Att vara anti barn

2012-09-28

Jag råkade just se detta på twitter och det fick mig att tänka lite mer på något som jag funderat över ganska länge. Hur jag egentligen förhåller mig, och ska förhålla mig, till barn och föräldraskap. Jag är säkert en av de där personerna Sofie menar, i alla fall ibland. Och jag förstår frustrationen. Jag försöker att inte vara sån så mycket i offentligheten, för jag förstår att människor är glada över sina barn och det kan de gott få vara ifred, men privat med mina vänner så kan jag sucka över alla barnbilder ibland (vet inte om jag ser mig så cool dock). Å andra sidan suckar jag ganska högt över allas kattbilder och tatueringsbilder också. Och skulle någon som jag vanligtvis är intresserad av att följa plötsligt börja ladda upp bilder på sin nyinköpta motorcykel, och endast den, så skulle det tråka ut mig lika mycket tror jag.

Många av de bloggar jag följt de senare åren har fått barn under tiden, och ja, de flesta har skrivit mer om barnen och mindre om det andra roliga jag var där för, men jag fortsätter att läsa dem ändå. Ibland lite som terapi, för att närma mig det här med barn, trots att jag tycker att det är så obehagligt. En blogg som jag läste och som faktiskt helt och hållet handlade om ett barn var Korvasbloggen, som nu tyvärr är nedlagd. Den gav mig lite större förståelse för hela grejen.

Men. Barn är helt enkelt ett ganska ointressant ämne för mig i allmänhet. Självklart bryr jag mig om dem som människor och att de ska ha det bra, precis som jag bryr mig om att tonåringar, 20-plussare, medelålders och åldringar ska ha det bra när jag engagerar mig i politik. Men inte mer än de andra grupperna. Så jag är väl egentligen inte direkt anti barn. Jag är bara inte så himla mycket för dem heller. Jag kan bli ganska trött på att man ofta slutar bry sig om människor så fort de nått upp över 18 års ålder. Tänk på baaarnen ropar alla. Jag ropar tänk på aaalla?

Dessutom kändes det som att det blev extra tydligt just precis nu när jag återigen sitter i sängen och läser Nina Björks Under Det Rosa Täcket (läste den för 10 år sedan senast). Hon skriver om kvinnan, kvinnligheten och moderskapet, och hur tätt sammankopplade dessa fortfarande är (fast de ju inte är det för mig). Jag har alltid haft svårt för kvinnligheten och mitt förhållande till kvinnokroppen som fenomen, trots att jag trivs fullständigt med mitt fysiska kön. Men allt som kommer med det, däribland moderligheten. KVINNAN som är något annat än en människa med slida punkt. Den har jag svårt att identifiera mig med. Och det känns som att jag skulle bli så mycket kvinnokropp, så mycket kvinna med bröst och livmoder och hormoner och allt det där som till vardags är fullständigt irrelevant för mig, om jag skaffade barn. Tanken ter sig vämjelig. De kvinnor som idag ändå skaffar barn kanske lyckas komma runt det bättre än jag känner att jag skulle göra helt enkelt? Kanske lyckas de bara se sin kropp som en sak som är bra på att förvandla ägg och spermier till en människa. Eller så är de okej med att bli kvinnokropp.

Det anses nästan sjukligt att inte längta efter barn, speciellt som kvinna. Tanken på en abort ska göra en knäsvag, det ska var något så fruktansvärt, fast det kanske för en del av oss kanske endast ses som en riktigt skön utväg och en befrielse, den dagen ”olyckan” skulle vara framme. Det är inte ovanligt att det ses som en aningen känslokallt. Det värsta som skulle kunna hända mig just nu är att få barn. Det bästa som skulle kunna hända någon annan just nu, är att få barn. Det handlar inte så mycket om föräldrar som det handlar om mitt eget obehag inför barn, och jag tror det stämmer för många av dem som också gör sig roliga på föräldrars bekostnad ibland. Jag hoppas att Sofie och andra föräldrar kan förstå det och känna sig lite mindre angripna som grupp nästa gång det händer!

10 kommentarer “Att vara anti barn”

  1. Sofie Dahlstedt skriver:

    För det första vill jag säga att jag verkligen inte syftade på dig eller på någon som resonerar som dig. Att inte vilja ha barn, att inte vara intresserad av dem eller att vara likgiltigt inställd är verkligen inte samma sak som att vara förlöjligande och fientlig och att t ex skriva att alla som har sina barn som profilbild på fb kan ta bort en på en gång (det var en sån tweet jag hade sett för tusende gången när jag skrev det där).

    Resten av det du skriver hade jag kunnat skriva själv, verkligen. Jag har alltid haft ett problematiskt förhållande till kvinnlighet, det har präglat hela mitt liv.

    Jag har känt stora tvivel inför om jag skulle ha barn själv. Mest för att jag inte ville göra avkall på min frihet, och inte ville bli så mycket kropp, så himla underkastad biologin.

    Att bli gravid och få barn är något av det värsta jag någonsin gjort. Det har varit mer jobbigt än roligt (fram tills typ, nu). Att få höra att man ”strålar” och är magisk och fantastisk och vacker, att bli petad på och behandlad som en enda stor livmoder…sög. Förlossning var så smärtsam att jag kände mig helt kränkt. Och hela situationen (iaf om en har barn med en man) är som upplagd för maktobalans och konflikt vad det gäller det som kommer efter.

    Tror det jag försöker förklara är att jag inte har en oproblematisk/positiv relation till detta alls. Men att jag genom föräldraskapet har märkt av vilket antibarn och antimammorklimat som faktiskt finns.

  2. Sofie Dahlstedt skriver:

    Ibland undrar jag om min problematiska relation till kvinnlighet har att göra med det antikvinnliga klimatet som finns i samhället i stort. Tidigare har jag inte velat kopplas samman med den, och säkert själv dragit föraktfulla skämt om mammiga mammor, dokusåpatjejer och modebloggare. Blev så arg när jag insåg att samma patriarkala samhälle som förväntar sig att jag ska vara kvinnlig, får mig att känna mig dålig när jag är det och förakta dem som är det. Och jag tror kanske, att det är samma klimat som skapar alla dessa skämt och attityder kring barn och framförallt mödraskap. Och det får mig att vilja smeta på rosa läppstift och skaffa 10 ungar och 5 mammabloggar i ren protest.

    Spårade lite här…

  3. ling0n skriver:

    Nej jag anade att det inte var mig eller så, men som sagt kan jag ändå ha sagt såna saker, och jag ville bena lite mer i varför jag gör det.

    Det du skriver ”blev så arg när jag insåg att samma patriarkala samhälle som förväntar sig att jag ska vara kvinnlig, får mig att känna mig dålig när jag är det och förakta dem som är det. Och jag tror kanske, att det är samma klimat som skapar alla dessa skämt och attityder kring barn och framförallt mödraskap. ” är så vettigt. Tack för att du synliggjorde det ytterligare för mig! Tror absolut att det kan förstärkas extra av att föräldraskap just förknippas med kvinnor och därmed med kvinnlighet och därmed med något dåligt. Och det är ju jättetråkigt. Har inte tänkt på det lika tydligt förr, men det slår mig verkligen nu. Helt klart ett antikvinnoklimat.

    Sen känner jag mig även lite orättvis för att jag är mer tillåtande mot pappor som snackar om sina barn eller som kommer gående med en barnvagn, men jag antar att jag bara blir så glad av att se någon bryta mot könsnormen. Blir iofs även glad av att se mammor som hanterar sitt föräldraskap på ett mindre traditionellt sätt. Känner väl kanske att jag hellre identifierar mig med faderskap, någon som är med barnet för att det är skoj, men som ändå är väldigt ”fri”, inte lika fast i familjandet. Inte så konstigt kanske.

    Intressant att höra just hur du resonerat kring din egen graviditet! Misstänker att jag skulle vara väldigt snarlik. Och som du säger, blir det inte direkt lättare med en klassisk heterorelation när man vill undvika maktobalans. Skulle absolut inte vilja skaffa barn om det inte vore den andre (troligtvis en man) som är sjukt entusiastisk, jävligt engagerad och dessutom helst kan tänka sig att bära barnet, föda det och ha det boende hos sig. :P

  4. Lisa skriver:

    Det svåraste med barn och föräldraskap och kombinationen jämställdhet är, i min mening, inte graviditeten och förlossningen. Många ser ju det som det mest talande exemplet eftersom det är så extremt tydligt även för en utomstående – en graviditet är ju ofta både fysiskt och mentalt extremt påfrestande, det påverkar alla aspekt av ens liv inklusive karriären (jag missade själv befodran pga mitt tillstånd), förlossningen är smärtsam och faktiskt än idag riskabel*.

    Det minst ojämställda, de riktiga fällorna som aftonbladet skulle kallat det, de kommer efteråt i mitt tycke. Jag vet inte varför och jag vet att det finns undantag, men än till denna dag skulle jag säga att kvinnan/modern blir fast i rollen som den ansvarige – den som läser om graviditeten och undersöker vilka olika förlossningsmetoder som är bäst, den som tänker på vilken typ av body som är enklast att knäppa upp när man skall byta, den som läser listor med bra att ha-saker att ha vid skötbordet…. den typen. Den som har ansvar. Sedan kan jag bara jämföra med mig själv och mina vänner, men det verkar fortfarande som att (vissa) män ser det som en rättighet att gå ut ibland eftersom alla behöver lite ensamtid, medan kvinnan ser det som att mannen gör henne en tjänst genom att vara hemma med barnet när modern är ute och träffar vänner.

    Det som slår mig mest gällande förhållanden efter barn är att kvinnor lätt hamnar i rollen som stark moder som gör allt eftersom hon är så stark, antingen för att hon vill eller för att hon tvingas till det. Är det så att ens partner inte ställer upp med allt som han lovat, då sitter man nämligen inte i den sitsen att man kan ändra på det om man inte vill göra slut och bli ensamstående förälder.

    Jag tycker att kvinnor kan bli förjävla jobbiga när de blir med barn. Det är sant. Det är nog ganska vanligt (se bara på Garfunkel and Oates! https://www.youtube.com/watch?v=jg0-T2IahdM). Varför stör vi oss inte lika mycket på män som väntar barn? Därför att de inte involverar en sådär mycket, alternativt för att det inte påverkar deras liv lika mycket. De tänker inte på fördelar och nackdelar för amning, alltså talar de inte om det i timtal. Givetvis är det inte så intressant att lyssna på men det är viktigt för kvinnorna som går igenom det, det är faktiskt fortfarande det mest omvälvande och skrämmande man kan göra, än i denna dag. Det förändrar livet totalt. Ingenting kan förändra livet ens i närheten av samma sätt. Istället för att himla med ögonen åt kvinnorna som förändras tycker jag att vi skall himla med ögonen åt de män som inte förändras alls, som fortfarande är skitroliga och sitter ute på krogen eller är helt up to date med världens nyheter. Allt det som de inte gör tvingar de mamman att göra, och det sätter henne i en ännu värre situation där hon tvingas vara ännu tråkigare och spendera ännu mer tid i isolation.

  5. ling0n skriver:

    Jo precis, problem verkar ofta uppstå över huvud taget i heterorelationer, och det blir bara värre och värre om man typ flyttar ihop (kvinnan börjar oftast ta mest ansvar i hemmet etc) och skaffar man sen barn också så har väl 99% av kvinnorna hamnat i en redig kvinnofälla. Därför jag typ 1. Inte vill bo ihop. 2. Antagligen inte vill skaffa barn. Har redan gjort sambogrejen en gång, aldrig igen. Då ska det var rejält genomtänkt och man får prata mycket för att inte hamna i det där klassiska.

    Det förvånar mig nästan att så många kvinnor skaffar barn med någon som är så oengagerad i hela grejen? Kanske för att de inte förväntar sig annat? ”Det bara är så”? Eller så hoppas man på förändring. Det är ju lätt hänt. Jag vet inte, men underligt är det. Hur kul är det liksom. ”Här, kolla vår unge!” ”Jaja, nu ska jag ut och dricka öl hejs”.

    Fokus borde absolut riktas mot männen. Över huvud taget i jämställdhetsarbetet. Visst, kvinnor har lite att jobba med, men det är männen som måste göra sin del nu. Håller med om att det är papporna som inte engagerar sig som man borde himla åt istället.

  6. Lisa skriver:

    Man vet ju inte om att någon kommer att bli oengagerad när man bestämmer sig för att skaffa barn tillsammans.

  7. ling0n skriver:

    Nej, det kanske man inte vet. Fast jag tänker att man kan ana det bättre med vissa iaf. Typ om den heller inte tar sitt ansvar för hemmet och relationen osv som ofta är fallet.

  8. Lisa skriver:

    I vissa fall kan man säkert det, men i de flesta fallen tror jag inte det. Man kan ha en alldeles utmärkt relation där han lagar maten och hon tar disken, som plötsligt omvälvs totalt vid en graviditet. Det fungerar så med barn, att ingenting blir som förr. Att sätta kvinnor i den rollen att man säger att de borde ha sett hur det skulle bli, är fel.

    Man kan inte gå in i en ny situation och veta hur det kommer bli, även om man naturligtvis i vissa fall kommer ifrån en relation som är ojämlik. Det är inte dessa jag talar om, utan just de där förhållandet var jämlikt och blev ojämlikt i de nya rollerna.

  9. ling0n skriver:

    Nej självklart. Men det är nog bra om fler iaf skulle känna till den enorma risken det innebär, så att man kan åta sig lite skyddsåtgärder innan. Hjälper ju att ha en superfeminist som kille också. Men lätt är det inte. Varför jag också tvekar väldigt till det hela. Vet att jag skulle kunna hamna där även om jag är hur påläst och hur förberedd som helst och vet inte om det alls är värt det.

  10. Lisa skriver:

    Klart man skall träda in i nya situationer så förberedd man kan vara, men i slutändan finns det inte mycket att göra om killen anser att man ”bara går hemma” med barnet eller att ”men du är ju bättre” och därför alltid får natta eller så. Man kan ju inte gärna göra slut och bli ensamstående om man hamnar där.

    Värt det är det inte om du inte vill ha barn. Vill du ha barn och gör ett barn är det värt ungefär allt. Alla vill ju inte ha barn eller anser att livet är bra som det är, och då är det ju inte mycket att diskutera. Jag håller absolut inte med om den romantiska tanken att livet inte är fullkomligt utan barn, eller att människor utan barn inte har upplevt kärlek eller något sådant. Att skaffa barn skall vara ett medvetet val, inte bara något man gör för att visa sin kärlek, cementera sin familj, bli lycklig eller något sådant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *