inte vara totalt Hitler med sekunderna på varje del, men den här filmen kommer inte ens upp i närheten av samma antal sekunder eller minuter på varje skådespelare.

I en intervju i Verkligheten i p3 pratar skaparna om att de ville att en tjej skulle få makten att ta plats i det offentliga rummet. Det har de lyckats med till viss del. Men på ett sjukt krystat sätt.

Sedan har filmen tyvärr exakt samma problem som alla andra både vanliga och ”feministiska” porrfilmer jag sett. Ni som har läst min blogg förr får ursäkta upprepningen men: Avsaknad av fokus på manskroppen. Hans ansikte, bröstvårtor, hals, rumpa, rygg, händer, lår, KUK (!). Hans stön. VART är allt MITT ögongodis?

Jag har klippt ut scenerna med killen så ni inte missar dem (blinkar man så missar man honom, typ). Och för att tydligt visa vad som är hela problemet.

 

Lite ansikte i början, så vi vet hur han ser ut. Snygg kille!

Synd att det här typ är allt vi kommer att få se av honom i resten av filmen.

Hans rumpa blinkade förbi så fort att jag hade svårt att ens hinna klippa ut en vettig bild! Och det var ju inte det mest smickrande filmandet jag sett av en rumpa direkt. Den är säkert fin egentligen!

Oooch pyttelite av hans lår. Så lite att det är svårt att avgöra vems det egentligen är ens.

 

Resten av filmen är en kavalkad av typ följande:

 

Min spontana tanke var väl ungefär ”ÄMEN HÄRREGU kan jag få slippa se fler nakna stönande tjejer på film!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!1”. Alltså verkligen? I ”feministisk” porrfilm 2015? Problemet är inte feministisk porr utan att den feministiska porren inte är feministisk. Eller porrig heller för den delen. Lite som att Sovjet inte var socialism, utan en diktatur.

 

Frågorna ekar i mitt huvud.

Varför är det inte hon som suger på hans bröstvårtor?
Varför stönar inte han?
Varför filmar de inte hans ansikte när han stönar?
Varför filmar de inte mer av hans kropp?
Vad är ens poängen med den här filmen?

För den fungerar inte bra, varken som porr, feministiskt förebildsmaterial eller konst för den delen. Och det är inte skådespelarnas fel. Hur ska vi komma ifrån objektifieringen av kvinnokroppen om vi aldrig byter fokus på vem som objektifieras? De lyckas verkligen inte tänka utanför ramen för hur heterosex kan skildras, och det är så otroligt tråkigt. Ja, hon är lite subjekt också, men han då? Han är ju knappt varken eller, för han är knappt med alls! Någon måste ju vara med i bild. Låt det vara en snygg man vettja.

 

Jag kräver mer!

 

På plussidan kan jag väl säga följande:

1. De har trots allt fixat snygg kille (men utnyttjar det ju inte!).
2. Det blir några få sekunder där hon ”bestämmer” lite. Men det är ju så otroligt milt gjort att det knappt märks.

 

Och då har jag inte ens klagat på ras- och klassperspektivet som andra tagit upp, eller att det känns sjukt krystat och onödigt att de ska ha sex på en busshållplats.

PS. Och efter det här kanske några säger ”Amen göre bättre schälv då!”. Och alltså ja, gärna! Hjälp mig? Jag vill regissera porrfilm! Hur börjar man? Hur gör man? Någon snygg kille som läser detta som vill ställa upp? Haha.

PPS. Här har jag några tips på musikvideos som gör ett bättre jobb på under fem minuter. Exempelvis Marina And The Diamonds låt Heartbreaker. Mmmmmmmh.

 

Vad tyckte ni om filmen?

Ett banalt pastarecept med sesamolja

2015-11-20

Får man ens göra såhär? Får man lägga upp ett recept på internet som knappt är ett recept? Nå, det är ju trots allt min blogg, och alla har vi vårt sätt att tillreda vår snabba slarviga vardagspasta på, inte sant? Se det som ett vardagsdokument. Diskbänksrealism. Som trots sin enkelhet förstås också är väldigt gott.

Nå, såhär brukar jag göra:

1. Valfri pasta, men gärna pennmakaroner eller skruv, så att osten och det andra kletar fast sig bra.
2. När pastan är kokt klickar jag i en stor klutt med carlshamns blåvita margarin eftersom det har godast smörarom och rejält med salt och peppar, och ”smörsteker” dem i någon minut tills ytan ser lite sådär härligt kladdig ut.
3. På med Heinz ketchup eftersom den är godast.
4. Kockens grönpeppar! Eftersom att den också är godast.
5. Ett berg med riven cheddarsojaost, gärna från Astrid & Aporna, men andra sorter funkar också.
6. Häller över jungfrusesamolja! Den ger en alldeles särskild sorts sötma.

Färdigt! Ät, helst på under fem minuter. Det är i alla fall vad jag brukar göra.

Kan vi inte börja ta internationella mansdagen på allvar nu?

2015-11-19

Simone De Beauvoir skrev ”Man föds inte till kvinna, man blir det”. Om vi, dagens feminister, håller detta som en sanning så måste detsamma rimligtvis också gälla männen. Man föds inte till man, man blir det. Ofta på ett våldsamt sätt. Kvinnodagen behövs för att lyfta frågor inom patriarkatet. Varför kan vi inte göra detsamma med mansdagen? Det är väl ett ypperligt tillfälle att prata om till exempel de problem som vi borde jobba förebyggande med, för att stoppa skadeverkningarna av patriarkatet på alla fronter.

Det brukar skojas om att alla dagar förutom kvinnodagen är mansdagar. Men dagarna är inte för de män som inte lever upp till rollen. För dem finns ingen plats egentligen. Det är synd att den här dagen skrattas bort. Som feminist måste man kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Såvida du inte är en särartsfeminist så köper du tanken om att ”man” är en könsroll, inget som faktiskt existerar biologiskt. Vi måste kunna prata om den utsatthet som drabbar människor som föds med penis. Som förväntas bete sig som män och blir behandlade därefter. Även manifierade drabbas av patriarkatet. Alla manifierade som inte är som män ska. De är alla utsatta för patriarkal hjärntvätt.

Att de inte drabbas på samma sätt eller i lika hög utsträckning inom vissa områden betyder inte att problemen inte finns. Precis som att problem i västra Europa fortfarande måste behandlas trots att problemen ibland är värre eller annorlunda i andra delar av världen. Kanske kan vi för bara en dag fokusera på de riktiga problem som drabbar manifierade utan att dra upp ”Men kvinnofierade har det värre!”? Och om vi ser till vart jämställdhetsarbete skulle göra mest nytta så måste de väl ändå vara bland de som också tillför störst skada? Stoppa grundorsaken istället för att lindra symptomen. Mansrollen drabbar ju både människor som läses som kvinnor och män.

Vad som räknas som tillåtet, manligt och kvinnligt, varierar över tid och kultur, men det är alltid bara två lådor att plocka egenskaper och intressen ur när vi föds. En om du föds med vulva och en om du föds med penis. Du får inte blanda. Ändå gör människor det, men de som gör det blir straffade, andra mer, andra mindre. Det går sällan smärtfritt.

Internationella mansdagen har enligt skaparna av den följande punkter som mål:

* Att främja positiva manliga förebilder, inte bara filmstjärnor och idrottsmän, utan även vanliga män som lever anständiga och hederliga liv.
* Att fira männens positiva bidrag till samhället, gemenskap, familj, äktenskap, barnomsorg och för miljön.
* Fokus på mäns hälsa och välbefinnande, socialt, emotionellt, fysiskt och andligt.
* Att belysa diskriminering mot män i socialomsorg, sociala attityder och förväntningar samt lag och rätt.
* Att förbättra relationen mellan könen och främja jämställdhet.
* Att skapa en säkrare, bättre värld, där människor kan vara trygga och växa för att nå sin fulla potential.

Målen är något förlegade och kanske till viss del banala eller missriktade, men att exempelvis fokusera på mäns hälsa socialt, emotionellt, fysiskt och andligt kan jag se som högst viktigt och relevant. Vi kan ju ta de delar som vi gillar och göra något bra av dem, eller hur?

Låt inte felinformerade aggressiva ”meninister” förstöra den här möjligheten till samtal från en annan vinkel. Bara för att de fokuserar på konstiga saker som ”nice guy”-problem eller ”the friendzone”, så betyder det inte att det inte finns andra viktiga saker att ta upp. Det feministiska arbetet har länge varit fokuserat på att ge kvinnofierade samma rättigheter som manifierade. Låta kvinnofierade få del av den världen. Men eftersom världen är uppdelad i två delar så innebär det också att manifierade går miste om andra delar.

Det finns forskning som tyder på att vuxna pratar med kortare meningar och hårdare uppmaningar med pojkifierade barn. De uppmanas heller inte att varken hjälpa sig själva eller andra. Känns det igen hos vuxna? De kan inte prata om känslor och är dåligt tränade i empati och omsorg. Trots detta ska de försöka ha nära relationer med andra människor, eftersom detta är livsviktigt.

Jag tänker på vad självmordssiffrorna signalerar. Män begår 70 % av alla självmord. Det har gång på gång konstaterats att män söker hjälp i mindre utsträckning för mental ohälsa. En undersökning om ensamhet visade att 19 % av männen i mindre kommuner saknar nära vän. Av männen i storstäder var motsvarande siffra 13,3 % (10,5 % av alla kvinnor uppgav att de saknade nära vänner).

Och var tar då alla känslorna vägen, frustrationen, sorgen, som de känner? Antingen kan vi tro och agera på att alla med penis föds mer våldsamma av naturen, eller så kan vi tro och agera på att något händer under uppväxten. Att förtrycka känslor får konsekvenser. Jag tänker att det är just att inte få tillgång till sina känslor fullt ut, som skapar så många av mansrollens utåtriktade problem.

Det finns många kvinnligt kodade områden som inte är tillåtna för manifierade. Svaghet, vara rädd, att behöva hjälp, att få vara liten, att inte kunna något, vara ett offer för sexuella övergrepp, värdera kärleksrelationer framför karriär, att inte vara heterosexuell, att vara den passiva under sex, uttrycka sig kreativt med klädsel och smink (utan att riskera våld), och säkert mycket mer som jag glömt här.

Andra saker som drabbar människor med penis:
Omskärelse
Förväntningar om att utöva våld och sexuella övergrepp
Värnplikt/krig
Större stigma vid arbetslöshet
Större stigma att inte kunna genomföra ett samlag
Större stigma vid utsatthet för sexuella övergrepp
Svårare att få vårdnad om barnen
Dålig kontakt med sina barn
Mår oftast sämre efter en skilsmässa pga bristande kunskaper i att till exempel skaffa sig ett hälsosamt socialt nätverk

Och säkert mycket mer som jag glömt här också.

I aftonbladet skrev de om 5 saker man ångrar på dödsbädden:

2. Inte jobbat så hårt.
– Varje man sa likadant. De missade sina barns uppväxt och hade velat spendera mer tid med sina fruar. Alla män jag pratade med ångrade djupt att de hade låtit jobbet ta så stor plats i sina liv.

Jag tänker att många mansliv nog är rätt så sorgliga, och det är inte så lätt att bryta sig ur det, som vi alla vet, när man pratar om strukturer. Om det vore lätt så skulle väl heller kvinnor inte ha exempelvis ätstörningar, då vore det bara att ”tänka bort dem”. Det är svårare än så. Det krävs stora sociala rörelser. Och för manifierades del har det knappt börjat. Det är dags att hjälpa manifierade människor att komma ur mansrollens bojor.

Men om du inte vill bry dig för mäns skull, för att du av någon sjuk anledning automatiskt hatar alla som föddes med penis och som hjärntvättats till att bli män, så kan du väl bry dig för kvinnofierade individers skull i alla fall. Att hjälpa manifierade individer med deras känslor kommer nämligen gynna kvinnofierade också.

Förslag på vad man skulle kunna göra på internationella mansdagen är till exempel:
* Starta en grupp antingen IRL eller på exempelvis facebook för personer som känner sig fångade i mansrollen
* Starta en grupp antingen IRL eller på exempelvis facebook om tabubelagda penisrelaterade hälsoproblem
* Demonstrera för mäns rätt att uttrycka sina känslor, vara svaga, sköra, gråta, rätten att få vara som de är utan att drabbas av våld
* Starta feministisk bokcirkel bara för manifierade
* Ifrågasätt dagens kroppsideal för manifierade
* Starta en blogg och skriva om frågorna som drabbar penisbärare/manifierade
* Skriv artiklar som t.ex. Kawa Zolfagary gjort om sin mentala ohälsa
* Säga ifrån/uppmuntra varandra till att säga ifrån när någon kallas nedsättande sexistiska ord eller är våldsam även om det ”bara är på skoj”
* Starta en kollektion med alternativa kläder för penisbärare som inte är maskulina
* Hjälp till att sprida en positiv bild av konstruktiv manifierad sexualitet som går ut på till exempel intimitet och kontakt istället för hårdhänthet och makt
* Sträck ut en hand till en ensam eller ledsen man
(fyll gärna på med förslag)

Slutligen vill jag tipsa om sidan goodmenproject, då jag tycker den har många intressanta artiklar (även om de ibland fastnar i ”en riktig man är en god man” osv), som nog kan komma till användning för många som tröttnat på mansrollen och vill fundera vidare på det. Framförallt för de som vill lägga mer energi på att lära sig hantera och tolka känslor och relationer.

 

Och så en liten sång om att få vara lilla skeden som man:

Och så en liten resa till Helsinki

2015-09-30

Finlandsresorna känns inte längre som när jag var liten. Då var åka till Finland det bästa jag visste. Jag älskade att åka båt. Leka i bollhavet, spela på spelautomaterna, köpa godis. Idag är femton timmar båt mer en tradig besvärlig historia som mest innebär sömnlöshet (men mer om det senare). Och det luktar inte ens cigg längre. En förlorad känsla, precis som det där med julafton och sommarlovet.

En annan skillnad är förstås också att ”åka till Finland” för mig mest handlar om att vanligen åka till pappas familjs gård och mammas familjs hus i Vaasatrakten. Helsinki har jag bara varit i tre gånger i mitt liv vid det här laget. Förutom när vi var där 2013, var jag omkring 8 år när vi var där senast. Det enda jag minns från den gången är att vi drack en mörkt illgrön ganska illasmakande kiwisaft (det är det mamma minns från besöket också) i djurparken Korkeasaari, och att spårvagnarna hade träsäten och att det fanns en rad med två säten och en rad med ett säte. Tyg har tillkommit, men annars verkar det vara detsamma. Den asociala skandinaven inom mig avundas dem det, chansen att få sitta ifred. Varsågod för dålig bild.

 

Den här gången var det bara jag och mamma som åkte. Mamma fyller år i september, så det var väl en bra ursäkt att åka bort lite och hälsa på släkten. Jag var stressad redan flera dagar innan resan av att ha dumpstrat och tvingats ta hand om stora mängder mat, och till råga på allt hade jag tänkt hinna äta både på Lao Wai (försökt i 3 år nu haha!) och Citykonditoriet i Stockholm 2 timmar innan båtens avgång (men SJ blev såklart försenade så jag hann bara ta en fika med trevligt sällskap på Hermans på söder istället, eftersom Citykonditoriet såklart inte hade några veganska bakelser som utlovats heller).

Sedan sov jag väldigt dåligt på turerna med båten fram och tillbaka. Kunde inte sluta tänka på Estoniakatastrofen. Jag vet att det är dumt, då det statistiskt sett är mycket farligare att åka bil (men det gör jag inte heller så ofta), men min klaustrofobi slår till extra hårt i kombinationen av trångt utrymme (utan fönster på vägen tillbaka dessutom), konstiga brummande ljud och ett stort mörkt hav som när som helst är redo att sluka en. Lite inspelat båtbrum här.

(Liksom… bra försök men nej, det funkar inte riktigt)

 

Denna gång åkte vi med Mariella M/S, som är en av båtarna som var med och räddade människor ur vattnet vid Estoniakatastrofen. Det är så konstigt att tänka på. Och det är så konstigt att tänka på att jag åkt med Estonia (då hette den Wasa King) när jag var liten. För när jag var liten åkte vi mycket oftare till Finland, i alla fall 1-2 gånger per år. 1991–1993 gick båten mellan Sundsvall och Vaasa. Där vi alltid åkte. Den tid jag som mest förknippar med att åka till Finland.

Jag minns fortfarande att jag både badat i poolen och bastat där. Vi hade hytt under bildäck. Vi, en barnfamilj med tre barn, hade aldrig någonsin hunnit upp för alla trappor i en båt som väldigt snabbt började luta.

Minns hur fröken i skolan tog fram en av pojkarna i klassen och berättade att vågorna varit höga som sju pojkar ovanpå varandra. Jag tror jag var den enda i min klass som vid den tiden faktiskt åkte till Finland med båt relativt ofta. Det hela ligger på något sätt så nära. För nära. Att bli instängd i botten på en hytt, vattnet som väller in, och sedan sjunka ner i det svarta kalla djupet. Jag mår illa varje gång jag läser eller hör, eller ens tänker på Estonia. Har helt enkelt många känslor kopplade till Finlandsfärjor.

Nåväl. Jag överlevde, och det var inte hemskt hela tiden, och jag lyckades till och med att äntligen spela in ett helt välkomst- och säkerhetsmeddelande på en båt. Kan lyssnas på här. Rekommenderar att lyssna på det sista från 5:30 om inte annat, där de lagt på någon förskräcklig musik som en käck avslutning.

 

2010 och 2013 målade jag mina naglar sverigefinska.

Så även denna gång. Pluggade ryska alfabetet på tåget på vägen upp.

 

När vi kom fram till Helsinki var jag, föga förvånande, ganska trött. 2-3 timmar sömn på två nätter. Som tur var hade vi planerat att för det mesta åka spårvagn som går i en bana runt Helsinki för att hinna se så mycket av staden som möjligt med så lite ansträngning som möjligt. Och äta. Och köpa några saker. Lite gatutljud från Helsinki här.

Det första vi gjorde var att promenera iväg till Kippo (våning 3 i Forumgallerian på Mannerheimvägen), som förut endast sålde frusen yoghurt (alltså även vegansk) men numera är ett helt kafé. Redan 2013 försökte jag äta där, men precis den dagen hade de stängt, så nu gjorde jag ett nytt försök, och lyckades! Det smakade bara som vanlig vaniljglass. En liten besvikelse. Som bra tröst hade de dock en av de godaste veganska mackor jag ätit ute på kafé någonsin.

En fantastisk skapelse som de kallade Johnny Cashew, med hemgjord cashewost och cashewsås, basilika (himmel så gott!), sriracha, inlagd gurka, paprika och avokado. Rekommenderas starkt!

(såndär metabild där min morbror tar bild på mig som tar bild på mackan)

 

Efter detta ätande följde ett obligatoriskt besök i Muminshoppen som också ligger i samma galleria där jag förstås köpte Lilla My-penna och en reflex. Varsågod för urusel bild.

 

Därefter var det dags att åka till Hälsingegatan där min morbror bor för att lämna väskor. Smidigt nog ligger denna gata alldeles intill Vasagatan som är Helsingfors ”vegangata”. Vi åt middag där, på Soi Soi, som serverar veganburgare. Även de skojade till det med namn som hamppurilainen (hampburgare alltså). Mamma hjälpte till att ta lagom reklamig bild. Det var gott men inte det godaste jag ätit. Plus dock för att man kunde få burgaren i till exempel mörkt finskt rågbröd. So very finskt. Mamma tog givetvis den varianten.

 

 

Veganmaten på båtarna har också blivit mycket bättre. 10 år sedan kunde man möjligen få en sallad med fetaost. 2 år sedan när jag åkte med Silja Line fick jag en fantastisk rätt som jag fantiserar om att återskapa än idag. Kåldolmar med hasselnötter, kantareller och äpple, med potatismos och en fin dillolja till… På Mariella fick jag linsbiff med någon slags… risotto och kantareller. Mycket gott!

 

 

På Gabriella var det lite tråkigare med oljig paprika, en tråkig bakad potatis, auberginekräm som inte smakade något och oumph. Men ändå, bra för att vara en Finlandsfärja, känns det som.

 

 

Som den porrdetektiv jag är, har jag givetvis spanat även i Finland, och Helsinki levererar! Titta bara på deras spårvagnsreklam.

 

Några år sedan lyckades jag under ett kort tågbyte komma iväg och titta på Tom Of Finland-utställningen i Stockholm, och förra året kom några temafrimärken ut i Finland. Tänkte väl att de aldrig finns kvar, men johodå, och nu har jag ett alldeles eget exemplar av dessa tre i min ägo! Så nöjd! Var ju inte aaalls obekvämt att fråga efter Tom Of Finland-frimärken inför mamma och morbror… Men men, det var det värt!

 

 

Här är bombhål från andra världskriget på en bro vi gick över.

 

När vi vandrat klart åkte vi till en annan morbror och hans fru i Hyvinge för att sova där. Fick på allvar tacka nej till mat säkert 15 gånger. Jag tappar aptiten när jag är väldigt trött. På morgonen frågade de nog bara 10 gånger… Så passande också med tjocka gamla människor som trugar och trugar samtidigt som de pratar om hur mycket diabetes vi har i släkten och hur de alla borde tänka lite mer på hälsan. Men de var gulliga och rara, förutom den där biten med att de är borgerliga vita svin som är skeptiska till invandringen. Morbror som visade oss runt kunde typ inte låta bli att nämna problemet ungefär varje gång vi passerade en ickevit människa. Trots att vi har krigsbarn som bodde i Sverige under kriget i släkten. Smakfullt osv.

 

Övriga observationer:
Mycket fula manbuns på männen i Helsinki. Sluta med det.
Mycket färgglada glasögon på alla. Fortsätt med det.
De hemlösa såg hemlösare och slitnare ut än i Sverige.
Såg en kvinna bli fasttagen av polisen för antagligen snatteri i en mataffär. Dramalama.
Man tröttnar på att gå på toa på krängande tåg och gungande båtar efter ett par dagar. Även att kliva rakt in i andras bajslukt.
Vill man tindra på båtens wifi i hytten så blir det utan bilder. Blindr. Jag hetstindrade lite för att försöka fånga någon finsk snygg kille innan jag lämnade landet men det gick sådär.

 

 

En liten utflykt i skogen

2015-08-31

Som jag tidigare skrivit om, tyckte jag inte särskilt mycket om friluftsdagarna när jag var liten. Därför känns det som en liten seger, och som en utveckling, att jag nu gärna ger mig ut på en tur i skogen självmant och dessutom tycker om det! Skolan lyckades inte förstöra det helt för mig.

Jag brukar promenera längs Lärjeån i Angered men har inte vågat mig från den enda stigen som jag en gång utforskade där. Så idag tog jag mod till mig och tog en annan sväng, och hamnade plopp i Bergsjön till slut, alldeles nära Rymdtorget där jag bott en gång i tiden. Något chockartat, men kul! Nu vet jag hur hela vägen hänger ihop. Tog omkring 2 timmar eller så att gå, svårt att avgöra eftersom jag stannade till på vägen ibland, och ibland traskade på rätt fort.

Jag är ju ingen vidare fotograf, men är i alla fall djupt imponerad av vad min mobilkamera kan åstadkomma för de 1600 kronorna, eller vad den nu kostade. Om jag inte vore så kass skulle bilderna antagligen vara ännu bättre. Skönt att slippa släpa med sig den stora kameran (och ändå mest misslyckas). Har under ihopknåpandet av detta inlägg lidit av djup beslutsångest angående färgnyanserna på bilderna, därför är ingenting enhetligt och perfekt som borde vara i en blogg. Nåväl. Här är dagen i bilder!

 

Älskar den här känslan av regnskog. Porlande vatten. Kvittrande fåglar. Ljuvlig doft. Gräshoppor. Ytor med olika struktur. Bästa terapin som tänkas kan.

 

Tryggt med lite mänsklig närvaro i form av en trapp mitt i naturen.

Hittade fint grönt gräs (återigen, mobilkamera, så fantastisk!).

Den här hade fin färg och struktur tyckte jag.

Fint mjukt fluff.

Sedan träffade jag den här lille katten. Hen jamade mycket och ville bli väldigt klappad, så det gjorde jag.

Plockade den absolut sista älgörten som fanns att tillgå och några stackars nypon. Det var jättesvårt att få dem av busken utan att göra illa sig!

Än finns det blommor!

Hittade fin fuktig fluffig markbeklädnad (björnmossa?) . Jag har en spökarm. Men med knallrosa nagellack!

 

När jag ploppade ut nära Teleskopgatan såg jag en märklig sak på en balkong.

Tittar man närmare ser man att det sitter en livs levande liten kanin i en blomlåda!

 

När jag kom hem så var jag så ambitiös att jag sköljde av rosbladen som jag också plockat, la dem på hushållspapper en stund, och sen torkade dem sakta på 25 grader i ugnen (stod 50 grader i nåt recept men jag är glömsk så jag tog det extra försiktigt). Så nu har jag en hemgjord luktagottburk med egenplockade blad! Den doftlösa vintern är räddad.

 

 

Bra avslut på sommaren!

Mina små lyxiga livsnjuterier

2015-08-28

Pengar kan inte göra en lycklig, men ibland kan de onekligen göra en något mindre olycklig. Det finns (tack och lov) många saker jag njuter av som är helt gratis, men nu tänkte jag prata specifikt om min trösthandling! När det där diskbänksdramat man lever i helt enkelt behöver den omtalade guldkanten.

 

När jag vill lyxa mig på matfronten så ruinerar jag mig alltid på Taifuns mandel-sesamtofu. Den är den absolut godaste tofun som finns och kan inte ens jämföras med någon annan sort. Tyvärr är den svindyr (30-35 kr). God att äta stekt i kuber till nästan vad som helst, eller utan tillbehör. En riktigt pengasprättande kombination är plockmat i form av denna tofu, gröna köttiga oliver, pavébröd och pekannötter!

 

En sak som oftast inte är så dyr i sig, men som blir dyr när man samlar på sig det med åren eftersom ”Det är ju så billigt om jag bara köper ett eller kanske tre” är nagellack. Jag börjar komma upp i en gedigen samling, speciellt tack vare min långa kamp för att hitta det perfekta turkosa nagellacket. Maybellines Color Show Turqoise verkar äntligen ha mättat min hunger på den fronten. Det gör mig alltid på gott humör att måla på en ny färg och mötas av den varje gång jag råkar se mina händer. Under det gråa november kan jag verkligen rekommendera neonrosa eller neonorange! Det kan dock vara lite distraherande när man försöker läsa facklitteratur…

 

Som det kanske framgått av nagellacket så gör färg mig glad. Så ibland unnar jag mig en ny rolig akrylfärg av märket System 3 att måla med, som neonröd eller guld!

 

Tyg är ju också färgglatt ofta, men har också något som akrylfärg och nagellack saknar, nämligen struktur. Senast jag besökte Gårda Textil råkade det här underbart rara rosa lena sammetsliknande tyget följa med hem. Egentligen skulle jag bara ha en meter, för att… för att jag blev kär. Det blev dock 2,5 meter eftersom det var allt som fanns kvar, det kändes så onödigt att lämna kvar det lilla. Har fortfarande ingen aning om vad jag ska göra med det, jag bara vet att jag måste ha det här tyget i mitt liv. Kanske blir det ett par kuddar, kanske ett par byxor. Det stora nöjet ligger oftast i att planlöst vandra omkring i tygaffären och noga tafsa på allt som fångar ens blick medan man febrigt drömmer om allt man kan göra med allt fint man hittar!

 

Det händer också att jag tar mig ett litet glas mandellikör, närmare bestämt Disaronno. Självklart i ett ordentligt likörglas.

 

Det här är en choklad med riktigt vuxen smak. Den är allra godast att bara ta en bit av. Jag vet, det är helt absurt men det är faktiskt sant. En bit smakar otroligt mycket körsbär, men mer än så smakar nästan ingenting alls.

 

Satyas rökelse. Mild, stark men inte så parfymig. Gör en så skönt dåsig att man slappnar av. Upplevelsen av doften varar också länge, uppåt två timmar. Bra när man varken känner för att äta eller dricka men ändå vill ha något.

 

Tvålarnas tvål. En tvål som doftar precis sådär klassiskt tvåligt som man tänker sig att tvål ska dofta. Gör sig nästan bättre kvar i förpackningen att bara ha i närheten att sniffa på lite då och då än i tvålkoppen, även om den gör sig ypperlig där också, förstås. (Finns på Åhléns)

 

När jag fyllde år senast tog jag äntligen tag i det här med att skaffa en parfym. Jag hade läst på innan om att den ska matcha ens kroppsdoft och allt det där, och jag gjorde mitt bästa för att matcha. Det här blev resultatet. Tydligen luktar jag (enligt mig själv i alla fall) röd grape, för det är precis vad den här parfymen luktar. Cirka 500 kronor för lite vätska som luktar gott låter ju dyrt, men egentligen blir det ju inte så farligt med tanke på hur länge den räcker. Hatar att den heter ”Woman” dock. Usch.

 

Älskar te. Dricker minst en liter om dagen. Perfekt när man är lite rastlös, kanske något sötsugen, men inte heller direkt känner för att äta något. Långvarig njutning. Just den här sorten smakar så otroligt mycket ros. Känns väldigt lyxigt och drömmigt.

 

Vad vardagslyxar ni med?

Funderingar på Japan, naturen och ett litet hittepå-recept

2015-08-10

(Det här inlägget kanske förklarar varför jag ofta har omkring 150 flikar i firefox uppe samtidigt med tanke på hur snabbt jag associerar vidare från en sak till en annan…).

Under den senaste tiden har jag allt mer börjat fundera på det här med resor. Länge var jag så neurotisk (och fattig, och sjuk) att det knappt kändes möjligt över huvud taget att resa någonstans. Men nu när den biten bättrat sig något, har det visat sig att det är en rätt svår sak att hitta ett resesällskap som man tycker om, som både ska ha tid och pengar samtidigt som man själv har det. Och när det står mellan valet att inte resa alls och att resa själv, så börjar det där med att resa själv bli en allt mer lockande idé.

Just idag dök tanken om Japan upp. Tanken ligger dock ganska långt bort då det både känns som ett ganska stort projekt, och också kräver en lite större budget. Från att en gång i tiden ha tänkt ”Ja Tokyo vore väl ballt att se”, har jag idag lite bredare intressen än så. Jag har alltid varit intresserad av riktigt stora städer, som till exempel New York (vilket är mitt drömresmål nummer 1), men har under de senaste tre, fyra åren allt mer börjat närma mig naturen i både tanke och handling. Så nu känns det mer som att jag även skulle vilja hinna med en del naturrelaterade platser i Japan, som ju verkar ha en fantastisk natur, och måste således stanna lite längre än säg, över en helg, för att hinna se allt som känns värt att titta på. Eller kanske framförallt känna. För att vara i naturen handlar ju mycket om att känna. Ett lugn.

När jag var liten hatade jag allt vad friluftsliv hette. Jag hatade verkligen skolans friluftsdagar (precis som jag även hatade gympan). Kanske berodde det på att jag hatade byn jag bodde i och människorna i den (som man ju tvingades dela sin ”naturupplevelse” med), eller så var naturen i min närhet helt enkelt inte tillräckligt vacker och intressant. Skogen var jobbig och hemsk. Själva tvånget i sig att göra något och dessutom utomhus hjälpte ju inte heller. Men nu kan jag verkligen längta ut i grönskan.

Kanske är det så enkelt som att lövskog är mer tilltalande än granskog, även om jag idag kan se hur även granskog har sina tjusningar. Sundsvallstrakten som jag kommer ifrån är inte så spännande. Variationen och rikedomen av olika växter var något av det första som slog mig när jag kom till Göteborg.

Men så är det ju det där med att gå på toaletten i naturen. Med min medfödda anatomi krävs det onekligen att man hukar sig. Och som den dåliga hukkissare jag är (måste öva på det där om jag ska bli mer seriös med mina besök i naturen), började jag fundera på hur man gör bäst. Och plötsligt var jag tillbaka i Japan i tankarna igen, för det har man ju hört, att de i en del asiatiska länder envisas med att endast ha ett hål i golvet. Enligt wikipedia uppgår dessa toaletter numera endast upp till omkring 10% av toaletterna i Japan, men hamnar man i en sådan situation är det allt bäst att veta hur man gör. Men lär jag mig bara kissa i svensk skog så ska jag nog klara av det bra, eller hur? Även om det skulle råka bli på ett japanskt höghastighetståg…

 

Mmmmhh, mys… (nej nu ska jag inte var sån, detta är ett extremt exempel)

Hur som helst fick mina funderingar på Japan mig att naturligtvis hamna på youtube bland diverse dokumentärer. Hittade en intressant dokumentär med invandrade människor som gav sin bild av landet. En bild av ett väldigt rent och välordnat land, med hjälpsamma och arbetsamma människor, men dock med en smått fascistisk polis och en rätt förtryckande mediabild. Alltid bra med nyanser.

Fann även en trevlig liten dokumentärserie på 10 delar om traditionell japansk mat med en australiensisk (?) man (som dock också talar japanska). Spoiler: All japansk mat innehåller sojasås, mirin, miso och sake. Och wasabi förstås.

 

Ganska ledsamt som vegan förstås att se på när någon skär i diverse döda djurdelar och fiskar upp typ en miljard fiskar per dag ur havet, men precis som jag tycker om att titta på Masterchef för inspiration så tyckte jag om även denna serie. Jag är inte särskilt respektfull mot mattraditioner, så alla spännande ingredienser som är veganska är värda att prova och kan implementeras i min egna matlagning precis som jag själv vill. Jag skiter i att slaviskt följa de flesta vanliga recept. Recept är endast inspiration och en ram att hålla sig i.

Saker jag tar med mig från det japanska köket är förstås sojaåsen, wasabin, ingefäran, enkelheten och inte minst användandet av alger!

Och apropå recept och japansk inspiration och eget hittepå så tänkte jag bara slänga in ett recept som helt och hållet bärs upp av antingen shoyusås eller tamari. Två lite ”matigare” sojasåser med mer umami i får man anta. Jag känner ingen jättestor skillnad mellan de två, men tamarin tenderar att vara billigare, så det är ju ett tips. Detta är en rätt jag på riktigt åt nästan varje dag i ett halvår (jag är lite utav en periodare…).

(bilden gör såklart inte maten någon som helst rättvisa)

Det hela är väldigt enkelt och riktigt beroendeframkallande gott. Först gör jag helt enkelt grönsaker i ugnen, i en gratängform. 2-3 röda paprikor skurna i stora bitar, palsternacka och morot hackade i platta rektanglar (ger mest karamelliserad stekyta), 2-3 stavar hackad selleri, några delade gul/rödlökar, hela skalade vitlöksklyftor (gärna flera klasar), och absolut inte att förglömma: tomater delade i 2 till 4 delar. 200 grader, in i mitten av ugnen i… ja i min ugn tar detta 2-3 timmar. Allt ska vändas på flera gånger medan det andra liksom badar i safterna av allting. Men, det kräver ju rätt lite ansträngning.

När palsternackan och morötterna har en karamelliserad yta och paprikan är mjuk och fint grillad så är det klart. Ätes till platta risnudlar, med shoyu/tamarisås och salladslök som jag klipper över med sax. Testa! Det är så otroligt enkelt och löjligt gott. Sojasåsen, tomaten, vitlöken och salladslöken dignar av umami och får dig att bara vilja äta mer och mer.

 

Och ah, förresten såg jag en japansk film häromdagen. Norwegian Wood (skriven av Haruki Murakami). Det kändes lite som att titta på en japansk 500 Days Of Summer (om jag minns den filmen rätt). Typ en mystisk, svår och väldigt söt ung kvinna (manic pixie dream girl), älskad av en snygg kille i allmänt snygg miljö. Vet inte om jag blev mer eller mindre sugen på att läsa någon av Murakamis böcker. Kanske gjorde inte filmmakaren hans verk rättvisa? Troligen inte. Kändes lite för ytligt. Men vill man se en romantiktragisk hipstersnygg japansk film så rekommenderar jag den starkt!

 

Och vill man öva sig lite på japansk geografi så rekommenderar jag som alltid purposegamse.com (direktlänk till ett bra spel om Japan)

Mina tips med spanskspråkig musik!

2015-08-07

Om du inte hittar låtarna någon annanstans så kan jag rekommendera http://offliberty.com/ för att kunna ladda ner filer från youtube, både i mp3-form och videoform.

 

Här kommer en salig blandning av musik på spanska från flera olika länder och tider! Alfabetisk lista, förstås.
 

Benny Moré

Kubansk partymusik från 40-50–talet. Perfekt på en somrig fest med massor av god mat när solen skiner som starkast!

Camaron De La Isla

En spansk man som sjunger med hjärtat på utsidan av kroppen. (och så snygg!) (ja trots skägget!)


 
Carlos Montoya

Den moderna flamencons urfader, för dig som (nästan) baaara vill ha spansk instrumentell flamenco med starkt fokus på gitarr och en del plingeling och klappetiklapp då och då.

 
Concha Buika

Passar bra för den som vill ha spansk (mallorcansk) flamenco med en skönt hes röst. Såg henne häromåret på Göteborgs kulturkalas, där hennes mellansnack mest gick ut på att prata om hur det suger att vara singel och hjärtekrossad. Sympatiskt! Kändes väldigt passande till hennes vemodiga sånger.

 

Estrella Morente

Letar du efter en unik blandning av klassisk flamenco och otroligt vacker arabiskinfluerad sång så är detta något för dig. Massor av fin tolvtakt och handklapp (palmas). Kul bonusfakta: Hon är gift med en tjurfäktare! Blir inte mer spanskt än så.

Helt omöjligt att bara välja en låt!

Alla amerikanska wailande artister kan ju slänga sig i väggen!

 

Och förstås Gipsy Kings, som sjunger på spanska men som är franska romer. Fantastiskt djävla rytm 1 minut in i denna låt:


Tror denna varit en hit en gång i tiden? Finns i alla fall en chans för en svensk att känna igen den.


 

Lila Downs

Mexikanska som sjunger sina egna finstämda versioner av mexikanska folksånger på albumet La Sandunga. Introt får mig alltid att fantisera ihop en filmsnutt där någon sitter i en kyrkbänk, med solens strålar strilande ner mot ansiktet genom ett hål i taket.

 

Los Amaya

Så otroligt gulliga live. Verkar lite svåra att få tag i, jag har bara hittat några videos med dem på youtube, trots att de är så svängiga! Man blir helt mjuk i kroppen. Dessutom sjunger de om karameller, och hur gulligt är inte det?

Wikipedia verkar vilja kategorisera dem som ”katalansk rumba” och det verkar onekligen vara en bra genre. Hittade även Las Grecas som verkar ha samma goa gung. Och titta på de snyggt klädda och rara bakgrundsdansarna! Känner mig lite drogad av deras röster. Lite kär blir man allt.



Mercedes Sosa

Argentinsk gigant, en folksångare av högsta rang! Rekommenderar främst albumen från 50- och 60-talet.

 

Tito Rodriguez

Puertoricanskt i samma anda som Benny Moré.

Man får gärna tipsa tillbaka på samma tema!

Kritik mot studie om p-pillers biverkningar

2015-01-07

Så. Svd tar idag upp att p-piller testas för att se hur de upplevs av de som tar dem.

Hon leder just nu en studie med 300 kvinnor för att bidra till mer kunskap på området.

- Det är jätteviktigt att undersöka eftersom den vanligaste orsaken till att man slutar med p-piller är just upplevd nedstämdhet och minskad sexlust, säger Angelica Lindén Hirschberg. Under tre månader får hälften av kvinnorna p-piller och resten placebo. Samtidigt ska de rapportera om symptom och upplevd livskvalitet.

Problemet med att studera p-piller på det här sättet är att det inte lär synas något, eller att det inte alls kommer att synas lika mycket som det gör i verkligheten. De allra flesta berättelser jag läst rörande p-piller och biverkningar, förtäljer att användarna känner av biverkningarna flera månader, eller år, efter att ett användande påbörjats, och att förändringarna kommer smygande och gradvis. Och framförallt att en markant skillnad märks när personen slutar med sina piller. Flera rapporterar om en definitivt ökad sexlust, bättre humör, och en minskning av sköra slemhinnor.

Studien borde istället testas på människor som använt pillren i säg 3 år, och sedan bör testpersonerna framförallt följas när de slutar med sina piller! Mig veterligen kan det ta alltifrån några månader, upp till 2 år för p-pillrens effekt att avta (speciellt för människor som försöker bli gravida). Alltså bör testpersonerna också testas lång tid efter att de slutat ta pillren.

- Det finns risker med p-piller, men upprepade och omfattande utvärderingar har visat att nyttan helt klart överväger riskerna. Att vara gravid och gå igenom en förlossning eller en abort är inte heller riskfritt, säger Viveca Odlind, gynekolog och professor vid Läkemedelsverket.

Detta förutsätter att allt står och väger mellan att man antingen använder p-piller, eller blir gravid och måste göra abort eller föda ett barn. Så är ju dock ej fallet, varför detta argument är totalt irrelevant när man talar om p-pillers biverkningar. Jag skulle önska att p-pillerpropagandan kunde upphöra och att fler och bättre genomförda studier gjordes. Denna nya studie kommer antagligen inte vara till någon hjälp mot den typ av propaganda som råder.